Dag: 2 juli, 2011

Det är när jag stiger av bussen i skymningen en hållplats innan min egen för att gå förbi tallarna och den doftande jasminen som insikten slår mig. Just här i det som är nu trivs jag på ett sätt jag inte gjort på flera år. Jag kan hitta flera anledningar:

1. Kilona jag börjat tappa, jag rör mig lite lättare nu – när jag möter män dras axlarna inte längre ned och fram, ryggen rätas ut, rak och stolt.

2. Att jag numera känner en eller två människor i den här staden, att kunna säga saker som ”igår hos X berättade Y en så rolig sak, vänta ska du få höra.

3. Orden kommer lite lättare nu, när jag skakat av mig den senaste veckans sjukdom och utmattning kommer de tillbaka och ramlar ner på vita ark där de fäster sig och lyckligt kikar upp på mig med häpna rop.

4. Lyckan är där du inte är, att gått hela sitt liv med en längtan bort. Den är svag nu, nästan obefintlig. Jag vill ingenstans alls, jag vill vara kvar här, stå stadigt på marken och känna rötterna växa djupt ner som de aldrig gjort.

5. Nej det känns inte omöjligt att hitta försörjning till hösten, något borde jag hitta. Framför allt, slippa den där kvarnstenen om halsen, den som var mina studier, som var min uppsats. Skriva om Louÿs av lust och inget annat, strunta i akademiens sträckta koppel.

Att säga det högt, skriva ner, det är att utmana ödet. Men ta i trä och peppar peppar, låt det vara.