Som översättare är man allt som oftast strävsam hantverkare snarare än inspirerat geni. Man kardar ut meningsstrukturer och betydelser, man slår i sina ordböcker och lexikon. De vita arket är för översättaren inte helt vitt utan täcks av osynlig skrift man med svarta bläcket till uppgift har att fylla i. Men ibland, ibland! kära vänner, får också vi uppleva en stund av glödande inspiration! Allt faller på plats, du behöver inte slå i böckerna, du skriver som i trans. Jag hör gärna på musik när jag arbetar, och plötsligt stämmer den också. Den estetiska upplevelsen är total, du är ett med den. Ditt jag är utplånat, kvar finns bara text och bilder, symboler och dofter. Så när bödeln rör sig mot brunnen och Prokofievs välkända toner ur Romeo och Julia, Riddarnas dans, börjar spela finns längre inga gränser mellan mig, text, musik – jag är, liksom alltid vid starka konstupplevelser, blott är kärl där det bibliska dramat spelas upp. Inte platt, som i en film, utan med ett helt symbol- och känslospektrum som fortplantar sig ut i mitt överhettade sinne, bränner bort allt annat. Och inför den avslutande monologen – Du ville inte låta mig kyssa din mun, Iokanaan – skiftar spellistan till Saint-Saëns backanaliska dans och musikens skiftningar följer perfekt prinsessans repliker. Och jag svär, jag svär, att jag i den stunden känner doften av brinnande rökelse sticka i näsborrarna…
Hillevi Norburg 