Meningslösheten i att klottra på internet – vilket intresse har världen om att besöka mitt inres irrgångar? Känslan av att inget som kommer ur mig har någon relevans. Att jag i bästa fall är en vägg i ett nedsläckt rum på vilken projektorn kan projicera sina bilder. En camera obscura som tillåter andras ord för ett ögonblick väckas till bilder. Det ändamålsenliga i att jag blev översättare, en som upplåter sig åt någon annans tankar, tänker dem igen fast på det nya språket. Jag är ett instrument, ingen maestro. I mötet med andra: le och låtsas vara en hel människa; att du består av mer än ekande salar och gravvalv där enstaka tankars väldiga grå djur rör sig.
*
Ibland vill jag skriva mitt namn i eld över Stockholms himmel. Andra dagar, när jag måste framträda i olika sammanhang, vill jag dra mig tillbaka i ett Des Esseintes juvelprydda sköldpaddsskal. Min person vilar på kvicksand, inget är solitt och när jag räcker fram en hand och låter tandradens vita glittra förbi – vilket är då detta jag? Kan jag vara lika öppenhjärtig här, på säkert avstånd och i monologform, om jag också ska existera i den yttre världen?
*
Öppenhjärtig? Om det finns en kärna rör sig Stasimon ibland nära, men lika mycket lämnas därhän – aldrig att man lär känna en människa genom hennes texter. Man lär känna hennes texter. Vidare: när jag häromdagen funderade på vad jag skulle kunna säga om jag skulle presentera Gourmonts stil tänkte jag: ett akvarium, men när du ser närmare inser du att det är tomt, fiskarna och undervattensväxterna bara målade på glaset. Tänker nu: det kunde lika gärna varit mig jag talade om.
*
(Återigen en dissektion av den egna tillvaron. Den här självupptagenheten gör mig illamående, och ändå är den det enda jag förmår. Jag vill inte kokettera eller tigga bekräftelse, – men – läsare! finns här något för er att hämta? Borde jag sudda ut mina konturer, hänge mig åt att skriva om det jag läst? Även de senare dock förbundet med rädslan att göra sig löjlig, att anklagas för att göra sig märkvärdig… Gör jag mig löjlig?)
Hillevi Norburg 
Din är en av mycket få bloggar jag läser – fri från nagellack och andra saker som inte intresserar mig – ergo vänligen fortsätt att skriva här! Inte behöver man skriva mycket hela tiden eller ens låtsas att man skriver sig själv – huvudsaken är väl att man gör det, ibland, någon gång då och då när andan faller på…
Oui, continuez à écrire, n’importe quoi, n’importe quand. T’es la seuel bloggeuse (!) que je lis régulièrement, ce qui permet de mieux te connaître, d’apprendre de nouvelles choses, de penser, de (me) (re)mettre en question…
Era ord ger det hela mening! Måste bara skaka av mig lite av den där ängsligheten, glädjas åt att i mörkret där ute finns en lyssnande publik, och att den kanske till och med är välvilligt lagd!
Ja, fortsätt blogga säger jag med!
Ramlade in här idag via en annan blogg och är så glad att jag hittat hit igen – igen, eftersom jag inser att jag varit här förut även om jag av någon outgrundlig anledning sedan tappade bort din blogg (kanske tog du en paus, eller kanske hade jag inte sparat länken – minns inte vilket). Vet inte om du minns men vi pluggade littvet ihop för nu ganska många år sedan.
Fortsätt blogga säger även jag! Fantastiskt fina inlägg som är tänkvärda och berör. Älskade det du skrev om musik, med avstamp i Poppea. Kommer läsa ikapp i arkivet framöver!
Hej Sofia!
Visst minns jag dig! Kandidatkursen vid SU, eller hur (vad tiden går!)? Och vad roligt att du gillar bloggen och att du hittat hit på nytt. Det betyder alltid mycket för mig att veta att det ändå finns några mottagare därute, som läser och uppskattar. Fint att jag kunde inspirera dig till att ta fram Poppea igen. 🙂 Jätteroligt, som sagt, att höra av dig!