”Et parleray des six sens, cinq dehors et ung dedans qui est le cuer.” – Jean Gerson, 1402

(Den 1-3 december 2015 tillbringade jag i Paris. Det här är den redigerade resedagboken från denna vistelse, den blev dock för lång för ett inlägg så jag har det delat upp den. Detta är del 2. Jag föreslår att du börjar med del 1 som du hittar här.)

Det är inte så mycket folk på museet, men det är ändå trångt i utställningen Splendeurs et misères bordellröda små rum. Det är en fin bredd, allt från de stora målarnas bilder av horor och kurtisaner, till flickornas egna visitkort och polisprefekturens register. Det är också bra, informativa texter – jag tänker i Sverige hade de varit mer moraliserande, avståndstagande. Här är det sakligt och litterärt, prostitutionens alla sidor visas upp: från den möjliga klassresan till lyxlivets konkubinage till medicinska modeller av syfilisanfrätta kroppsdelar. Och jag frågar er, har man verkligen levt innan man stått i ett trångt litet rum tillsammans med femton tyska pensionärer och sett på pornografisk film från 1908? Höjdpunkterna? För mig var det föga förvånande det som rörde demi-mondens aristokrati, de stora konkubinerna: ”les grandes horizontales”. Deras puderdosor och piskor, La Païvas säng och skåp, deras porträtt och bilder. Flera Felicien Rops och en Gustav Adolf-Mossa som jag inte sett i verkligheten förut. Gervex Rolla hade jag visserligen sett förut, men jag tycker så mycket om den och kände den här gången som doften av vit heliotrop i näsborrarna och i örat ringde de Mussets verser:

Rolla se détourna pour regarder Marie.
Elle se trouvait lasse, et s’était rendormie.
Ainsi tous deux fuyaient les cruautés du sort,
L’enfant dans le sommeil, et l’homme dans la mort !

I dikten berättas historien om den unge borgarsonen Rolla som förskingrar sitt arv på spel och sin älskarinna, den unga Marie, tills han inte längre ser någon annan utväg än att ta sitt liv med gift. Gervex målning skildrar ögonblicket där insikten slår Rolla: utanför vaknar Paris, älskarinnan ligger loj på bädden efter en natt av vällust. Han: desillusionerad, allvarlig, kanske ångerfull. Hon: ännu oskyldig, ovetande. Tavlan gjorde skandal, inte på grund av den avklädda kvinnokroppen – det var man van vid – utan för att de hastigt slängda klänningslivet i förgrunden antyder att det är en prostituerad som avbildas.

Lite uppskakad blev jag i ett av rummen, när man plötsligt hörde ett avlägset muller. Som en explosion, tänkte jag, nu, nu smäller det. Vi sneglade på varandra, vakterna tycktes försvunne. Kollade Twitter och någon nyhetssida, dålig mottagning därinne, i d’Orsays salar. Jag ska inte ljuga, jag behöll inte min kallsinnighet. Jag gick snabbt genom de sista salarna, ut i den stora salen, inte det upprörda sorl som jag trott mig urskilda, bara en helt vanlig dag på museet. Jag bestämde mig för att gå ett varv till, om inte annat så ser man alltid nya saker när man går en andra gång. Och mycket riktigt, även om det var fler besökare nu (men fortfarande nästan uteslutande pensionärer och asiater) såg jag nya detaljer. När jag nådde de där salarna hörde jag samma muller. Den belgiska pensionärsgruppen som jag nu hamnat i utbytte oroliga blickar tills en man vände sig till sin fru: det måste vara metron. Och jag andades ut, naturligtvis, metron.

***

De röda rummen med de små pornografiska fotografierna, alla denna Toulouse-Lautrec, Degas Absintdrickerska, Picasso – jag betraktade dem alla intresserat (okej, kanske inte Picasso och hans modernistiska fränder) men utan att beröras i grunden. Vi får påminna oss, de senaste utställningar jag har besökt har alla vara symbolistiska och upplevelserna så överväldigande att jag blivit tvungen att gå ut. Den effekten kan jag inte påstå att Splendeurs et misères hade på mig – men det var en njutbar upplevelse och jag köpte några böcker i souvenirbutiken bland annat Mallarmés brev till Méry Laurent. (Jag drömde sedan att jag var Méry och förutom att rita små svalor (som verklighetens Méry Laurent) i mina brev till diktaren skrev jag små verser: Stéphane, vilsne profet/stumme siarpoet etc.) Jag inhandlade även absintpastiller och absintchoklad, men inte absintfontänen för 399 euro. (Av butiksbiträdenas samtal förstod jag dock att, de även dem ganska dyra, absintglasen sålde bra.) Jag gick dock ett litet varv i det övriga museet också, eller, ja, jag gick till symbolisterna. Och därifrån tar jag med mig intrycket av Gustave Dorés L’Énigme. Ett slagfält, 1870 års krig mellan Frankrike och Preussen, döda kroppar och en ängel som bönfallande klamrar sig fast vid en kylig sfinx. Slagfältets obegriplighet, dödens och dödandets obegriplighet: varför gör vi detta mot varandra? Sfinxen förblir outgrundlig. När tavlan såldes åtföljdes de av Victor Hugos versrader: « Ô spectacle ! ainsi meurt ce que les peuples font !/Qu’un tel passé pour l’âme est un gouffre profond ! »

