Såg ni Wolf Hall-serien? Det var ren njutning, jag tycker man hade lyckats fånga böckernas speciella stämning och rytm. En liksom lite uppbruten syntax och dramaturgi. I övrigt Brody Damian Lewis och kostymer att dåna över. Och mörkret! Det var ju så förskräckligt mörkt förr i tiden, jag tror inte riktigt man förstår det som modern, stadslevande varelse. Nå, jag hade precis sett gaska mycket Game of Thrones (ja, jag erkänner, TV-serier är en del av mitt liv) som ju som bekant delvis inspirerats av den tid i Englands historia som brukar kallas Rosornas Krig och som basically var stridigheter om tronen mellan huset Stark York (vit ros) och huset Lannister Lancaster (röd ros) som pågick mellan 1455 och 1485. Och i den här vevan visade SVT en filmatisering av Shakespeares Henriad (jag såg dock bara Henry IV del 1 och 2 med bland andra Jeremy Irons och för oss GoT-entusiaster ser Jorah Mormont i en liten biroll). När jag läste kandidatkursen i litteraturvetenskap hade jag en kamrat som bestämt hävdade att det fanns två verk man för att doktorera i ämnet bara var tvungen att ha läst: det ena var Shakespeares samlade verk (det andra Prousts På spaning.. För egen del lade jag även till goda språkkunskaper i franska och tyska samt habila i latin och grekiska. När jag 2004 började läsa på universitetet var dessa språkkunskaper obligatoriska på forskarutbildningen – så är det inte längre.) Nå, jag möter i alla fall inga av dessa krav och var innan SVT-visningen helt obekant med dramat Henry IV. Det tillät dock vidare frossande i snuskiga värdshus och värdigt tunga pälsverk samt härlig blankvers. (Det föranledde mig att stjäla ett par rader att bli mitt valspråk under mitt trettiårsfyllande i slutet av augusti:
The tide of blood in me
Hath proudly flow’d in vanity till now:
Now doth it turn and ebb back to the sea,
Where it shall mingle with the state of floods,
And flow henceforth in formal majesty.
Det är något av en vana jag har, att resa som ett mentalt monument över någon av mina åldrar och däri gravera ett stycke poesi. Orden fungerar sedan på en gång som tröst, epitafium och ledstjärna. Hela min tonårstid hade jag ett par rader av Oscar Wilde att upprepa när livet var hårt och kantigt och man skar sig på skärvorna – kanske att jag skriver mer om dem någon gång.)
Hursomhelst, all denna konsumtion av engelsk medeltid/renässans kunde fått två följder. Antingen: mättnad, kväljningar, längtan till andra vatten. Eller: ett behov har skapats, i min själ en medeltids/renässansformat hål, ett Henry-format hål utan botten. En ständig hunger som bara kan stillas med mer medeltidshenry. Liksom den där sommaren när jag stod i Drottningholmsteaterns butik med Don Giovanni ständigt spelandes, jag! som inte ens tycker om Mozart! Som, skulle man kunna säga, rent av avskyr Mozart, jag blev tvungen att köpa skivan och spela den hemma på de enstaka lediga dagarna. För att jag inte kunde vara utan de där ställena i operan där jag njöt som allra mest. Som vore man en hund och den där härliga fläcken bakom örat bara kunde klias av just spökkommendörens mörka ”Don Giovanni” ur avgrunden… Och nu är den enda kittling som tillfredställer mig Henrys. Så, jag lyssnar på musiken från serien: sublim! Läser om Shakespeare och upprepar mina utvalda rader för mig: dubbelt sublimt! Och – det var oundvikligt – jag tar steget över kanalen där min jakt på Henrikar fortsätter. För vad är det med detta kunganamn som föranleder så våldsamma, ombytliga tider?
