Månad: januari 2013

Publicerat den

Under arbete

Hej bloggen, det var ett tag sedan, jag vet. Jag sitter med det något plågsamma arbetet att skriva efterord till översättningen jag pysslat med de senaste månaderna. Med översättning finns det något mycket befriande i att det du försöker formulera redan finns, du behöver inte ta ansvar för det – bara säga det en gång till, fast på målspråket. Det finns såklart det där att vara originalet troget, att förvalta det väl – men av någon anledning är det inte lika obehagligt som att själv göra sig synlig i text. (Detta gäller inte skönlitterära texter dock, som bara kan generera smak- och hantverksomdömen, av någon anledning är det värre när det handlar om kunskap och slutsatser. Med andra ord: jag har tydliga mindre problem med att vara obegåvad än dum).  Och nu är det så mycket värre sedan jag genom den där SvD-artikeln insett att det faktiskt finns dem därute som läser det jag sitter och svettas över här hemma i soffan. Likväl betyder att jag överhuvudtaget kan med att dela med mig av det här att jag närmar mig slutet. Vi ses igen när det är över, i väntan på det får ni en fin pegasus av Odilon Redon (den påminner mig lite om enhörningsfontänen på Isola Bella)!

odilon-redon-white-pegasus

Publicerat den

Kass kvinnosyn?

Jag blir så trött på sånt här. Är det inte väldigt lätt att ta fram valfri bok, räkna antal kvinnor och sedan ta fram de stora pekpinnarna? Och här inte för att kvinnorna framställs på ett stereotypt sätt utan för att de helt enkelt är alltför frånvarande. Jaha, och det kan man ju möjligtvis tycka är beklagligt, men att gå till att ifrågasätta ett författarskaps existensberättigande? Och hela tiden den här premissen: vad har flickor att hämta i den här boken som handlar om raketer och skrot? Där det inte finns någon kvinnlig förebild? Ständigt detta att förebilden måste ha precis samma attribut som en själv. Som jag minns det var pojkarna lika inspirerade som vi av Pippi Långstrumps egensinnighet när vi gick på sakletarfärder, och jag, jag läste med behållning Tintin och samlade tillsammans med killarna delar att bygga rymdraketer med. Vidare led jag nog betydligt mer av att vara ett tjockt barn än flicka – och när såg man senast en tjockis i hjälterollen, va? Vidare tycker jag att man får hålla ordning på sina päron och äpplen. Att inte ha med kvinnor i sina barnböcker är kanske beklagligt (även om man suckar: men läs något annat då, förälder, det är ingen som tvingat dig att gå ut och köpa Skrot-Nisse-boken) men ger det verkligen uttryck för en kass kvinnosyn. Det här är en kass kvinnosyn:

Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro. Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få känna dem.» [De vill alltså ligga med dem, min kommentar.] Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig och sade: »Mina bröder, gören icke så illa. Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män, eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»

Jag kan hålla med om att man med gott samvete kan hoppa just det avsnittet i söndagsskolan eller på kyrkans barntimmar, den här gammaltestamentliga synen på kvinnan är så att säga kass.* Att däremot ta anstöt av att Lööf ”utelämnar halva befolkningen”, då har man gått runt och bara väntat på något att ta anstöt av (och sedan skriva på sin blogg, kanske). Mer anstötligt tycker jag nog det är att gå runt och tro att halva befolkningen är så begränsad att den bara kan finna sina förebilder i det som liknar dem. För, herregud, en blicka kan väl inte inspireras av skrot, apor, raketer och gubbar – för henne måste det vara regnbågar, blommor och enhörningar.

*Jag vill bara tydliggöra: visst tycker jag att det finns mycket att göra i jämnställdshetsväg. Men jag blir så vansinnigt trött på att 1. den här misstron till flickors förmåga och 2. synen på att samhället liksom ska kläs in i vadd där ingenting som inte bekräftar den egna världsbilden får existera. Man har problem i ett samhälle där det inte finns EN ENDA barnbok med tjejer i huvudrollen. Det finns idag MASSOR. Var en fri människa, välj dem istället! Istället för det här moraliserande över en författares verk och imaginära universum. Det är hans, han får inreda det hur han vill. Och 3. känslan av att upprördheten bottnar lika mycket i genuin indignation som glädjen över att ha hittat något att uppröras av.

(När det gäller Bibeln menar jag inte heller att den ska plockas ur biblioteken eller låsas in där de unga barnahjärnorna inte kan komprometteras, utan att man med fördel kan vänta att läsa Gamla Testamentet med sitt barn tills det är lite äldre och man tillsammans kan diskutera ett avsnitt som det ovan. Det som sen händer, när Lot flyttar till en grotta med sina båda döttrar och där gör dem med barn, kanske man bäst väntar med till vuxen ålder.)