Klockan är halv ett och jag lämnar d’Orsay bakom mig. På en gångbro över Seine slår jag mig ner på en bänk. Ett par amerikaner är på väg över, de oroas av hur bron skakar när båtar passerar under. Paris är grått; dess hus grå, dess kyrkor, dess flod, dess himmel. Det är som en dikt av Verlaine, en grå, men rosatonad, melankoli som flyter fram och ibland gnistrande ljusreflexer på dess yta. Så föreställer jag mig Verlaine, och jag tänker så passande ändå att hans namn rimmar på Seine.

***

I Tuilerierna är allt kalt och bart. Nästan inga flanörer, någon enstaka turist med selfie stick och många joggare, ensamma eller i grupp. När jag flyttade till Paris, för en evighet sedan, var det i januari och Tuilerierna såg ut precis såhär. Jag minns att jag blev besviken, utan sin grönska och sina flanörer är parken bara sand och hårda stammar. Men kring var och varannan klänger numera ett minne och nu njöt jag av ödsligheten. Vid dammen fanns lite folk, barn som sprang, någon styrde en båt över vattenytan. Men också: soldater i full mundering med automatvapen. Tryggheten att de fanns där. Vid Louvren höll man på med någon renovering, jag gick tillbaka till Seine och botaniserade i bokhandlarnas gröna lådor, de få som hade öppet denna decemberdag vill säga. Ett numrerat, sällsynt exemplar av Jean Lorrains Monsieur Phocas. Om jag bara haft råd… Men jag köpte väl Pierre Jean Jouves Histoires sanglantes och anförtrodde bokhandlaren att jag är i färd med att översätta Jouves Paulina 1880. Så roligt, till vilket språk, undrade han. Svenska. Och han berättade om sin kärlek till Skandinavien som han besökt på 70-talet i minivan. Finland var inget vidare, det var bara långa vägsträckor och sjöar. Mycket vackert, men deprimerande men Stockholm var underbart. Han älskade Strindberg och hade hela Strindbergs dramatiska verk i fransk översättning. De franska översättningarna är mycket bra, försäkrade han mig. Han introducerade mig för en stamkund som plötsligt dök upp (”Den här unga damen översätter Jouve till svenska!”) Vi utväxlade ytterligare några ord om Strindberg och Ibsen varvid jag fortsatte längs Seine.

Inga fler fynd, något hungrig, gick jag över till Île-de-la-Cité där jag visste att det finns ett litet crèpe-ställe som är helt okej. Köpte en crème och en baguette stor som mitt lår. Satte mig som vanligt i den lilla parken bakom Notre-Dame och åt min crèpe, halva baguetten. Lite längre bort spelade någon gatumusikant dragspel, jag slöt ögonen och alla träden sköt skott, bladen sprack upp, trädkronorna blommade och luften fylldes av en tung parfym. Den här staden, tänkte jag, alltså den här staden. Jag öppnade ögonen och såg upp mot Notre-Dames strävbågar. Eftersom det är fri wi-fi i alla Paris parker passade jag också på att läsa min mail då av beskedet att dikterna jag på vinst och förlust skickat in till Lyrikvännen refuserats. Kände hettan på kinderna, handflatorna brände och jag tryckte dem mot den svala bänken. Denna bänk som i sin tur figurerar i Paris-romanen som refuserades av, tja, alla, när jag skickade in den för ett par år sedan. Är det inte väldigt grymt, tänkte jag och höll blicken fäst på marken framför mig, är det inte grymt, nästan utstuderat perverst, att jag ska finna sådant nöje i att göra något jag uppenbarligen gör så dåligt? Nej, nöje är fel ord, för skrivandet är hårt och slitsamt arbete, ibland smärtsamt och ångestfyllt. Så låt mig omformulera: varför detta kall när jag är så förfärligt olämpad för det? Varför tvånget att utsätta mig för min egen medelmåttighet?

