Ni får ursäkta, jag har tillbringat ett par dagar i sjuklägret med hög feber: här kommer därför en populärkulturell betraktelse. Jag lovar att det inte kommer att upprepas.
Så, jag råkade se trailern för den nya Jurassic Park-, förlåt jag menar, Jurassic World-filmen. Det är ändå något rörande över hur man till synes tagit alla storfilmer från nittiotalet, tillräckligt avlägset nu för att förhålla sig nostalgisk till det, och tryckt in dem i denna nya produktion – fast lagt till datoriserade specialeffekter. Förutom förlagan Jurassic Park hinner jag under trailern också minnas Godzilla (mycket rex-ben blir det, är den så stor att den inte ryms på skärmen?), Mannen som talar med med hästar (fast här är det dinosaurier och påminner kanske mer om Cesar Milan som ger sig i kast med kamphundar), och Titanic (DET FINNS INTE LIVBÅTAR TILL ALLA!).
Provocerande är däremot hur manliga huvudrollsinnehavare castas efter något slags pojkbandsestetik? Istället för Sam Neills väderbitne professor i paleontologi med Indiana Jones-hatt får vi en bildskön snubbe som varit militär (?) och numera alltså är något slags dinosaurieviskare. Ja, för vad är väl ett par högskolepoäng eller en doktorshatt mot den avancerade förmågan att kunna avfyra ett vapen och disciplinera sina dinosaurier. Ordning och reda! Jan Björklundifieringen av samtiden?
Hursomhelst, vi kan också notera att Chris Pratt (alltså hjälten i Jurassic World) vars yttre bäst kan karaktäriseras som generiskt snygg kille är trettiofem emedan Neill var en MAN och hela 46 bast när han spelade in Jurassic Park. Detta får mig osökt att tänkta på haveriet till film som var den fjärde Indiana Jones-filmen där man också kände sig nödgad att slänga in en generiskt snygg kille för att hålla uppe publikens intresse. Och ja, okej, Harrison Ford vid 66 kanske inte riktigt får pulsen att öka, men då ska man komma ihåg att han var 39 i första Indy-filmen och betraktades väl ändå som het, då, back in 1981?
Kan detta betraktas som symptom för samma röta? Ett slags infantilisering där man idisslar en förgången barndom och upphöjer mental regression till ideal? Då följer det att vi är dömda att leva i en de eviga uppföljarnas tid, ingen, varken skapare eller publik, vill egentligen ha något nytt. De vill ha den förlorade barndomen, och i detta rasande sökande efter just detta blir nostalgi och igenkännbara element hårdvaluta. Vi vill inte se åldrade, härdade män eftersom det är inget som åtrås, vi begär den blankpolerade ungdomen. Såväl i den egna livskurvan som på ett mer civilisatorisk plan vill vi gå i regression: det vill säga bort med bildning och universitetsexamen in med en ädel vilde som han hantera ett vapen. På det sättet blir en film som Jurassic World symptomatisk (det är ju ingen skräckfilm, det är familjeunderhållning!) och visionen som målas upp inte skrämmande, utan en omedveten och outtalad längtan. Vilken längtan? Den att slukas av dinosaurierna såklart! Att vända tidens gång till ett paradisiskt tillstånd inte bara i barndom utan bortom barndomen. Människans hemligaste önskan: en värld utan människor.
Hillevi Norburg 