Stasimon 10 år

Bästa bokbloggare
Stasimon: en av landets främsta bokbloggar sedan 2005.

Det är helt sjukt, men idag fyller Stasimon 10 år! För exakt 10 år sedan satt jag i Göteborg, 20 år och nybliven vuxen, och skrev mitt första inlägg. Jag hade skrivit lite här och var på nätet innan dess också, men där och då tog jag alltså steget till blogg-formatet och har sedan dess har det blivit, med minst sagt tämligen varierande regelbundenhet, 719 inlägg (det här är det 720:e) blandning av ren dagbok och litterära betraktelser. Eftersom jag dessutom tenderar att skriva ganska långt, mycket längre än vad man egentligen ska göra på bloggar, blir det ändå en ganska ansenlig mängd text som ger mig lätt svindel. Och ni läsare har aldrig varit sådär vansinnigt många, genom åren har Stasimons läsarskara hållit sig kring 30-40 personer, några har fallit ifrån, nya tillkommit, och ganska många har varit med på hela resan alltsedan 2005. De gånger läsarantalet krupit högre än så har jag tystnat av ren förskräckelse och prestationsångest – så har de dragit vidare till andra internettets vattenhål, de trogna och initierade stannat kvar. För mig är Stasimon frihet: att skriva slarvigt och snabbt, helt anspråkslöst och kunna följa varje hugskott. Tankar jag börjat tänka här, har jag kunnat tänka fullt ut på annat håll. Jag har träffat så intressanta och begåvade människor genom den här bloggen – och andra har hittat mig. Jag brukar tänka att allt bra som hänt mig har sin upprinnelse i Stasimon. Man skulle kunna tro att det skulle föda något slags prestationsångest – men det gör inte det. Här kan jag vara, och har alltid varit, mig själv fullt ut – med mina intressen, ofullkomliga resonemang och egensinniga karaktärsdrag. Det finns en trygghet att det är detta ocensurerade jag som faktiskt gått hem – att det är jag som jag är och inte någon tillrättalagd bild som skulle kunna demaskeras och avslöjas som bluff. Jag har (nästan) aldrig koketterat eller poserat, jag har bara öppnat dörrar jag i andra sammanhang håller stängda (ibland låsta). Därför blir jag ibland lite ställd när det trillar in ett svar, en välartikulerad kommentar som reagerar på mina skriverier. Jag är hemskt dålig på att svara på dem, jag tänker ut tusen olika svar, skriver dem i tanken eller i ett word-dokument, men inget är riktigt värt läsaren och så blir det inget svar alls istället. Ja, så, jag ber om ursäkt för det och vill understryka hur glad jag blir av all respons; ville jag inte bli läst skulle jag ju inte lägga upp på internet.

Nå, så jag har funderat rätt mycket på hur fira detta första stasimoniska decennium. Den här lilla bloggen betyder mycket för mig, och det gör dess läsare också, så jag skulle vilja vara generös tillbaka. Så. Låt oss öppna ännu en dörr. Ni minns kanske att jag någon gång 2013 skrev klart en roman, skickade in till förlag och blev prompt refuserad. Texten – Mitt hjärta bart – har blivit liggandes sedan dess och nu är min tanke att man kanske kunde låta trycka upp ett litet antal ex som ni, kära läsare, skulle kunna få mot självkostnadspris (ety jag är fattig kulturarbetare, hade jag kunnat hade jag gett er den som gåva), typ en hundralapp inkl. porto. Nå, detta är verkligen att göra sig sårbar, men hur skulle det som inte kostar något vara något värt? Vidare tycker jag ju att det i regel ges ut för mycket böcker och jag känner ett gränslöst förakt för så kallade egenutgivare – men det här, intalar jag mig, är en annan sak. Det är att ge sina vänner ett outgivet manuskript, om än i inbundet format? Jag gör mig heller inga illusioner om texten ifråga, det är en bagatell och menat så. En litterär pralin eller amuse bouche – inget mer. Det är ett slags my favorite things samlade i en text – choklad, dyra skor, smycken, Paris, katter, fabeldjur, symbolister och chansoner. Ambitionen var att låta texten vara ytligt flyktig och låna sin estetik från parfymreklam, i synnerhet Lancômes Trésor in love. Man kanske inte kan bygga 160 sidor roman på 30 sekunder parfymreklam (BONNIERS TYCKTE UPPENBARLIGEN INTE DET), men ja, det här var i alla fall ett försök. Och när det gäller stilen – minns ni när jag bodde i Paris och sedan var tillbaka den efterföljande våren? Jag tyckte att jag hittade en ton på Stasimon som jag gillade och den lånade jag till romanen – varför det är synnerligen lämpligt att romanen ifråga får fungera som bloggens festskrift. Vad tycker ni, låter det intressant? I vilket fall vill jag tacka för de här tio åren och önskar oss tio till i varandras sällskap: ni, jag och Stasimon!

MittHjärtaBart

Chaos is a ladder

Jag tror ju som bekant med detta att vara generös. Att tänkande föder mer tänkande, att man kan skumma av intellektets ymniga bägare och låta skummet bli till blogg och skummet till mer seriös verksamhet. Detta underbara att inte tala (bra tankar kommer sällan till mig i stunden, andra människor, även närmaste av vänner, gör min tanke nervös och orolig), men ändå vända sig till någon och ibland få ett gnistrande svar. Förr i tiden var det brev, numera vet jag inte riktigt vad det är (Twitter?) – jag håller fast vid min lilla blogg liksom jag gjort i snart tio år. I denna mina skriveriers lekhage har det då och då uppstått ett resonemang värt att bevara, en formulering att leta sig in i någon annan text och framför allt: bekantskaperna jag gjort genom bloggen! Allt det vackra i mitt liv kan liksom härledas tillbaka till detta mitt anspråkslösa internetgrubblande. Ge upp det, gå vidare? Det ligger inte i min natur, jag utvecklas mycket lite – blir snarare det jag redan är, det jag alltid varit, lite mer, lite djupare. Kanske hade jag önskat annorlunda, men har förlikat mig med att det så det är. Jag är som jag är.

