Jag har varit krasslig ett par dagar nu, jobbat några av de dagarna med allt vad det innebär. Ändå hittat lite styrka att promenera genom trädgårdarna med matematikern, till Kina slott, till våffelbruket. Ätit en frasig våffla, och sedan en halv till. Vi satt utomhus och det var en sådan dag man kallar en vacker höstdag, med kyliga stänk i luften men mjukt ljus som värmde nacken och slätade ut våra ansiktens trötta fåror. Och jag lyckades stanna upp för en stund och njuta ögonblicken jag annars så lätt spiller ut och låter rinna bort på marken.
Upptäck mer från Hillevi Norburg
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jo, så är det alltför ofta. Man inser inte hur bra man har det just då, utan man stressar vidare. Bort till livet, tror man. Långt senare kanske man minns den där stunden lite diffust, tänker, vad bra det var den där gången. Men i själva verket jäktade man förbi… Att stanna upp, bli stilla i nuet är en konst, speciellt i vår tid.