Som inte tycks ha någon annan källa än tingen själva, som man finner i Romantikens tavlor

Marcus_Larson_-_Dramatiskt_forslandskap_med_figurer_och_kvarnbyggnaderDet där märkliga ljuset häromdagen, när alla sociala medier-flöden plötsligt översvämmades av regnbågar. Jag var ute och promenerade, ensam, lycklig. Ett ljus som kändes närmast artificiellt, som hade det ingen naturlig källa. Det var inte riktigt som att röra sig bland teaterkulisser, även om det föll snett som över scengolvets trätiljor. Träden på Reimersholme blev inte platta och tvådimensionella – tvärtom – det var som att de fick liv och grenarna att vrida sig om sig själva som äspingar. Grönskan, den tidiga sommarens, lyste allt för stark och det var som om där fanns ljus inuti tingen, redo att spränga fram: fick allt glöda i stillsam brand. Det fick mig att tänka på Romantikens målningar. Ja, och barndomens favoritrum på Bohusläns museum frammanades och med det dramatiska Düsseldorf-måleriet och Marcus Larsons Svenskt vattenfall från 1856. Och när jag gick ut från museet låg romantiken som en slöja över mina ögon och det bohusländska landskapet blev dramatiskt och besjälat. Jag stod vid Silverfallet utanför Ljungskile och tänkte inte ”där är det, det är som på Louvren”, jag lät min blick illuminera det och göra det lika spännande som Larsons svenska vattenfall.

Så märkligt att se naturen härma konsten, att tjugo år senare gå på Reimersholme och påminnas om tavlan som mina gymnasielärare på konstlinjen kunde raljera över och nästan framställa som suspekt i all sin nationalism och hembygdssvärmeri. Idealiserat? Brist på realism? Men det är ju där, ljuset utan källa – över Hornstull, över hela Stockholm och det ritar regnbågar i skyarna! Jag ska inte säga att mina ögon tårades, men jag fylldes av ett vemod. Ögonblicket var så vackert, verket så fulländat, men över innan man knappt insupa dess nyanser. Min promenad fortsatte, de förvridna träden blev till hus och färgerna djupnade. Jag tänkte att det var så vackrare så, ögonblicket som kom och gick. Kanske vackrare än konsten som inte är flyktig utan evig, en fåfäng revolt emot intet som ändå kommer svälja oss alla och allt med oss. Men den tillåter oss att skärpa blicken så att vi i det korta ögonblicket är förberedda på ett ljus utan källa, att vi hinner se det och avnjuta det lite grundligare innan skuggorna faller.

Vällustdöden

”Ja! Men jag har smakat alla köttets njutningar. Begriper du det, din dåre! Det återstod mig bara att försöka veta om det i förgiftningens plågor, om det i en kvinnas dödsångest som blandades med min egen dödsångest fanns någon möjlig extas!.. Den är ohygglig! Märker du det? som du ser! Jag dör i vällustraseri, i smärtans ursinne… jag kan inte mer… ack!…”

Med ett långdraget skri som bröt sig fram ur brösthålans djup, föll den fasansfulla furien död över sitt offers lik.

I somras läste jag Alfred de Mussets Bekännelser av ett seklets barn. När jag sedan hittade hans Gamiani (utgiven i förlaget Vertigos serie Erotiska klassiker) på bokmässan tycktes det på något sätt lämpligt att fortsätta Musset-läsningen. När jag så kommer till slutscenen (citerad här ovan) väcker det ett slumrande minne, har jag inte läst något som avslutas på liknande sätt? Och som dessutom är skrivet under samma tid (Gamiani utkom 1833)? Den senare frågan är intressant såtillvida att just romantiken inte är en speciellt erotiskt orienterad epok, som Carl-Michael Edenborg skriver i sitt efterord till Gamiani:

Romantiken är en av de svagaste pornografiska perioderna i litteraturen. Trots epokens besatthet av känslan, kärleken och erotiken tycks den sexuella handlingen för dem romantiska sensibiliteten ha framstått som något omöjligt, något som skulle ligga utanför. […] men i allmänhet hölls könsdelarnas lek på armslängds avstånd, medan de stora författarna i upplysningens tidevarv tvärtom hade älskat det fräcka skämtet.

