Litteratur & elegans. Konst & dekadens.
Årets sista dag och inför 2014 önskar jag mig i första hand bättre hälsa bland familjemedlemmar, husdjur, vänner, internetbekantingar etcetera. För egen del planerar jag att bli vad jag är menad att vara: det vill säga produktiv. I korthet: översätta, läsa, skriva mer. (Motionera mer, jo, det är sant!) När det kommer till översättning vet vi redan att 2014 kommer bjuda på läckerheter: dandyism, Léon Bloy och kanske en biblisk prinsessa…
Gott nytt år, kära läsare!
Att dagens samhälle skulle vara överdrivet sexualiserat, det är givetvis en missuppfattning. Som om nakna reklamkroppar eller tygminimalistiskt mode skulle verka sexualiserande. Tvärtom, det vänjer blicken vid det avklädda och har en urladdande effekt. Vill man å andra sidan sexualisera, eller erotisera, samhället bör man istället sträva efter att ladda objekten ifråga. Viktorianer som dånar över ett alltför kurvigt bordsben är måhända överdrivet, men det är sant att det samhälle som söker undertrycka sexualiteten kommer ånga av just sex. Så vi gör således helt rätt i att exponera oss för kroppar, likaså exponera den egna kroppen. Detta förutsatt att vi accepterar premissen att ett avsexualiserat samhälle är att eftersträva. (Och nej, 1800-talet är givetvis inte en oproblematisk tid att önska tillbaka. Men kan vi verkligen inte föreställa oss fria människor med lika medborgerliga rättigheter i samhälle och näringsliv etc. som ändå förmår vända sin erotiserande, objektifierande blickar emot varandra?) Det vore mera rättvist om även kvinnan kunde bada barbröstad i den kommunala simhallen, för vad är väl ett bröst? Vad mycket mer okomplicerat det vore om ungdomarna inte behövde stångas mot förväntningar på sin könstillhörighet, om de kunde leva livet lyckligt och motståndslöst. Så förfärligt tråkigt det rättvisaste, mest okomplicerade av samhällen är. Skyl era kroppar och erotisera mera, säger jag.
Och att den enda blicken som kan verka erotiserande är den heterosexuelle mannen och att då endast inför ett objekt av motsatt kön… – jag revolterar mot denna tanke. Att ett sexualiserat samhälle och kultur med nödvändighet är mannens vinst och kvinnans förlust – hur sexistiskt är inte det?
Vidare har jag upptäckt att ett vanligt motiv i det egna skrivandet är denna erotiserande blick. (Här gör jag alltså den eventuelle framtida litteraturvetaren en tjänst.) Riktat, inte utåt, utan mot den egna kroppen. En sexualitet som inte ställs i någon annans tjänst. Som vackra underkläder man bär utan avsikten att någon någonsin skall få glädjen att betrakta dem. Men är ett självtillräckligt sexuellt objekt. Exempelvis här, i den refuserade romanen:
Som en modern Marie–Antoinette lämnade hon nu köket för sovrummet. Utan sneakers, det är givet. Istället femton centimeter klack, puderrosa, från Miu Miu. De passade väl till de underkläder hon i övrigt var klädd i. Mjuk siden som smekningar över den bleka huden, negligén låg kvar på fåtöljen. Den hade hon tagit av sig inför helfigursspegeln som stod lutad mot väggen tidigare, till hennes tillfredsställelse anade man revbenen under huden utan att hon såg mager eller sjuklig ut. Hon njöt av ljudet när skorna lämnade små spår den korta sträckan över vardagsrummets parkett. Nynnade lite högre på en fransk schlagervisa. Tog en av pralinerna och rös av den mjuka nougaten som lade sig över hennes tunga, klädde hennes gom. I sovrummet ställde hon först försiktigt ned fatet och lät sig sedan falla ned i den obäddade sängen. Där låg hon sedan helt stilla en stund och lyssnade till sina egna andetag. Såg brösten häva sig, anade bröstvårtorna som styvnat i kylan under det mjuka tyget. Såg upp i taket, på sprickan som löpte ut från lampans fäste. Blundade med ansiktet vänt emot ljuset och betraktade ögonlockens röda, illuminerade insidor. Det var varmt och rött och överallt dansade små ljusfläckar i olika färger. Tänkte att här fanns en hel värld som bara hon hade tillgång till. Men en värld där hon var ensam, ett kungarike utan invånare, bara dansande ljus.