Något nedstämd gick jag tillbaka till hotellet och lämnade av böckerna jag köpt. Laddade mobilen, vilade en halvtimme. Vaknade till full av ny energi och tillförsikt. Tänkte hinna ännu ett museum och valde min favorit Musée de Cluny på blvd Saint-Michel. Promenaden upp till museet så välbekant. här brukade vi ta bussen hem när vi bodde i Paris. Vi köpte en smörgås eller crêpe och satt i den gömda trädgården bakom där växtligheten är djungellik och luften full av märkliga flyginsekter. En känsla av ”mina kvarter”. Fick jag bo vart som helst i Paris skulle det vara några kvarter bort med utsikt över les Arènes de Lutèce. Medeltidsmuseet, jag älskar den lite anonyma byggnaden, de gamla romerska baden. Betalade min entré och gick in. Men jag var rastlös, förväntan skyndade mina steg. Jag såg fram emot Damen med enhörningen och jag såg fram emot effekten dessa tapisserier har på mig. Min blick gled över de målade kyrkfönstren, helgonstatyerna, korsen. En känsla av vitt, det luktade som i en kyrka, jag kände mig som på väg in i medeltiden – jag ville till Damen, till en kvävd snyftning i bröstet, till att få sina sinnen liksom utslagna och invadera av något, något stort och främmande. I min iver råkade jag ta en genväg – ett misstag! Dessutom var rummet med med de stora gobelängerna precis före Damen stängt för renovering. Alltså blev vandringen allt för kort, känslan hade inte byggt upp tillräckligt och plötsligt stod jag inför Damen, enhörningen och lejonet. Mina sinnen invaderades in, jag stördes av att jag kommit in i rummet från fel håll. Jag satte mig och betraktade tapisserierna – upptäckte nya detaljer, studerade hantverket, läste informationsanslagen. Försökte tvinga mig till begrundan: kontemplerade vapnet, studerade sällskapsdamens slöja. Satte mig framför den sjätte, den mystiska och mindes min förundran, lockelsen de där orden brukar ha på mig. A mon seul désir – till mitt enda begär: löftet om en annan värld, kanske förlorad, men ändå verklig. En värld där orden är laddade med innebörd och mysteriet är ett mysterium man är införstådd med. A mon seul désir – hjärtats gåta, gesternas symbolik, vad gör aporna på tapisserier, den unga enhörningen, figurernas storlek… allt gåtor och studier i skönhet men jag kände mig torrögd och, kanske inte oberörd, men inte som vanligt drabbad i grunden. En familj kom in, mamma, mormor och två barn som hette, jag är helt ärlig, Arthur och Tristan! På medeltidsmuseet, i rummet med Damen och enhörningen! ”Det här är en tapisserie”, sade mamman. ”Vet ni vad det är?” En av pojkarna, mycket allvarlig: ”Det är där man gör bakelser.” Mamman: ”Vad? Nej! Du tänker på en patisserie (konditori), det här är en tapisserie.” Jag satt kvar en stund, men insåg snart att ingen känsla skulle komma över mig.

Så jag fortsatte vidare in i museet, förbi biktstolar i mörkt, glänsande trä. Anade man lukten av rökelse, ett violett ljus genom rosettfönster. Nyss lästa ord ur Joseph Roth Kapucinerkryptan kom för mig: – Den romerska kyrkan […] är det enda som ger form och bevarar formen i denna ruttna värld. Man kan säga att det är en behållare för form. Kanske hade min förväntan inför Damen och enhörningen varit för stor, kanske var det den som omöjliggjort känslan. Nu steg jag ensam in i det gotiska lilla kapellet och lyfte blicken mot dess spetsbågar. Estetiskt sublimt, ja!, och jag väntade på den andra känslan, den av helighet. Väntade… Mitt inre förblev stumt. Jag gick ett varv i det lilla rummet, såg mot fönstren, ornamenten, helgonen och Frälsaren. Och ändå: stum och likgiltig. Som en sträng brustit i mig, som om tonen aldrig skulle höras mer. En lätt panik började röra sig i mig. Tänkte: det är den där förbannade katedralen i Palma. Besöket där i oktober fyllde mig med svart rök, infekterade mig. Jag gick i katedralen bland turister, vissa med audio guide andra ointresserat strosande, lekande och högljudda barn, skolklasser på utflykt och den spanska pråligt guldiga estetik som inte tilltalar mig det minsta. Jag fick som känslan av att detta hus är tomt och dött, allt heligt har övergett detta rum. Övergett eller jagats på flykt? Ett dött, heligt djur och vi äckliga skalbaggar som krälar på dess kropp där gnistan släckts. Myror på en ruin, lika oförstående inför det bortomvärdsliga som myran. Och de, insekterna, inser inte ens vad som gått förlorat! Vad kände jag? En stor förlust kanske. Det lugn, den känsla av helighet som brukar komma över mig i kyrkor lös med sin frånvaro – jag skyllde på turisterna och sorlet och allt det där spanska. (Och sedan, när jag äcklad tvingats gå ut och inväntade mitt sällskap på en liten servering efter att ha gått två varv kring katedralen för att lugna ner mig lite, insåg jag naturligtvis det högmodiga i dessa tankar. Vem är jag att döma! Förlusten, min uteblivna upplevelse – den var min egen.) Men nu, här, på en av de mest laddade platser jag känner till: fortfarande ingenting. Där känslan brukar infinna sig: lika tomt som i den där förbannade katedralen i Palma. Inte nödvändigtvis för att kapellet inte längre förmedlade det, utan för att jag inte längre var mottaglig. Jag har alltid sagt att jag är född tvivlare, och jag har sagt det inte utan stolthet, att den del av själen som tror är sönder i mig. Men något fanns där, något som uppfattade sakrala stämningar det insåg jag nu när också den var borta. Insikten kom med något som liknade panik. Medeltiden, de heliga rummen stängda för mig. Mina händer darrade.