Publicerat den

Okej att staden förstört min hy och mitt hår, men igår hittade jag en fin kappa på rean så nu står det 1 – 1

Dessutom har jag nytt nagellack med fint pärlemoskimmer, så tillvaron är faktiskt alldeles utomordentlig. Annan bra sak: när vi diskuterar nya översättningen som jag lite nervöst lämnat in och förläggaren säger att jag inte behöver oroa mig för han ”litar på min smak”. Då tänker jag på mitt 17-åriga jag för snart tio år sedan. Hon som skickade sina texter till en kille hon var så himla kär i, kär på riktigt och för första gången. En kille som var lite äldre, som skrev han också. (Detta var killen som när mitt självmedvetna tonårsjag frågade varför han inte kunde tycka om henne lika mycket som hon tyckte om honom, var det kanske de där extrakilona? svarade: ”Njae, figuren är det väl inget fel på, men din karaktär…”) I alla fall, det utbyttes texter, viktiga texter, det allra bästa jag kunnat uppbåda och killen säger, killen vars åsikt är viktigast av allas i hela världen, killen säger: ”Jaa, det är inte det att du inte kan skriva, problemet är att du har dålig smak…” Det tog ÅR för självförtroendet att hämta sig från det där. Och nu, total revansch. Jubel!

Publicerat den

Vattnet

Är tillbaka i Göteborg och det är något med vattnet. Håret blir strävt och tovigt, huden blank och glansig. Ska det tas personligt? Staden… stöter bort mig?

Publicerat den

Bokslut

Om man går tillbaka i tiden lite, ett år sisådär, kunde man läsa att jag inför 2012 önskade ”mer stillhet, ett mellanår att vila i” eftersom 2011 varit ”ett år fyllt till bredden och hur roligt allt det som hände då än var…”. Nå, nu blev det ju inte riktigt så. 2012 blev ännu mer fullt: det blev bättre, bäst kanske – men också värst. När 2011 började med att katten hamnade på sjukhus var det i år mamma som blev dålig – och under några timmar blev jag tvungen att föreställa mig en tillvaro där hon kanske inte fanns. Nu gick det tack och lov inte så, men det är ändå kanske det plågsammaste jag genomlevt hittills. Jag tror att det var tur att jag hade så mycket att göra under våren, under året, chocken och den där föraningen jag kunnat vara utan bearbetades lite i taget, allteftersom – det är bättre så, tror jag, i alla fall för mig.

Nå, så medan jag försökte hantera det där färdigställde jag min första riktiga översättning: korrekturläste det sista och skrev klart mina 436 noter. Och i april kom den, min första lilla bok. Mitt namn i tryck, min bok i skyltfönstren. Och samtidigt hade jag på Drottningholm fått större ansvarsområden, och säsongen började tidigt med en förbluffande vacker utställning med kamelior. I och med att föreställningssäsongen drog igång fanns plötsligt inte mycket tid till annat. Undantaget: i juni blev katten dålig igen och efter ett par turer till veterinären, en snabb försämring och riktigt dåliga njurvärden fanns det inte något annat val än att låta henne få somna in. Och trots att sorgen och saknaden finns där är det ändå en sorg, en saknad, att försonas med. Ett långt liv, lyckliga minnen och framför allt ett slut innan lidandet tog vid.

I övrigt handlade min sommar mer än något annat om Drottningholms slottsteater. Gott så, men när vindarna började blåsa kyligare kom också längtan till arbetsrummets stillhet. En höst stillsammare än våren; översättande och årets enda resa utomlands, till mormor i Belgien. Under hösten lyckades jag också, äntligen(!), få klart ett romanmanus samt åka till Göteborg för att med mamma och bästa väninnan prova ut och därtill köpa brudklänning. Sista månaden har gått åt att få klart översättningen, fira matematikern som tog sin licentiatexamen och vara förkyld i princip hela tiden (strax innan nyår var jag nästan redo att friskförklara mig, men sedan dess har jag åkt på något nytt och är nu återigen i pappersnäsdukarnas våld).

Jag vet inte, men den här årsammanfattningen kanske låter något dyster, tråkigheter och en massa jobb, typ. Speciellt om man jämföra med förra och förrförra året som var späckat med resor, frieri och Parisboende.  Så är det emellertid inte jag upplever 2012, det känns, för första gången tror jag, att jag faktiskt kommit någonstans med mitt liv och att jag är helt tillfreds med livet i allmänhet och mig och min plats i det i synnerhet. Inför 2013 är jag nöjd med att fortsätta på den inslagna vägen – det vill säga få ut den här översättningen, få ut fler, våga skicka den där romanen till ett förlag, kanske skriva en till(?)… Ja, och sen blir jag ju faktiskt fru i augusti. Så 2013 blir nog inget mellanår det heller. Om jag ska göra någon förändring så är det väl att då och då kanske se till att träffa lite människor av kött och blod istället för att kategoriskt och systematiskt missköta alla vänskaper och bekantskaper (dvs: bara ägna mig åt arbetet, ni börjar få bilden klar för er?) samt komma igång med träningen igen då jag misstänker att vinterns förkylningar till större delen beror på ett dåligt immunförsvar till följd av allmänt slappt leverne (plus skulle vara kul att kunna välja också de snävaste klänningarna i garderoben när lusten faller på).