Proust skriver i en ”Mina vänner”-bok

proust-2

Kring förra sekelskiftet var det i England mycket populärt med så kallade ”confession books”. Man bad sina vänner fylla i sin bok och besvara ett antal förtryckta frågor. Det kanske mest berömda av dessa formulär (och säkerligen de dyraste, det auktionerades ut för strax under 900 000 kronor år 2003) är det som en ung Marcel Proust fyllde i 1890. (Den franske programledaren Bernard Pivot började senare använda sig av just dessa frågor då han intervjuade berömdheter i sitt TV-program. James Lipton i Inside the Actors Studio gjorde sedermera detsamma.)

För även om frågorna är bättre än i de där böckerna vi fyllde i på mellanstadiet (favoritmaträtter finns där, men också poeterna, de militära bragderna, och historiska förebilderna etc.), så känns de märkligt bekanta. Det sekellånga avståndet känns plötsligt inte alls så stort, vi sätter oss vid Proust sida, följer med blicken pennans rörelser över pappret. Ser i denna rörelse barndomens färgpenna, på dess ände ett troll med färgglatt hår, den tomma ramen avsedd för ett självporträtt: alltid lika kritisk för oss med bristfälliga teckningsfärdigheter. Så oerhört viktigt att kunna formulera något slagfärdigt och originellt i den där boken, utan att ge sken av det, naturligtvis. Och svaren sedan. Att komma ett stort sinne nära. Komma det nära när det är helt ungt och ogarderat. Det finns något mycket sårbart, mycket tidlöst och typiskt tonårigt över denne nittonårings svar. Och samtidigt öppnar svaren upp mot det som är författaren till På spaning efter den tid som flytt. Så mycket längtan, så mycket smärta och melankoli i de där svaren…

Favoritdygd Behovet av att älskas och, närmare bestämt, behovet av att smekas och skämmas bort mer än att beundras.
Favoritegenskaper hos en man Kvinnliga behag.
Favoritegenskaper hos en kvinna Manliga dygder och rättframhet i umgänget.
Dina utmärkande drag
Vad du uppskattar mest hos dina vänner Att de visar mig ömhet och att deras personligheter är så utsökta att deras ömhet inte kommer billig.
Din mest utmärkande brist Att inte kunna, inte förmå ”vilja”.
Favoritsyssla Att älska.
Vad lycka är för dig Jag är rädd för att det inte är upphöjt nog, jag vågar inte säga vad det är, av rädsla för att förstöra det genom att uttala det.
Vad olycka är för dig Att inte fått ha känna min mor och min mormor.
Undantaget dig själv, vem skulle du vilja vara Mig, så som de jag beundrar skulle vilja att jag var.
Var skulle du vilja bo Den plats där mina önskningar som genom ett trollslag skulle förverkligas och där all ömhet alltid skulle vara ömsesidig.
Favoritfärg och blomma Skönheten återfinns inte i färgerna, utan i harmonin.
Hennes – och efter den, alla.
Favoritfågel Svalan.
Favoritförfattare För ögonblicket: Anatole France och Pierre Loti.
Favoritpoeter Baudelaire och Alfred de Vigny.
Favorithjälte i fiktionen Hamlet.
Favorithjältinna i fiktionen Bérénice.
Favoritkompositörer Beethoven, Wagner, Schumann.
Favoritkonstnärer Leonardo da Vinci, Rembrandt.
Favorithjälte i verkligheten Monsieur Darlu. Monsieur Boutroux.
Favorithjältinna i verkligheten
Personer du ogillar mest i världshistorien
Dina hjältinnor i världshistorien Kleopatra.
Favoritmat och dryck
Favoritnamn Jag har bara ett i taget.
Det du avskyr mest Det onda i mig.
Personer i världshistorien som du avskyr mest Jag är inte kunnig nog.
Millitärhändelsen som du beundrar mest? Min millitärtjänst!
Reformen som jag beundrar mest
Något jag önskar att jag hade naturlig fallenhet för Vilja, och förförelser.
Hur jag vill dö Bättre – och älskad.
Sinnestämning just nu Ledan att behöva tänka på mig själv för att svara på alla dessa frågor.
Vilken karaktärsbrist har du mest överseende De som jag förstår.
Favoritmotto Jag skulle vara alltför rädd att den bragte mig olycka.

Sugen på bokköp och statuarisk Sfinx

Sedan en tid tillbaka: bibliofilens längtan. Att det ett tag varit rätt knapert rent ekonomiskt, utrymme att inhandla nöjeslektyr obefintligt. Och att det just så blossar upp en glödgad passion, en rad åtrådda volymer finns till försäljning. Om jag hade möjligheterna skulle jag fylla mitt hem med första utgåvor, signerade av författarna. Jaga rätt på sällsynta volymer, bygga biblioteket med omsorg. Också nu är det rariteterna, de och kuriositeterna som jag glädjer mig åt främst, när jag låter fingertopparna löpa över bokryggarna. Exempel? Pierre Louÿs tunna och mycket ovanliga Poétique. Linnés kuriösa skrift Om djur som faller ifrån himmelen (om lämlar, för den som undrar). Och högst upp på önskelistan? Ja, varför inte John Grays Silverpoints som jag skrev min kandidatuppsats om. Tryckt i en liten numrerad, upplaga och sedan nogsamt uppköpt och förstörd av författaren själv, dekadenten blev präst på äldre dar och arbetade ihärdigt på att utplåna alla spår efter den yngling som varit Oscar Wildes förtrogne. Och på tal om Wilde, jag skulle inte tacka nej till en liten volym, med sina antikinspirerade utsmyckningar, av den långa och så dekadent ornamenterade dikten The Sphinx.

