Det där märkliga ljuset häromdagen, när alla sociala medier-flöden plötsligt översvämmades av regnbågar. Jag var ute och promenerade, ensam, lycklig. Ett ljus som kändes närmast artificiellt, som hade det ingen naturlig källa. Det var inte riktigt som att röra sig bland teaterkulisser, även om det föll snett som över scengolvets trätiljor. Träden på Reimersholme blev inte platta och tvådimensionella – tvärtom – det var som att de fick liv och grenarna att vrida sig om sig själva som äspingar. Grönskan, den tidiga sommarens, lyste allt för stark och det var som om där fanns ljus inuti tingen, redo att spränga fram: fick allt glöda i stillsam brand. Det fick mig att tänka på Romantikens målningar. Ja, och barndomens favoritrum på Bohusläns museum frammanades och med det dramatiska Düsseldorf-måleriet och Marcus Larsons Svenskt vattenfall från 1856. Och när jag gick ut från museet låg romantiken som en slöja över mina ögon och det bohusländska landskapet blev dramatiskt och besjälat. Jag stod vid Silverfallet utanför Ljungskile och tänkte inte ”där är det, det är som på Louvren”, jag lät min blick illuminera det och göra det lika spännande som Larsons svenska vattenfall.
Så märkligt att se naturen härma konsten, att tjugo år senare gå på Reimersholme och påminnas om tavlan som mina gymnasielärare på konstlinjen kunde raljera över och nästan framställa som suspekt i all sin nationalism och hembygdssvärmeri. Idealiserat? Brist på realism? Men det är ju där, ljuset utan källa – över Hornstull, över hela Stockholm och det ritar regnbågar i skyarna! Jag ska inte säga att mina ögon tårades, men jag fylldes av ett vemod. Ögonblicket var så vackert, verket så fulländat, men över innan man knappt insupa dess nyanser. Min promenad fortsatte, de förvridna träden blev till hus och färgerna djupnade. Jag tänkte att det var så vackrare så, ögonblicket som kom och gick. Kanske vackrare än konsten som inte är flyktig utan evig, en fåfäng revolt emot intet som ändå kommer svälja oss alla och allt med oss. Men den tillåter oss att skärpa blicken så att vi i det korta ögonblicket är förberedda på ett ljus utan källa, att vi hinner se det och avnjuta det lite grundligare innan skuggorna faller.
Hillevi Norburg 