I Frankrike har vi nämligen de tre Henrikarnas krig (la guerre des trois Henri). Efter att den lungsjuke, viljesvage och kanske även galne Charles IX dött blir hans bror Henri III kung. Kriget står sedan mellan honom, Henri av Navarra och Henri de Guise. Och jag kan inte bestämma mig för vilken av dessa Henri som är min favorit. Innan jag läste in mig på kriget (och konsumerade stora mängder dokumentärer och spelfilmer på Youtube) var min favoritkung Henri IV – den gode kungen. Henri IV är liksom urfransmannen, det har säkert skrivits om detta, men jag skulle bestämt hävda att Henri IV är det ideal alla fransmän strävar efter. Han förkroppsligar alla de dygder som den franska identiteten vilar på. Vi tar det från slutet: kriget mellan de tre henrikarna pågår för fullt – Henri de Guise som leder ”den katolska ligan” ser ut att vinna och är omåttligt populär bland folket (i Paris). Henri III har fått fly huvudstaden och bjuder in Henri Guide som, arrogant, kommer varvid Henri III låter mörda honom. Henri III mördas i sin tur av en fanatisk munk men hinner utnämna sin kusin, Henri av Navarra, till sin efterträdare. Och så blir Henri av Navarra, protestanten, Frankrikes konung (efter att han konverterat till katolicismen och fäller de bevingade orden: ”Paris är värd en mässa”).
Nå, vilka är då denne Henri av Navarras karaktärsdrag? Till och börja med är han en god kung som ser efter också de ringaste av sina undersåtar (fler bevingade ord: om jag får leva att bli kung skall det inte finnas en arbetare i mitt rike som inte har en höna att lägga i grytan) – mitt i det högfeodala Europa kan detta inte ses som annat än ett första steg mot egalitarism och liberté, égalité et fraternité (i det lilla Navarra har han levt nära bönderna, som historien går lekte han med sina undersåtars barn och hjälpte till vid när höet skulle slås etc). Han är en galant, en riktig kvinnokarl med en rad erövringar (och oäktingar) på sin lista. Han ger ett bekymmerslöst, easy-going, karismatiskt intryck. Han håller stora baler, han uppvaktar kvinnor, han har älskarinnor etc. Den hälsosamma, livsbejakande virilitet går helt i linje med hans militära framgångar. Han är tapper, lojal och modig. Men ändå något av en pragmatiker som visserligen kan slåss för sina ideal, men ser nyktert på hur uppnå dem. Och till slut: han inför religionsfriheten och gör det fritt för var och en att tro vad den önskar. Är det inte den franska själen förkroppsligad i en man så säg? Henri IV ska man se i ögonblicksbilder, där är han under en skön dams balkong och han reciterar vers till lutans toner (drottning Margot ensam, övergiven, gråter på sin kammare, förbannar sin ofruktsamma livmoder); där är han på slagfältet och han vrålar ordlöst när svärdet skär genom mänskligt kött, blodet smakar järn över hans läppar och hästarnas ögonvitor rullar synliga; där rusar han ut från Louvren, vännerna, hans vänner som kommit med honom till huvudstaden för att fira bröllop, mördade och slängda i floden; och där står han samlad, rent av sammanbiten, och förkunnar ediktet i Nantes, lyfter blicken: inte mera blod nu. Försoning.
Vid hans sida, de två andra Henrikarna som ett slags motbilder, gåtor rent av. De är båda de drivande krafterna bakom den ohyggliga Bartolomeinatten den 24 augusti 1572. Stridigheter hade länge rasat mellan protestanterna, kallade hugenotter, och katolikerna. För att mäkla fred hade ett äktenskap anordnats mellan kungens syster, Marguerite de Valois, och hugenotternas ledare, Henri av Navarra. Det gick dock inte riktigt som någon tänkt sig och det hela resulterade i ett verklighetens Red Wedding: Frankrikes protestanter slaktades mellan den 24 och den 29 augusti. Det började på helige Bartolomeus natt den 24 i Paris där hugenotterna dödades skoningslöst. Så många som 3000 skall ha mist livet den natten; Seine rann röd med blod. Dödandet spred sig ut i landet och totalt dog upp emot 10 000 hugenotter. Jämför med skräckscenerna från Mellanöstern och IS härjningar – 1572 behövde man inte rabbla koranverser utan Fader Vår på latin för att bevisa sin religionstillhörighet. Och i detta kungens broder, blivande Henri III och Henri de Guide som kom av en släkt som länge åtrått kronan.
