Så sakteliga börjar jag landa här i Valldemossa. Jag ogillar resandet i sig, men trivs med att vara på nya platser. Här uppe i de mallorcanska bergen är vädret ungefär som en svensk sommar, precis lagom för den som liksom mig ogillar både värme och kyla. Huset vi bor i är fantastiskt, med utsikt över dalen och bergssidorna. Här växlar jag arbetet med översättningen till nöjesskrivandet på romanen och avkopplande läsning. Mitt rum vetter ut mot en balkong, och i detta gränsland mellan ute och inne, mellan iväg och hemma, sitter jag. En betydlig del av dagen ägnar jag åt att betrakta himlen och de ständigt skiftande molnen. Åh, jag skulle kunna ägna en livstid åt dessa moln. När det blåser upp känner man lukten av hav och sälta, och det är något med den grå bergsväggen jag har utsikt över som påminner om västkustens klippor, får mig att känna mig besynnerligt hemma i detta landskap. Själva staden är pittoresk så att det förslår men ändå genuin på något sätt, varje gränd, varje slingrande gata häpnadsväckande vacker. Det finns mycket katter, många har hundar. Jag tänker alltid att det säger något om ett folk om man ser många husdjur, hur man prioriterar i livet och avvägningarna arbete/fritid. Det finns ingen känsla av overklighet över denna plats – snarare är det så att det är Sverige som bleknar. Och trots denna platsens påtaglighet är steget till litteraturen kort – när jag stiger in i Paulina 1880:s blå rum och betraktar krucifixen, låter mig invaderas av hennes religiösa lidelse är det bara ett steg i sidled från Valldemossas i kyrkor i vilkas skuggor vi lever, helgonbilderna i keramik på stadens väggar. Det är som att de inre och yttre livet står varandra närmare – kanske blir det så när att slå upp fönsterluckorna och se ut är en skönhetsupplevelse i sig, man liksom tränas i det sublima från början till slut.
Hillevi Norburg 