Stasimon 10 år

Det är helt sjukt, men idag fyller Stasimon 10 år! För exakt 10 år sedan satt jag i Göteborg, 20 år och nybliven vuxen, och skrev mitt första inlägg. Jag hade skrivit lite här och var på nätet innan dess också, men där och då tog jag alltså steget till blogg-formatet och har sedan dess har det blivit, med minst sagt tämligen varierande regelbundenhet, 719 inlägg (det här är det 720:e) blandning av ren dagbok och litterära betraktelser. Eftersom jag dessutom tenderar att skriva ganska långt, mycket längre än vad man egentligen ska göra på bloggar, blir det ändå en ganska ansenlig mängd text som ger mig lätt svindel. Och ni läsare har aldrig varit sådär vansinnigt många, genom åren har Stasimons läsarskara hållit sig kring 30-40 personer, några har fallit ifrån, nya tillkommit, och ganska många har varit med på hela resan alltsedan 2005. De gånger läsarantalet krupit högre än så har jag tystnat av ren förskräckelse och prestationsångest – så har de dragit vidare till andra internettets vattenhål, de trogna och initierade stannat kvar. För mig är Stasimon frihet: att skriva slarvigt och snabbt, helt anspråkslöst och kunna följa varje hugskott. Tankar jag börjat tänka här, har jag kunnat tänka fullt ut på annat håll. Jag har träffat så intressanta och begåvade människor genom den här bloggen – och andra har hittat mig. Jag brukar tänka att allt bra som hänt mig har sin upprinnelse i Stasimon. Man skulle kunna tro att det skulle föda något slags prestationsångest – men det gör inte det. Här kan jag vara, och har alltid varit, mig själv fullt ut – med mina intressen, ofullkomliga resonemang och egensinniga karaktärsdrag. Det finns en trygghet att det är detta ocensurerade jag som faktiskt gått hem – att det är jag som jag är och inte någon tillrättalagd bild som skulle kunna demaskeras och avslöjas som bluff. Jag har (nästan) aldrig koketterat eller poserat, jag har bara öppnat dörrar jag i andra sammanhang håller stängda (ibland låsta). Därför blir jag ibland lite ställd när det trillar in ett svar, en välartikulerad kommentar som reagerar på mina skriverier. Jag är hemskt dålig på att svara på dem, jag tänker ut tusen olika svar, skriver dem i tanken eller i ett word-dokument, men inget är riktigt värt läsaren och så blir det inget svar alls istället. Ja, så, jag ber om ursäkt för det och vill understryka hur glad jag blir av all respons; ville jag inte bli läst skulle jag ju inte lägga upp på internet.

Nå, så jag har funderat rätt mycket på hur fira detta första stasimoniska decennium. Den här lilla bloggen betyder mycket för mig, och det gör dess läsare också, så jag skulle vilja vara generös tillbaka. Så. Låt oss öppna ännu en dörr. Ni minns kanske att jag någon gång 2013 skrev klart en roman, skickade in till förlag och blev prompt refuserad. Texten – Mitt hjärta bart – har blivit liggandes sedan dess och nu är min tanke att man kanske kunde låta trycka upp ett litet antal ex som ni, kära läsare, skulle kunna få mot självkostnadspris (ety jag är fattig kulturarbetare, hade jag kunnat hade jag gett er den som gåva), typ en hundralapp inkl. porto. Nå, detta är verkligen att göra sig sårbar, men hur skulle det som inte kostar något vara något värt? Vidare tycker jag ju att det i regel ges ut för mycket böcker och jag känner ett gränslöst förakt för så kallade egenutgivare – men det här, intalar jag mig, är en annan sak. Det är att ge sina vänner ett outgivet manuskript, om än i inbundet format? Jag gör mig heller inga illusioner om texten ifråga, det är en bagatell och menat så. En litterär pralin eller amuse bouche – inget mer. Det är ett slags my favorite things samlade i en text – choklad, dyra skor, smycken, Paris, katter, fabeldjur, symbolister och chansoner. Ambitionen var att låta texten vara ytligt flyktig och låna sin estetik från parfymreklam, i synnerhet Lancômes Trésor in love. Man kanske inte kan bygga 160 sidor roman på 30 sekunder parfymreklam (BONNIERS TYCKTE UPPENBARLIGEN INTE DET), men ja, det här var i alla fall ett försök. Och när det gäller stilen – minns ni när jag bodde i Paris och sedan var tillbaka den efterföljande våren? Jag tyckte att jag hittade en ton på Stasimon som jag gillade och den lånade jag till romanen – varför det är synnerligen lämpligt att romanen ifråga får fungera som bloggens festskrift. Vad tycker ni, låter det intressant? I vilket fall vill jag tacka för de här tio åren och önskar oss tio till i varandras sällskap: ni, jag och Stasimon!