15/4 15.20
Bussfärden in och jag är den enda blonda. Blickarna som suger fast vid den ljusa huden. På strandpromenaden vi åker förbi en (kamp?)hund som sliter sönder ett litet djur, en katt? Män som samlats i ring runt, deras rop. Annars tar man i regel hand om sina djur här – gathundar och strykarkatter är vaccinerade och id-märkta, det har byggts små skydd åt dem. Att man tar hand om sina djur, det måste ändå vittna om ett visst mått av civilisation. Inte vilda, men inte heller tama. Som en parallell värld som snuddar vid vår, de har sina vanor, sitt sätt att förhålla sig till oss. Ett slags ömsesidig respekt, det räcker, allt behöver inte regleras.
I parken kring Topkapi: tusen tulpaner, hav av hyacinter. Doften, doften! Allt är nygrönt och friskt, solen smeksam och inte för stark, strilas genom fontänernas vattendimmor, regnbågar. Vid Hagia Sofia är köerna för långa – vilan i att veta att vi har tid, dagar att komma tillbaka. Bosporen, blå, glittrande, skänker staden svalka. Här samsas korancitaten på moskéerna med Hagia Sofias bysantinska kupoler. Stenen är blekt, trähusen påminner om västkusten. Sol och svalka, här i kontrasternas stad.
Upptäck mer från Hillevi Norburg
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Läser med glädje dessa finstämda Istanbultexter! Och bilden är fantastisk, det blå havet påminner om en Alma-Tadema-målning: http://uploads0.wikipaintings.org/images/alma-tadema-lawrence/bluebells.jpg (fast där ett blåklockshav).
Åh, vilken målning! Den måste upp på bloggens förstasida så att läsarna inte missar den! Ja, och nu visade det sig att den föranledde ett helt inlägg samt en liten nyöversättning Zola-stycke. 🙂