Henri III som vill ha sin broders krona, som är sin moder, Katarina av Medicis, favorit. Han får en annan krona, så länge: Polens. Men han är en gåta, Henri III. Skicklig fältherre, hänsynslös och full av ambitioner. Men när brodern död och han står näst i tronföljden återvänder han inte genast till hovet i Paris utan åker till Medelhavet och semestrar. Det är något skevt över Henri III. Skevt säger du? Queert? Han gifter sig inte, har många älskarinnor men ingen officiell? Ligger han med sin syster, Henri av Navarras hustru, den vackra drottning Margot? Henri III tycker om lyx och stora örhängen, han är en lätting och han är det inte, för hans intellekt är knivskarpt och han spelar spelet. Han förespråkar hygien, men tycker inte om jakt, noblessens privilegium, och inte heller krig. När han sluter sina ögon om natten, är det Bartolomeinattens fasor han ser då? Inte Henri IV friska virilitet, han avskyr fysisk ansträngning och är djupt troende. Mot slutet av sin tid späker han sig gärna, ryggen blodig av de katolska gisslet – vilka synder skall såret tvätta själen ren ifrån. Han blundar och Seine rinner röd av blod. Hovet tycker inte om honom – hans religion är makaber, hans örhängen för stora och hur är det egentligen med de där unga männen han omger sig med?
Nej, då tycker hovet bättre om hertigen av Guise. Han plågas inte av ätten Valois klena nerver, han tvivlar inte. Klädd i vitt hör han folkets jubel, de älskar honom – vore det då så orimligt om just han skulle krönas till kung? Henri de Guise tvivlar inte – inte på Gud och inte på sin plats i Skapelsen och Försynens Stora Plan. Han är en den perfekta avvägningen mellan ambition och fanatism. Det senare gör honom oantastlig, det förra driver honom framåt. Henri de Guise drömmer inte om Bartolomeinatten, kropparna utvräkta på gatorna, det var som en medeltida tavla av helvetet eller purgatorium – det var rättrådigt, det var en försmak av vad som väntar andra i livet efter detta. Åh, Henri de Guise, klädd i sin rustning av hårdnackad tro och självförtroende, det gör honom oemotståndlig, visst gör det? Hans enhetlighet, bristen på inre konflikt, det är en låga som lockar tvivlarna som nattflyna till elden. Henri de Guise kan inte älska, han kan inte ömhet – han kan därför inte heller hata, eller korrumperas. Han är i någon mening kysk, han definieras av sin brinnande tro. Eller? Är det en svart tag där i hans vita, glänsande rustning. Är det en ungdomlig passion som fick hans läppar att bränna efter stulna kyssar, som fick honom att viska ord mot hennes bara hud? Prinsessan som han aldrig kunde få, som var ämnad åt en annan prins och inte en hertig som han, de Guise? Hennes blonda hår, hennes hud vit som franska liljor. Nej, Margot kunde aldrig bli din de Guise. När du smög in i hennes rum om natten, smög utan att smyga – det är du för stolt för – och begravde dig djupt i henne drömde du det omöjliga då – drömde du kungakronan och en livstid mellan den vackra Margots särade ben? Smälte begären samman tills du inte kunde skilja det ena från det andra? Och när hon gav till en annan, när hon gavs till Navarra, blev din smärta då så stor att du måste dränka Paris i blod? Ditt andra dop, detta dop i blod och du steg upp pånyttfödd, Margot lämnar du bakom dig. Intalar du dig, och du tänker aldrig på henne mer. Men begäret, begäret, Henri de Guise, det brinner djupt inom dig. Jag kallade det ambition här ovan, det var fel, dina ambitioner föddes ur ditt begär. Du tror att tron utplånat allt annat inom dig, att det är med dess kalla låga du brinner. Och brinner gör du, med den katolska trons vita låga – men också och samtidigt med begärets röda. Som om eld kunde besegra eld, vad trodde du.
Åh, visst eggar de fantasin, dessa tre Henrikar! Om läsarens nyfikenhet är väckt, om hon känner att endast en Henris kittling kan tillfredsställa henne nu rekommenderar jag i första hand filmen La Reine Margot från 1994 som är något av en klassiker. Den bygger dock inte på historiska källor, utan på Alexandres Dumas roman. Detta inlägg illustreras med bilder ur filmen ifråga.
Jag hittade ett litet utdrag ur Marguerite de Valois poesi:
J’ai un ciel de désir, un monde de tristesse,
Un univers de maux, mille feux de détresse,
Un Etna de sanglots et une mer de pleurs.
J’ai mille jours d’ennuis, mille nuits de disgrâce,
Un printemps d’espérance et un hiver de glace ;
De soupirs un automne, un été de chaleurs.
Min är en himmel av begär, en värld av sorg/ Ett universum ont, tusen eldar av nöd,/ Ett Etna av snyftningar och ett hav av tårar./ Mina är tusen dagar av tristess, tusen nätter av onåd,/ En förhoppningarnas vår och isfrusen vinter;/ av suckar om hösten, och somrar av hetta.
Hillevi Norburg 