***

Nå, den senaste tiden har varit… ska vi säga omtumlande? Från att ha haft tre-fyra olika jobb (lite beroende på hur man räknar) varav ett tog allt för mycket av min sinnesfrid, rann till sist bägaren över. Så: sammanbrott, uppbrott – ja, uppsägning, och till slut lättnad. Ett av brödjobben struket, i det andra ett uppehåll till hösten. En mager sommar väntar, men en sommar i frihet. I oredan och osäkerheten kan avgrunden vänta, men också rörelsen uppåt. Våga riskera fallet och vinn kanske höjden och den tunna luften. Så jag tillbringar tiden på kontoret, arbetar så intensivt jag kan. Ger arbetet den näring det behöver – promenader, nöjesläsning, andra små njutningar. Och jag letar uppdrag, försöker bredda verksamheten så att den här tillvaron kan få fortgå, ostörd. Översättningar (av icke-sekelskiftes, mer kommersiell karaktär), språkgranskningsuppdrag, artiklar.

***

Det kräver sin tid, så kanske frånvaron fortsätter. Till dess tänkte jag skamlöst tipsa om lite skriverier som kan sysselsätta er så länge. En del är gammalt, men jag har nog inte tipsat om det tidigare (och har jag det ser jag ingen skada i att upprepa mig). Här kan ni till exempel läsa min understreckare om Renée Viven. Och på den utmärkta Tidskriften Stadens hemsida ligger numera nummer 5 uppe där man kan läsa min novell Delila. Den som tycker detta är alltför anspråkslöst hittar här en hel roman av Jean Echenoz där jag översatt ett och ett halvt kapitel.

***

Till sist: I början av april höll jag ett litet föredrag om dandyismen och hittade då följande lilla dikt av den oförliknelige dandyn Robert de Montesquiou (bättre dandy än diktare, av detta att döma) som jag nu måste delge er:

J’aime le jade
Couleur des yeux d’Hérodiade
Et l’améthyste,
Couleur du sang de Jean-Baptiste

(”Jag älskar jade/Färgen av Hérodiades ögon/Och ametist/Färgen av Johannes Döparens blod” – på franska rimmar det! I all sin enkelhet alla symbolismens attribut: urholkade och vulgärt förstådda. Jag måste skriva mer om denna dikt, den vill så gärna vara symbolism att den misslyckas: symbolen reducerad till tom symbolik!)

Leda och löje

bocklin

Meningslösheten i att klottra på internet – vilket intresse har världen om att besöka mitt inres irrgångar? Känslan av att inget som kommer ur mig har någon relevans. Att jag i bästa fall är en vägg i ett nedsläckt rum på vilken projektorn kan projicera sina bilder. En camera obscura som tillåter andras ord för ett ögonblick väckas till bilder. Det ändamålsenliga i att jag blev översättare, en som upplåter sig åt någon annans tankar, tänker dem igen fast på det nya språket. Jag är ett instrument, ingen maestro. I mötet med andra: le och låtsas vara en hel människa; att du består av mer än ekande salar och gravvalv där enstaka tankars väldiga grå djur rör sig.

*

Ibland vill jag skriva mitt namn i eld över Stockholms himmel. Andra dagar, när jag måste framträda i olika sammanhang, vill jag dra mig tillbaka i ett Des Esseintes juvelprydda sköldpaddsskal. Min person vilar på kvicksand, inget är solitt och när jag räcker fram en hand och låter tandradens vita glittra förbi – vilket är då detta jag? Kan jag vara lika öppenhjärtig här, på säkert avstånd och i monologform, om jag också ska existera i den yttre världen?

*

Öppenhjärtig? Om det finns en kärna rör sig Stasimon ibland nära, men lika mycket lämnas därhän – aldrig att man lär känna en människa genom hennes texter. Man lär känna hennes texter. Vidare: när jag häromdagen funderade på vad jag skulle kunna säga om jag skulle presentera Gourmonts stil tänkte jag: ett akvarium, men när du ser närmare inser du att det är tomt, fiskarna och undervattensväxterna bara målade på glaset. Tänker nu: det kunde lika gärna varit mig jag talade om.

*

(Återigen en dissektion av den egna tillvaron. Den här självupptagenheten gör mig illamående, och ändå är den det enda jag förmår. Jag vill inte kokettera eller tigga bekräftelse, – men – läsare! finns här något för er att hämta? Borde jag sudda ut mina konturer, hänge mig åt att skriva om det jag läst? Även de senare dock förbundet med rädslan att göra sig löjlig, att anklagas för att göra sig märkvärdig… Gör jag mig löjlig?)

Kort och ofta(re)

Nå, kanske också dags att skaka lite liv i Stasimon. Jag tänkte att jag skulle ha ambitionen att skriva något om alla böcker jag läser. Tänkte att jag skulle påminna mig om att det inte alltid behöver vara längre texter; en iakttagelse, en reflektion, ett citat – det kan också ha sitt värde.* När allt kommer omkring, här på nätet sysslar vi ju ändå mest med ”okritiska upprepningarna av [förlagens] säljtext”. Så, anything goes.**

*Dvs: sänka kraven. Vi vet redan att alltför höga krav = tystnad. När man inte vältaligt kan presentera ett fullständigt resonemang kan man kanske tillåta att dela med sig av en tanke i flykten, inte sant?

**Eller för att omformulera: uppdatera lite kortare, lite oftare.