15/4 k l. 20.00
Alla dessa intryck – disparata, oordnade, kaos. Jag vet inte var börja. Blå moskén? Så olik kyrkorna – vänligt, på ett sätt, ornamenterat, koranord i kalligrafi, takets mosaik. Är man närmare Gud här? Två bilder: att (som man) stiga in, ta av sig skorna, tvaga fötter och huvud, en islams agora där samtalen pågår lågmält – mumlande. Den andra: mjuka mattor för att lägga sig platt, tryckas mot marken, trycka pannan mot marken. En Gud som i första hand kräver underkastelsen – är man närmare Gud här?
Sedan cisternbasilikan. Julianus cistern som försedde palatset med vatten. Bortglömd de första 100 åren av osmanskt styre – upptäckt när kvartersfolket steg ned i sina källare för att hämta vatten, för att fiska med hinkar. Fylld med grus – och sedan igen: öppen och öppen för allmänheten. Vi stiger ner i Istanbuls inre och allt är svalt och fuktigt. Pelarna i dunklet, upplysta av lampor. Under oss, under broarna av stål vi går på: vattnet. Karpar, guldfiskar, som skuggor stigandes upp ur det djupare mörkret. Pelarna dryper av fukt – två av dem, längst in, har grekiska medusahuvuden till socklar – stulna från grekerna för millennia sedan. Man har satt dem fel – den ena vilar på kinden, den andra upp och ner. Blinda stirrar monstrets ögon här – längst ned i Konstantinopel, mörkaste kärnan, här snärjer sig ormarna om varandra och mörkret. Fukten som dryper på den antika stenen, som kommer fukta den i millenium framöver.
Promenad. Förbi Höga Porten. Tågstationen. Orientexpressens perrong och sekelskiftescharm. Man ser deras skuggor här – Christies och hennes Poroit. Jag tänker: kvinnor i långa klänningar och vita parasoll. Jag tänker: välansade mustascher och en respektfull nyfikenhet, en stilla förväntan. Här börjar Östern och Orienten – här börjar äventyret. Över Galatabron, över Gyllene Hornet. (Att det finns en bro här, att man inte är utlämnad till smäckra caïquer som smidigt bryter vågorna. Förvåning och besvikelse som en liten tyngd i magtrakten. Middag vid vattnet – i all enkelhet. Plaststolar under en palm, strykarkatterna vid våra fötter. Nyfångad fisk, grillad i det öppna, bröd och sallad, det blir en fisksmörgås som låter väl smaka. I luften oset från stånden där man fisken och paprikan, under det en frän baston från fiskmarknaden lite längre bort.
Båt över Bosporen, vi åker över till Asien, byter kontinent. En doft av kryddor och Orienten? Nej, inte riktigt. Avgaser och varm asfalt, varma människokroppar. Men vi dricker te på ett litet cafés balkong, smakar kardemumma, utanför sjunger en gatumusikant traditionella turkiska sånger. Och nu: ännu en färja. Mörkret sänker sig över Bosporen och Istanbul. Bäddas först in i glödande rosenslöjor, sedan azur och mörknande indigo. Stadens ljus tänds, glittrar på Bosporens stränder. Tröttheten tung i mina lemmar, javisst. Men det är som om jag inte kan stänga mina ögon, även det inre. Kan inte riskera att missa något intryck. De måste alla plockas, torkas och klistras in i minnets album. Också berövade på friskhet och doft – förtorkade skuggor av det de en gång var – väcker de något. I framtiden: att smula ner dem i hett vatten och väcka känslan av att färdas över Bosporen i natten.
Hillevi Norburg 