Detta, har jag märkt, kan provocera samtida av båda kön. Båda har svårt att acceptera avsaknaden av mottagare – båda förutsätter att det finns en implicit (manlig) blick. Som om den egna medvetenheten inte vore nog. En sådan människa, en som är sig själv tillräcklig, använder den inte den andre som spegel? Den åtrådda objektifieras eller erotiseras inte av den åtråendes blick, det har hon redan gjort själv, hans reaktion är bara ännu en manifestation av det hon redan upplever. Han får henne att känna hur åtrådd hon är. Men, och det är det viktiga, hon framträder inte som sexuellt objekt inför honom utan inför sig själv.
Eller början på den här novellen. En av mina happy few, dessa trogna läsare som jag utsätter för mitt skrivande fann sig, till sin egen förvåning, till en början förvånad av min lättjefulla hjältinna. Vem går väl runt och bara njuter av sin egen sinnlighet? Och vidare: vem är nöjd och självtillräcklig? Vilken kvinna ser väl på sin mage, sina armar utan att tänka kroppsnojor och viktnedgång? Därefter: en insikt i det subversiva att faktiskt känna sig nöjd, att låta blicken rinna över låren och känna laddningen. Skyla dem, inte för att du skäms, utan för att du väljer själv när du vill spegla den, laddningen, i någons blick. Den erotiska självobjektifieringen som befrielsehandling?
Att dagarna är så lika varandra här; att de liksom smälter i solgasset tills man inte längre vet var den ena slutat och den andra tagit vid. Över tillvaron doften av varmt damm och bougainvilleornas skuggor. Denna dag? En dag som alla andra. Ännu är det bara juni, den riktigt outhärdliga värmen har inte kommit över dem. Likväl håller hon sig under det skyddande parasollet. Nöjer sig med att låta reflexer från vatten och sand bränna hennes nordiskt känsliga hy. Sträcker sig efter vattenflaskan när hettan blir för påträngande, lägger sjalen över mage och ben om någon väloljad blick skulle fastna på hennes blottade kropp. Men för det mesta är hon ensam, kring Medelhavet kommer industrisemestern senare, när man flyr inlandet för den lilla svalka havsbrisen förmår erbjuda. Några andra turister är det inte att tala om – varför välja en halvt insomnad badort när man har Toscanas alla skatter att välja på? Florentinsk konst eller besök på de böljande kullarnas vingårdar. Men henne lockar det inte, hon som har andra skäl att sträcka ut sig under Italiens sol. Djupt i hennes inre, liksom vilande inbäddad i hennes kött vänder sig den där känslan, byter sida och lägger sig tillrätta. Hon blinkar, smakar sältan som samlats över läpparna, daggen som tränger upp ur porerna. Och som så ofta sträcker hon sig efter telefonen som ligger skyddad under ett modemagasins glatta blad. Ingenting. Hon bläddrar förstrött förbi några nyhetssidor, som om omvärlden fortfarande angick henne.
När hon tröttnat på stranden och den öppna horisonten hon för övrigt ännu har svårt att helt vänja sig vid, samlar hon ihop sina saker och klär om i sin badhytt. Dagarna vid havet odlar hon sin förkärlek för långa klänningar i svalt siden som mot huden bara antyder klädnaden. Känslan av en nakenhet bara dold under en fladdrande silkesomfamning gör henne diskret rusig och hon låter sina fötter sjunka i den varma sanden. Hennes tår gräver sig ned djupt, till det svala. När de kommer upp igen: naglarna som glasskärvor havet spolat i land.
Författarinnan försöker, efter bästa förmåga, leva som hon lär.
2013 lider mot sitt slut – det har varit ett år av stundtals bländande ljus. Det har varit giftermål och den där lilla volymen Gourmont, för första gången på svenska – arbete som var mer kärlekshandling än arbete. Men om glädje och lycka är svårt att tala.
Avrundningen, de tre höstmånaderna har varit en hel del mörker. Det har varit förkylningar som inte gett med sig, personer i den direkta eller mer avlägsna omgivningen som blivit sjuka – med det kommer molande oro och dov sorg. Vilket i sin tur lett till att mindre än önskat blivit gjort – hjälplöst ser jag de planerade projekten vissna inför mina ögon.
Och jag vill också säga något om pengar – trots att det tar emot (om pengar talar man icke, man reser sina fasader och målar vinnande leenden) – för när man inga har (eller i alla fall, komplicerande få) försvinner insikten därom inte; det är ett tankekluster som aldrig helt vädras ut. Det är en visshet som ligger värkande i magtrakten och ibland reser sig upp genom kroppen för att översvämma tankarna. Då pressar jag handflatorna mot skrivbordet och släpper bokstäverna som förlorat sin mening med blicken; jag vänder mig än en gång i sängen och tankarna börjar mala. Jag måste intala mig att den bästa grund jag kan lägga för den ovissa framtiden är att fortsätta. Att lägga orden i ordning, att mödan nu kommer betala sig sedan. Att det blir bättre, att jag kan göra det bättre – så länge jag inte ger efter för letargi och hopplöshet.
