Arbetsflit

Tretton dagar in på det nya året och jag är veritabelt imponerad av min egen driftighet och arbetsdisciplin. Kontoret, som jag knappt använde mig av under de trå månader jag hyrt det, har blivit min främsta tillflyktsort. Denna morgontrötta och allmänt letargiska själ stiger alltså upp strax innan sju, för att lämna lägenheten strax innan åtta och vara på sagda kontor strax över åtta. Där sitter hon sedan, med sin orkidé och kitschsekelskiftesteburk, och arbetar i gott och väl nio timmar (lunchen – ett ägg, en brödskiva samt en smoothie – intas framför datorskärmen) varefter hon stapplar upp i gatlyktornas sken vid halv sex-tiden och då tar en diminutiv promenad för att till slut hämtas upp av maken och skjutsas hem. Jag funderar dock på att inför en promenad mitt på dagen, förslagsvis på kyrkogården. I Uppsala ligger Gamla kyrkogården intill universitetet och Engelska parken där humanvetenskaperna håller till. När jag promenerar till eller ifrån staden tar jag gärna vägen över kyrkogården, dels för att jag gillar kyrkogårdar, dels för att den här ger ett europeiskt intryck på sina sällen vilken tillåter att för en kort stund övertyga sig om att man befinner sig på mer civiliserade breddgrader. Man hör då studenternas höjda röster från campusområdet och jag känner mig då alltid mer befryndad med de tysta som vilar i jorden. I Ljungskile, där jag växte upp, låg kyrkogården och kyrkan på en höjd med utsikt över vattnet och jag tillbringade en hel del tid där under min barndom. Inte för att jag är speciellt makabert eller dystert lagd, utan för att det var en vacker, lugn och lite högstämd plats där man fick vara ifred.

*

Boken jag arbetar med för tillfället är en så kallad roman à clef, en nyckelroman, och jag läste någonstans att dess handling beskrivits som ett svepskäl för författaren, Léon Bloy, att säga sitt hjärtas mening om, tja, det mesta i sin samtid. Mest galla öser han över den litterära världen som premierar tomt prat framför verklig begåvning. Såhär låter det exempelvis om Georges Ohnet och Paul Bourget:

Den förste såg nämligen i litteraturen bara ett aptitligt ollonbete som hans svinsjäl gladdes över och det är mycket riktigt så man vanligtvis förstått hans funktion som bokmakare. Den andre såg, utan tvekan, detsamma, men han begränsade sig vist nog till det inflytelserika klientelet och ordnade sålunda för sig en litterär position som den oerhörde poeten till Det ondas blommor aldrig innehade och som helt enkelt vanärar den franska litteraturen.

Bloy är sublim i sin indignation och elakheterna är så uppfinningsrika och lärda att arbetet är en (om än mödosam) njutning. Och min översättningsmetod, som bygger på total identifikation, är i det här fallet rasande enkelt. Med lätthet hakar mina tankar fast i Bloy och hans stormande förtvivlan. I mitt källarkontor i skärmens artificiella sken, med översättningar av författare som borde vara givna på våra kultursidor där man istället läser om skval- och dussinlitteratur, själv refuserad, med ett bankkonto som rasar mot noll, en csn-skuld som måste betalas in – nej, steget är inte långt.

*

Paradoxalt nog leder också identifikationen med texten till dess motsats. För att identifiera sig med någonting, att lämna din positionen för något annat: är inte det själva utvägen och räddningen ur förtvivlan? Vi får vistas någon annanstans, en kort stund, än i vårt fallfärdiga ruckel. En roman om förtvivlan får dig att glömma din egen, eftersom den inte är din, och när du är i boken är du inte där din förtvivlan är. Jag brukar tänka på början i Murgers Bohème när Marcel (visst är det väl han?) på romanens första sidor flyttar in med sitt högst begränsade möblemang (– Så snart man skaffar sig stolar, vet man inte längre, var man skall sätta sig.) till större delen bestående av en samling skärmar från en sällskapsteater. Också i armodet tillåts den som äger fantasi bo i en ”storslagen palatsinteriör med jaspiskolonner, basreliefer och tavlor av berömda mästare”. Du ger hjärnan några detaljer, med en bok eller en teaterskärm, och vips!, den fyller sedan egenhändigt i resten! Det är ingen någon större tröst att romantisera det egna armodet, men man kan alltid trösta sig med en romantiserad bild av armodet i fiktionen.