De följande rummen såg jag med oseende ögon. Guldföremål. Moderna tolkningar av Damen och enhörningen av konstelever (jag behöver knappast nämna hur irriterad jag blev av detta inbrott av samtid i den medeltid jag kämpade så hårt för att närma mig.) Bruksföremål – sådant tråkar alltid ut mig. Slevar och kärl. Ett slags spel. Vem bryr sig. Och så, det sista rummet ägnat det militära. Nu ska sägas att det mesta inom detta område nog finns på Armémuseum borta vid Invaliderna, som jag dock aldrig besökt, men i detta lilla rum fanns ändå lite rustningsdelar, till riddare och hästar. Några svärd och bland dem: ett tempelriddarsvärd. Nu ska sägas att jag den här hösten väckt liv i mitt slumrande Graal-intresse och åter läst in mig på Arthur-legenden (allt började med serien Wolf Hall om ni minns, som fick mig att lämna 1800-talet och ge mig av mot 1500-talet, en rörelse som sedan alltså fortsatt vidare bakåt). Från Graal-riddarna har jag sedan rört mig till Tempelriddarna (vilket bara delvis har att göra med att det fanns en trevlig liten butik med såväl svärd som dräkter i Valldemossa) och börja läsa in mig även på detta ämne. Nå, så nu stod jag alltså inför Tempelriddarsvärdet och det gick som en elektrisk stöt genom mig som väckte medeltiden till liv inom mig. Jag fylldes av detta svårgripbara och svårförklarade som på en gång är ett slags förståelse som ett slags vördnad. Det var i ärlighetens namn inte så starkt som andra gånger, men det var där och det var nog.

I museets souvenirbutik försökte jag sedan välja ut en bok att köpa med mig, men eftersom där fanns för många som intresserade mig ungefär lika mycket blev det så att jag till sist gick därifrån tomhänt. Istället promenerade jag över boulevarden till bokhandeln Gibert Joseph. Skönlitteraturen fanns fortfarande en trappa upp, men själva våningsplanet hade möblerats om och 1800-talslitteraturen bytt plats – vilket gjorde mig fullkomlig desorienterad till en början. Jag fann ingenting av Jouve som jag hade tänkt så efter mycket botaniserande köpte jag till slut bara en liten volym av Rachilde. Förutom Rachilde-boken var dock besöket inte fullkomligt bortkastat då jag gjorde en annan upptäckt. Vad har George R. R. Martin, Nicolas Sarkozy och Vladimir Putin gemensamt? Jo, på samtligas lista över favoritförfattare hittar man den franske författaren Michel Druon och hans sju långa volymer långa romanserie Les Rois maudits som handlar om det franska kungahuset under 1300-talet. Nämnde George R. R. Martin har angett den som en inspiration till hans A song of Ice and Fire – ett slags verklighetens motsvarighet till hovintrigerna i Westeros. Hur romansviten börjar? Med tempelriddarnas åldrade stormästare Charles de Mornays avrättning och förbannelse över de franska kungarna. Och sedan går det utför. Boken på Gibert Joseph var dock en samlingsutgåva med alla sju böckerna i och tunna bibelsidor. I pockethyllan saknades första delen så jag gjorde en mental anteckning om att beställa böckerna så fort jag kommit hem – kanske i engelsk översättning eftersom Knight Templars klingar bättre än Templiers.