Synligheten

Ibland tänker jag att jag har något av ett ansvar för de här böckerna jag ägnar den mesta av min tid åt. Att jag borde ställa min egen person till deras förfogande. Det vill säga förutom att göra själva arbetet, dvs översättandet, också använda min egen presumtiva synlighet till att synliggöra dem. Detta, måste erkännas, tar lite emot för mig. En stor del av mitt medvetna liv, som mest under viktiga, formbara år, har jag strävat efter motsatsen – den totala osynligheten. Då var det en överlevnadsstrategi, att klara sig igenom högstadiet var detsamma som att hålla sig under radarn. Den där gången en av killarna som hängde utanför uppehållsrummet spottade en snusprilla i mitt hår såg jag genast sambandet med den provokativa Sagan om ringen-tunikan med huva och läderband jag bar. Värre än äcklet när tobaken skulle tvättas ur håret var misstanken om att själva incidenten skulle dragit uppmärksamhet till mig. Lägg därutöver även till en naturlig blyghet, så inser läsaren att synlighet går emot djupt rotade instinkter. Att gå emot dem, det är alldeles oavsett böckerna också att vända sitt ansikte mot solen – att sträcka ut den böjda ryggen. Allt detta för att säga: ni hittar mig numera även på Twitter.