Dag: 21 februari, 2013

Nu är det rykande sol. Vi sitter i den plommonveka trädgården. Jag flätar hennes mörka hår, repar upp, flätar på nytt och fortsätter så. Det finns honung i luften. Vi tar varsitt glas rödvin ur en kristallkaraff, skålar, röker krusbärscigaretter. Hon kattslingrar sig runt mig, har orkidéblicken och silvrar av sig på mig samtidigt som hon skissar på en dikt […]

Till en början vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken, den är av en typ som gör mig ängslig. Recensionerna som jag tittat på (först efter läsningen, som jag brukar göra nuförtiden) är genomgående positiva. Den är prosapoetiskt skriven och ovanligt vackert formgiven. Det är febrigt och överdådigt, konkret men ändå abstrakt. Eller, abstrakt men ändå konkret? Det är en text som litar på sin läsare, våldsam och stiliserad som de brutala tuschstrecken på framsidan.

Ett genomgående grepp är att sammansätta ord i nya oväntade, ska vi kanske säga halsbrytande, kombinationer. En teknik som understryker det poetiska i texten, precis som vissa liknelser eller bara vissa rader inte till en början känns självklara i narrativet, vilket betona nödvändigheten att läsa den här texten som poesi, att ta sig poesiläsarens friheter. Nå, det där sammansatta orden och oväntade bilder då. Latinlärarbuskarna och molnen insmorda i fett. Häri ligger, jag vill inte kalla det en svårighet utan snarare just något som gör den här läsaren till en ängslig läsare. Å ena sidan kan jag frossa i språkglädjen (Vid besök hos ett Diktoniusträd bör man bära en kjol gjord av solförmörkelser), det är ett oväntat språk men ändå väldigt precist. Även om uttrycken inte går att visualisera direkt ger de en specifik känsla för företeelsen. En plommonvek trädgård eller en orkidéblick, du vet inte exakt vad det betyder men det första ledet fungerar som ett slags infärgning på de andra som öppnar upp associationer som alla laddas i det sammansatta ordet. Texten blir således ytterst koncis. Viktigt att notera är också att dessa kombinationer oftast känns helt nya, att det är just en orkidéblick och inte säg en rosenblick gör hela skillnaden. Rosenblicken är vi så vana vid att vi inte skulle stanna upp vid den, någon infärgning skulle inte ske.

Nå, likt förbannat kunde jag under läsningen inte helt skaka av mig den uppblossande ängsligheten. Dess orsak står, tror jag, att finna i just de här oväntade sammansättningarna och bilderna. Känslan av att det är ett enkelt grepp att foga ihop två vitt skilda ord och låta det bli något nytt och chockerande. Kort sagt, billiga trick för att ge sken av mer substans och konstfärdighet. Frågan jag som läsare ställer mig: är det här för lätt gjort, är den här bilden intressant på riktigt eller bara oväntad och ny? Att jag inte avfärdade boken meddetsamma som effektsökeri tyder på att det fanns substans att finna ändå. Att jag nu kan gå tillbaka till den, gräva lite i bilderna och få något ut av det – det är också ett gott betyg. Vidare finns här annat att fundera över, som språket, litteraturen (det dryper av litterära allusioner) och själva skrivandet. Psykisk sjukdom, relationer, barndomstrauman. Imaginära djur, katter… Det finns flera bottnar och omläsningsfaktorn, skulle jag säga, hög. Jag tror att en text skriven med de här stilgreppen alltid riskerar att till en början få en kritisk läsare emot sig, en som i någon mening inte vill låta sig luras av trick och glitter. Som inte vill ta oreflekterat vill ta den till sig bara för att upptäcka att det som glimmade var kattguld.

*

Bokdjuret kommer att vara ett sken snarare än ett djur. Vissa bokdjur blir skimrande, andra påminner om belysningen på en bar vid stängningsdags. Det kommer också att finnas mörka djur med ytterst tunna sidor och omslag i upplösning. Slutligen har vi det grönbladiga bokdjuret som låter sig läsas om eftermiddagarna vid 15-tiden. Denna uppfriskande art ska stråla av innerlig skenbarhet. De livsbejakande marmeladdjuren kommer att vistas i brittisk barrskog. De kommer kännas igen på färgen (citrongul till mörkt orange) och de doftar honungsmelon och grapefrukt. De kommer att ha något av otyglad realism över sig. De ska också ha ett flammande sinne, det ska vara svårt att göra dem besvikna. Syltdjuren är mörkare (björnbärslila och marinblå) och doftar brieost och fikon. Om man vill klia dem kan man tro att de ska vara fuktiga och kalla. Det är tvärtom: de är sakliga och släta, förvarar sylten inombords. Varje syltdjur kommer bära minst en novell inom sig. Decemberdjuren fryser inte. De ska ha en oerhört tjock päls. Ingen kan veta var dessa djur befinner sig de andra elva månaderna. Man kommer att tro att de kan flyga. Djuren föder små diktfragment som alla handlar om vinter. Sammetsdjuren blir troligen nattaktiva rovdjur. Deras lena yta, som inbjuder till smekningar, ska dölja farligheten. De har stora klor, tar sig snabbt upp i träd och spanar efter byten. Likt en uv kastar det sig ljudlöst ned om det känner lukten av en marijuanasork. Supdjuren har ett trubbigt intellekt, men besväras inte av det. De är intresserade av droger, vilka sorter som helst.

*

Och det måste väl också sägas att detta är en ovanligt rolig debut. Jag tänker mig att den också kan fungera som en ingång till poesi för den mindre vane poesiläsaren, det finns ändå en intrig som ett slags trygghet, hyfsat korrekt syntax etc. Alltså kan jag inte annat än rekommendera läsarskaran att ge sig ut och införskaffa den här lilla volymen. Oavsett hur det slutgiltiga omdömet sen än faller tror jag att Violencia kommer att ha väckt både en och två tankar – vad mer önskar man av en bok?