En snabb rekapitulation bland romantikens författargärningar låter mig inte annat instämma i bilden som här tecknas av epoken (vidare, hade de funnits fler pornografiska verk av kvalité hade Edenborg säkerligen hittat dem och inte omöjligen gett ut dem vid det här laget). Om man ska spekulera i orsakerna härtill skulle jag nog dels understryka romantikens högtidliga och i viss mån cerebrala karaktär, under 1700-talet kunde filosofin liera sig med det pornografiska och texterna uttrycka förbjudna tankar av alla sorter. I den romantiska rörelsen blir idealet snarare en syntes mellan filosofi, vetenskap och poesi. Även om naturen, det naiva, primitiva och framförallt det intuitiva spelar en central roll inom romantiken finns också tanken om att människan kan höja sig själv, vända sig från det jordiska mot det himmelska (i sann, nyplatonsk anda). Naturen och de jordiska blir då kanske främst intressant som möjliga analogier för det själsliga. Coleridge liknar naturen vid en bok, redo att tydas och läsas. Det mänskliga medvetandet är en kompass och för henne kan tillvarons essens uppenbaras inte minst i det att hon är en skapande varelse, vilket ger henne insikter i det gudomliga självt.

Nå, så närmare efterforskningar visar dock att boken jag tänker på, La Diligence de Lyon, utgavs så sent som 1882, men av den franska romantikens centralfigur Victor Hugos sekreterare, cykelentusiasten Richard Lesclide, varför jag sammankopplade verket med den romantiska rörelsen. (Jag måste också erkänna att jag blir nyfiken på hans Voyage autour de ma maîtresse som utkom 1851). Även om Lesclide inte är en fullfjädrad romantiker kan det ändå vara av intresse att titta närmare på verket. För i likhet med romantikerna, och trots att det är en roman om jakten på en specifik sexställning, förekommer förvånande få erotiska situationer (inte bara färre men därtill betydligt beskedligare än det man finner i Gamiani).

I La Diligence de Lyon stöter den engelske lorden Algerton på en berusad kvinna som ber honom om några franc, själv mycket berusad, vägrar han och knuffar ned henne i rännstenen. Desperat erbjuder kvinnan då att för 100 franc ge honom en ”diligens från Lyon”. Lorden vägrar och lämnar kvinnan på gatan. När han nyktrat till dagen efter blir han dock nyfiken på vad denna ”diligens från Lyon” kan innebära – tillsammans med berättaren ger han sig av på en resa från gator till bordeller i Paris och Schweiz, men ingen tycks känna till, eller kanske vill kännas vid, ”diligensen”…

[…] hertiginna; lorden är ett barn, jag skulle säga nästan en galning, och ni ensam kan ge honom förnuftet åter…

Gemensamt för lorden och grevinnan Gamianis Fanny är att deras naivitet understryks. De dras ofrivilligt mot dem som blir deras öde. I Fannys fall har hennes ungdoms oskuldsfullhet korrumperats, ”förgäves försökte hon bekämpa begäret, men härigenom blev det bara ännu starkare”. Den mondäne lord Algerton blir genom sin fixa idé reducerat till ett barn, hans handlingar är inte längre förnuftsstyrda, och han får våldsamma vredesutbrott när han gång på gång förnekas det han söker.

Till slut finner han ändå åter kvinnan som visar sig vara hertiginna och ungdomsvän till berättaren. Hon lovar att inviga Algerton i ”diligensens mysterium”, men ber berättaren att gå. Denne återvänder senare under kvällen till hertiginnans hus och finner både henne och lorden döda:

I en madrasserad sal, planerad som en teater eller som en kemists kammare, och möblerad med märkliga föremål, urskilde vi – på kuddar i oordning, bleka, orörliga och som slagna av blixten – utsträckta och medvetslösa, lord Algerton och hertiginnan Sylvie… […] En läkare framträdde; man beredde honom plats; han skakade på huvudet.

                      – Döda, sade han.

Vari diligensens hemlighet bestod får läsare sålunda aldrig veta. Sylvie antyder dess faror för berättaren i ett tidigare samtal: ”vet ni vad ni ber om? Är ni säker på att den hemlighet ni roar er med inte kräver mitt blod, min själ?” Vidare tycks det röra sig om ett alkemistiskt mysterium, Sylvie nämner att köttet behandlar sig med såväl magnetism som elektricitet och galvanism. När berättaren anländer till huset den ödesdigra kvällen är allt till en början tillbommat, men så hörs ett högt oväsen, några fönster öppnas, gatan översvämmas av klart ljus och berättaren känner utdunstningar av den balsamiska doft han kände i våningen när han besökte den tidigare under dagen.

I Gamiani är det tydligt utskrivet att det är gift grevinnan ger sin väninna och tar själv. Mysteriet hon vill invigas i är den njutning dödsångesten kan tänkas ge henne. I La Diligence de Lyon är det oklart om döden är en förutsättning för eller konsekvens av njutningen. Om inte annat vore det intressant att undersöka motivet vidare i 1800-talslitteraturen.

(Utdragen ur Gamiani är tagna ur C-M Edenborgs nämnda översättning, de ur La Diligence de Lyon är mina egna.)