När jag nu efter ett par månaders närvaro på Twitter gör en liten utvärdering kan jag konstatera att det mediet passar mig tämligen illa. Att jag är fullkomligt ointresserad av aktualiteter, dålig på att fatta mig kort och blir stressad av att föra dialog ligger mig definitivt i fatet för att riktigt kunna uppskatta formen. Ett flertal inlägg här har exempelvis börjat som något jag i korthet försökte formulera som en tweet. Likaså har den kondenserade formen krävt ett annat slags klarhet i tankarna vilket betyder att det ibland helt enkelt skulle gått snabbare att helt sonika skriva ett litet inlägg här. Det kanske största problemet är min brist på omedelbarhet – jag tänker gärna på ngt lite då och då, över en längre tid. Jag funderade exempelvis länge över det eventuella sambandet mellan sekelskiftets främsta societetsflata Natalie Clifford Barney, Liane de Pougys biografiska skandalroman Idylle saphique och den viktorianska erotiska klassikern Flossie (det finns inget, reddes det sent omsider ut på Bokmässan).
Likväl vill jag inte helt avfärda mediet ifråga. Jag har haft såväl nöje som nytta av att läsa i mitt flöde. Igår uppmärksammades jag på det mycket intressanta ämnet: självmord i djurriket. Känner läsaren exempelvis till att det i Skottland finns en bro, Overtoun bridge, där ungefär en hund i månaden oförklarligt hoppar över räcket, vissa mot sin död?
In the past half-century, some 50 dogs have leapt to their deaths from the same historic bridge. During one six-month period last year, five dogs jumped to their deaths. All of the deaths have occurred at virtually the same spot, between the final two parapets on the right-hand side of the bridge, and almost all have been on clear, sunny days.
Läs mer här
Vidare läsning i ämnet berättar om boskap som kastar sig utför stup, strandade valar och hjortar som för att undkomma jakthundar störtar sig ned i avgrunder. Det intressanta är inte bara de kuriösa historierna, utan snarare vilka frågor det väcker om våra föreställningar om vad som är mänskligt. Inspirerad av ämnet lyckades jag under kvällen sedan författa en kort, erotisk(!?) och (om jag får säga det själv) ganska utmärkt novell med utgångspunkt i nämnda frågeställningar och kuriösa anekdoter.
Framförallt var det trevligt att hitta tillbaka till någon form av skönlitterärt skrivande. Jag är lite kluven till hur mycket av min dyrbara tid jag egentligen bör viga åt just skrivandet. Å ena sidan borde jag söka fler inkomstmöjligheter utöver de stora, men dessvärre inte alltid så lukrativa, översättningsprojekten. Å andra sidan har min käre make för tillfället en tjänst, vilket kanske tillåter att jag ägnar viss tid åt den verksamhet som är förknippade snarare med lust än intäkter.
Vidare har jag hyrt in mig på ett kontor, vilket i och för sig medför en kostnad, men jag tänker att det kommer betala sig då det kommer bli enklare att disciplinera sig där varvid mer kommer att bli gjort. Hittills har jag dock inte suttit på plats ännu då matematikern befunnit sig i södra Frankrike på konferens och jag kan omöjligen åka till IKEA välja ut en kontorsstol utan hans moraliska stöd, än mindre frakta hem den. I hans frånvaro har jag således gjort upp en lista på saker som jag kommer att behöva på detta, mitt nya kontor. I skrivande stund består den av följande: en större bildskärm, nämnda kontorsstol, ett trådlöst tangentbord, en sladd(??) för att koppla samman min MacBook och bildskärmen, en stor tekopp, en fin teburk (med te i), högklackade skor att ha inomhus, min krukväxt (som just nu står i matematikerns arbetsrum på universitetet för att katten inte skall äta upp den), en anslagstavla, en ram till San Michele-planschen från Capri som jag tänkte sätta upp, Svenska akademiens ordbok, samt det mycket precisa ”något fint man kan använda som bokstöd”.
Hillevi Norburg 