Vissa kvällar stelnar själen verkligen i något slags afasi. Ingenting tycks värt, om ens möjligt, att yttra.
Det är ett slags skräck för att avslöja sig, tror jag. Hellre tiga och låta dem göra sig en egen uppfattning om din briljans eller brist därpå än tala och avgöra saken. Så fånigt, att lägga ut rökridåer och dansa runt smärtpunkter och övertygelser skapar bara falskt och platt: resultatet blir att man framstår som allt det där man ville undvika. Hur stå ut med sårbarheten det innebär att slå upp ett fönster till ens tankes värld?
Kanske genom att tänka bort mottagaren och sudda bort hans kritiska blick, det hånfulla lilla leendet som spelar där i mungipan. Sudda bort hans drag och välja en enda läsare, en förtrogen, och skriva bara för henne.
Inse att hon är en spegel?
Upptäck mer från Hillevi Norburg
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
