Anteckning 2 januari

Vissa kvällar stelnar själen verkligen i något slags afasi. Ingenting tycks värt, om ens möjligt, att yttra.


Det är ett slags skräck för att avslöja sig, tror jag. Hellre tiga och låta dem göra sig en egen uppfattning om din briljans eller brist därpå än tala och avgöra saken. Så fånigt, att lägga ut rökridåer och dansa runt smärtpunkter och övertygelser skapar bara falskt och platt: resultatet blir att man framstår som allt det där man ville undvika. Hur stå ut med sårbarheten det innebär att slå upp ett fönster till ens tankes värld?


Kanske genom att tänka bort mottagaren och sudda bort hans kritiska blick, det hånfulla lilla leendet som spelar där i mungipan. Sudda bort hans drag och välja en enda läsare, en förtrogen, och skriva bara för henne.


Inse att hon är en spegel?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s