Jag har så trevligt med boken jag läser just nu, Wild Heart: a Life – Natalie Clifford Barney and the Decadence of Literary Paris. Barney rör sig i kretsar, det vill säga förra sekelskiftets litterära salonger, jag gjort mig tämligen hemmastadd i de senaste åren. Att läsa flera biografier som behandlar samma tid och samma kretsar är lite speciellt, perspektivet som förskjuts – huvudperson blir sidofigur och vice versa. Roligt då att min gamle vän och ämne för den nu bortom all räddning havererade masteruppsatsen Pierre Loüys dyker upp. Här beskriver Colette (Arcas) hur hon och amerikanskan Eva Palmer (Melitta) framför ett stycke skrivet av Louÿs i Barneys trädgård – det gick sådär, scenskräcken drabbade dem båda och ”each fell back upon her respective accent: twangly, slightly nasal American and rough, rolled-R Burgundian.” Colette berättar:
Eva Palmer, white as a sheet, stammered out her words. I was so stiff with stage fright the the rolling r’s of my Burgundy accent became positively Russian. Pierre Loüys, author and guest, listened. Or perhaps he did not listen, for we were undoubtedly pleasanter to look at then to hear. But we believed that the whole of Paris under it sunshades and its hats, which were immense that year, had its eyes upon us. After the performance I plucked up the courage to ask Loüys if ”it hadn’t gone too badly.”
He answered gravely: ”I had experienced one of the greatets emotions of my life.”
”Oh! dear Loüys!”
”I assure you! The unforgettable experience of hearing my work spoken by Mark Twain and Tolstoy.”
Hillevi Norburg 