Att omyndigförklara en läsare

När man skriver deckare och kriminalromaner ligger ofta spänningen i att ta reda på vad som hänt/vem som gjort det. I det ideala fallet faller alla bitarna på plats i slutet och man förstår de olika händelserna och personernas handlingar som lett till finalen. Det ska vara nästan omöjligt att lista ut sambanden men när de väl uppdagas skall de tyckas självklara. Som läsare vill jag gärna kunna utbrista ett ”Javisst, det var så det var”. Att uppnå en sådan effekt är givetvis en svår konst – allt som oftast är mördaren allt för uppenbar eller så är orsakssambanden allt för dunkla så att man i slutet lämna med ett ”Jaha?” eller möjligen ett ”Eeh, va?”. I Bovallers första bok Svinajakten målar hon upp ett så diaboliskt mordoffer att precis alla går runt med ett eller flera motiv och dessutom tillfälle, leder in misstankarna mot den ene efter den andre och att det sedan visar sig vara den som det just var känns närmast slumpartat. Som läsare gavs man inget utrymme att ens försöka lösa gåtan. I den nya boken Svärmaren går hon för långt åt andra hållet. Mördaren introduceras förhållandevis sent och det finns ingenting som pekar på att han skulle vara förövaren eller hans egentliga relation till offret. När upplösningen väl kommer byggs den upp som vore den ett aha-moment för läsaren som snarare upplever det där fadda ”Jaha?”.

*

Likväl tog jag mig alltså igenom boken ifråga och när jag läst den avslutande dikten och vänt sidan väntade i sedvanlig ordning ett långt tackande av varenda människa som på ett eller annat sätt varit involverade i boken. Detta är jag bekant med sedan tidigare och det verkar vara speciellt utbrett bland svenska kriminalromaner och mera sällsynt i vad man kallar kort och gott för roman. Nu följde dock något som jag aldrig tidigare stött på. Under rubriker som ”Om idén till Svärmaren” eller ”Om Petra Wester” (huvudpersonen) gav författarinnan nu ett litet facit för den som inte riktigt förstått vad boken handlat om. Sådant här har jag varit med om i läsning av anglosaxiska historiska romaner men då lägger författaren inte texten till rätta utan beskriver snarare sitt möte med en historisk person eller epok och förklarar vad som fått honom att intressera sig för just detta till den grad att han byggt en hel roman om personen eller tiden. Kanske lägger han också till någon liten anekdot från det förberedande arbetet med romanen. Så icke Anna Bovaller. Visst har jag hört att svenska deckare har en tendens att lämna mycket lite åt läsaren att fylla i, de brister i gestaltning och skriver oss på näsan – men det här, det är ju bara löjligt. ”Svärmaren är en kriminalroman om utanförskap, om hur unga människors ångest kan yttra sig; för unga män skildrat genom fotbollsvåldet och för unga kvinnor genom anorexi.” Okej att författaren helt omyndigförklarar läsaren och inskränker tolkningen, det är illa nog. Men när jag läser detta undrar jag om Anna Bovaller och jag verkligen läst (eller läst/skrivit) samma bok? Jag upplever snarare att Svärmaren handlar om hur vi inte ser människorna omkring oss för vad de är. Hur kommunikationen inte går fram och trots viljan lyckas de inte nå fram till varandra. Huvudpersonen Petra Wester har glidit ifrån sin tonårsdotter, hennes särbo och hon glider ifrån varandra, missförstår. Ingen på arbetsplatsen vet något om mordoffret och det lilla hon berättat för Petra visar sig vara falskt. Sen finns tråden med mörka familjehemligheter, anorexi och sexuella övergrepp som familjerna inte sett eller valt att inte se.

Jag är övertygad om att Anna Bovaller inledningsvis fick sin idé till romanen på en fotbollsläktare, såsom hon själv skriver, och att utanförskap, våld och självsvält fanns i hennes tankar när hon skrev boken. Men i själva slutresultatet känns de inte som bokens kärna utan olika pusselbitar som när man lägger ihop dem visar ett helt annat motiv. Och så tror jag det ofta är, sällan skriver man den text man själv har i tankarna och läsaren i mötet med texten skapar i sin tur en tredje text i sitt medvetande. Alla har vi rätt till våra läsningar, även författaren. Men varför vi antas ha något intresse av denna författarläsning, som i sin roll av skapare till texten får en tyngd vare sig vi vill eller ej och just därför tenderar att förstöra läsarens egna självständiga tolkning, är för mig fullständigt obegripligt. Särskilt när det som presenteras inte är en speciellt bra tolkning. En bra tolkning är i min mening en tolkning som vidgar texten, som får en att hitta nya spår i texten, nya dörrar att glänta på. Anna Bovallers läsning har precis motsatt verkan.