Hennes hud lyser vit mot den smutsgrå parisiska gatan. Trots att hon är naken är det något kyskt över henne; en ängel fallen från skyarna. Prinsessan de Lamballe föll offer för revolutionen innan drottningen vars förtrogna hon varit. Inför tribunalen den 3 september 1792 svär hon gärna sin kärlek till frihet och jämlikhet men vägrar betyga sin avsky för kungen och drottningen och monarkin. – Emmenez madame, avslutas den hastiga rättegången och prinsessan kastas ut på gatan där en grupp män slår ihjäl henne på ett par minuter. Kanske blir hon också våldtagen, kanske skär de bort hennes bröst. Kanske sätt hennes huvud på en påle – tas huvudet in till närliggande café där det skändas ytterligare? Tas det till en frisör som friserar det för att det ska bli igenkännbart bortom tvivel? Sätts det upp under drottningens fönster, ropar massan åt drottningen att kyssa sin förtrognas kalla läppar (en sista gång, rykten florerade om de båda kvinnorna)?
I Leon Maxime Faivres målning har en liten folksamling samlats kring den döda kroppen. Hon är avklädd men kroppen inte skändat, våldet och larmet ligger som en fond, inga drag urskiljbara bara vapen och en formlös massa som fyller den trånga gatan. Är det de som dödat henne? Rör sig våldet bortåt, eller har det bara dragit sig tillbaka för ett ögonblick och hotar att skölja över oss igen som tidvattnet efter ebb? Eller är det de personer som står i förgrunden, en äldre man håller ett svärd, som dödat prinsessan. Har de stannat upp, plötsligt drabbade av våldshandlingen och den meningslösa döden. Hade man inte vetat sammanhanget hade man nästan kunnat tro att hon tagit sitt liv, fallit från ett närliggande fönster – det är den sortens folksamling. Ett avvaktande ”vad har hänt”, ett slags vördnad över det som ädlats av döden. En äldre kvinna gör en gest mot kroppen, kastar ett ord mot männen som lutar sig fram, ett förebrående? Ett alla mödrars: varför? I barnets ansikte finns ingen nåd, ingen medkänsla, han bär redan revolutionshättan.
Den nakna kroppen, trots det uppenbart dött stirrande ansiktet är det lätt att se det som modell: ännu en skön kvinnokropp på en målningen. Kan vi beröras av den? Tygtrasorna vars färg rinner ur hennes kropp som blodet? Nej det är de prydliga skorna, de vackert snörda damkängorna som får det att hugga till i bröstet på mig. Hon går från att vara naken till brutalt avklädd, det är skorna på hennes fötter som gör henne till nyss levande.
Hillevi Norburg 