Ställer det i relation till de nära som inte har hälsan – men det är svårt att då glädjas eller känna tacksamhet över att man själv mår förhållandevis bra. Istället: våg av maktlöshet. Om det fanns ett sätt för mig att ta deras sjukdom, göra den till min och dem friska därmed – jag skulle inte tveka ett ögonblick. Läser denna höst Huysmans En Route och ställs inför tanken att helgon och klostrens bröder och systrar drabbas samt utsätter sig för svåra umbäranden för att andra ska skonas. Det är den kristna tanken, givetvis, den korsfäste som dör på korset för våra synders skull, som med sitt blod tvättar oss rena från arvsynden – är det inte så? Men vad säger det dig ”för dina synders skull…” Huysmans gör tanken konkret – lidandet såväl som förskonandet. Det är en tilltalande tanke… Omöjlig, givetvis, för mig som inte kan tro. Som fostrats alltför rationell och tvivlande. Och i slutändan också en godhet för allmän, gå i kloster och lida för främlingars hälsa? En sådan fromhet skulle jag aldrig kunna uppbåda. Det är mina käras smärta jag vill bära, ingen annans; det är dem jag vill rädda, ingen annan.
Återstår: att lägga av sig den tyngande kappa oro och besvikelse vävt om ens axlar. Skaka av sig refuseringar, stipendieavslag och fortsätta gå ändå; fast i tron att vägen leder någonvart.
Så, det kom en recension av Färger. Att Gourmont uppmärksammas inspirerar alltid odelad glädje och jubel vid det här skrivbordet, absolut. Men en sak har sedan dess gnagt i bakhuvudet – att Färgers tema skulle vara sex? Denna samling stämningar: en kvinna, en blomma, några färgintryck. Nå, det är sant att samröret kvinnor och män emellan är helt central och visst inbegriper det sexualitet. Och visst har flera av novellerna drag av erotik, men jag ser dem inte som variationer på olika sexuella situationer. Den som köper boken och väntar sig sexuell uppspelthet blir nog besviken. Sex som tema? Om inte annat skulle jag säga att det vore en förenkling. Ordet som kommer för mig är snarare lidelse. Jag kan inte låta bli att undra, är lidelse den moderna människan främmande? Har vi reducerat känslolivets spektrum till kärlek och sex? Kärlek är ingen kroppslig känsla, den är omtanke och värme – den kan sträva efter ömsesidighet, gör det oftast men inte alltid och har därför något altruistiskt och osjälviskt över sig. Sex är bara kroppslighet, den kräver en annan kropps villighet men är stum inför den andras inre och i grunden självisk, den egna njutningen det överhängande målet. Lidelsen ligger kanske däremellan – den är osjälvisk såtillvida att den inte kräver något av den andra, men å andra sidan självisk då den omilt tar hela subjektet i besittning.
Är det måhända så att i en tid där skolbarnen lär sig att “Jag bestämmer hur jag känner och i dag väljer jag glädje” inte finns utrymme för en genomgripande och ostyrbar känsla, en känsla, det hörs redan i dess namn, förbunden med lidandet? Finns här plats för smärta, eller skall den patologiseras och kureras bort? Lidelsen är en svaghet, en böjelse. Lidelsen är åtrå, men inte nödvändigtvis av sexuell art – vi som så gärna läser allt i termer av sexualitet, blir det omöjligt att ens föreställa sig en närmast fysisk längtan som ändå inte har sin grund i könsdriften? Är det en omöjlig tanke: en man som åtrår annat än sexuellt? Vidare: lidelsen kan du inte välja, vare sig att känna eller att välja bort. I en text av Barbey d’Aurevilly som jag nyligen översatt (mer om den vid senare tillfälle) talar han om ”detta djävulskap till instrument som är den mänskliga naturen: så komplicerat och ibland i olag” där känslorna är dess olika strängar. Jag tänker att när lidelsens satts i svängning genomsyras sinne och kropp av dess baston. Oavsett övrig melodi utgör den ensam klangbottnen och hela organismen skälver med dess lågmälda vibrationer.
Vidare: det är denna baston, så låg att du du inte hur den med örat utan i bröstet, som Gourmont klätt i en färg. Den blå, den vita, den zinzolina, den violetta… etc. etc. Dessa toner som resonerar genom var och en av de tretton novellerna.
Hillevi Norburg 