Ja, en dag skall jag översätta den i sin helhet. Men det är så tidsödande med meter och rim. Såhär låter det om man inte tar hänsyn till sådant, om man begränsar sig till ordens andemening (om man tänker sig en tvåspråkig utgåva, naturligtvis i faksimil, där svenskan mer är ett stöd för läsningen av engelskan, är det kanske till och med ursäktligt):

SFINXEN

I ett dunkelt hörn utav mitt rum, längre än vad jag kan föreställa mig

Har en vacker Sfinx så stum betraktat mig genom mörkrets skiftningar

 

Oantastlig och orörlig, hon reser sig aldrig upp, gör aldrig minsta åtbörd

Ty för henne betyder silvermånar intet, ej heller solars lopp

 

Rött följer på grått i skyarna, månskensvågor går i ebb och flod

Men med gryningen går hon aldrig, när natten faller är hon där.

***

Gryning följer på gryning och nätterna de åldras alldeles som den förunderliga katten

på den kinesiska mattan sträcker ut sig, ögon av satin bräddade av guld

 

På mattan ligger hon och lurpassar och på hennes gulbruna strupe

Böljar pälsen mjuk och sidenlen, krusar sig ibland till öronspetsen.

 

Kom närmre, min älskade seneschal! Så dåsig, så statuarisk!

Kom närmre, du utsökta och groteska varelse! Hälften kvinna, hälften djur!

***

Pentimento – ångern i målningarna

L'homme_blessé)_by_Gustave_Courbet

Pentimento – ordet kommer ur latinets paenitere, att ångra. Det betecknar de hemliga, dolda skisser och färglager som gömmer sig i mästarnas målningar. Idag tillgängliga som skuggor av en annan inledande tanke genom modern teknik och röntgenbilder. Konsthistorikern kan se alla avtagsvägar målaren tagit ett par tveksamma steg på, för att ångra sig och låta motivets utformning få ta en annan vändning. Det är Dorian Grays porträtt inverterat, allt det ångrade göms under nya, blanka färgsjok.

Jag vill ha allt eller inget, skriver en ung Gustave Courbet till sina föräldrar från huvudstaden. Inom fem år måste jag ha gjort mig ett rykte. Och han lyckas – han odlar sin image som landortspojke. Han röker sin pipa, han bär träskor med halm och arbetar ingalunda bort sitt provinsiella sätt att tala. Senare skulle han göra skandal med sitt porträtt av ett skrevande kvinnokön, l’Origine du Monde, och de sapfiskt omslingrade kvinnorna i Sommeil. Men allt det där ligger i framtiden, nu, på 1840-talet, målar han självporträtt. Ett kommer att ta en lång tid att fullborda, han börjar 1844 och klar är han först 1854, tio år senare.

Men här berättar skuggorna en historia som handlar om mer än förkastade kompositioner eller omarbetade figurer och detaljer. Ett självporträtt, javisst! – men på fler sätt än att den döende mannen vilande under trädet har samma drag som Courbet.

Han dör, visst dör han. Vi ser blodrosen som sprider sig över bröstet. Men ändå något vilsamt över honom, förutom det där lilla draget av smärta över läpparna. Smärta? ja, smärtan är alltid till förvillelse lik vällusten. För när den målades först, då var tavlan en tavla av rosig lycka. Genom 1973 års röntgenstrålar avtäcks en annan, ursprunglig bild. Och där vilar hans stora kärlek sedan fjorton år tillbaka, Virginie Binet, på hans arm. De slumrar tryggt under trädet, hennes armar om hans hals, lyckliga, utmattade kanske efter älskogen. Hennes ansikte mot hans bröst.

Tio år senare har hon lämnat honom, och med sig har hon tagit deras gemensamme, unge son. Så han tar henne ut ur bilden, liksom hon tagit sig ut ur hans liv. Han gör sig till duelist, han täcker över tomheten hennes figur lämnat efter sig med den bruna kappan. Han åldrar sina drag, återigen, ingen Dorian Gray här. Målningen måste motsvara smärtar som står skriven i hans ansikte. Han målar sitt blödande sår i hjärttrakten, där hennes ansikte en gång vilat.

Och ändock, är det inte vackrare så? Rör oss inte bilden av den döende duellisten mer än det lyckliga kärleksparet? Och blir vi inte än mer nu när vi känner till bakgrundshistorien? Courbet tyckte det. ”Sann skönhet kan vi bara finna i lidande och smärta, därför är min döende duellist så vacker.” Allt för konsten, eller? Courbet säljer aldrig målningen, han tar den med sig när han flyttar, också när han lämnar Frankrike och bosätter sig i Schweiz. För sin skönhet? Eller som ett minne, en ständig påminnelse. Inte närvaron av smärta och blodrosor, utan frånvaron av Virginie.

skiss

Ovan: en första skiss.