Vakenvilan

Det första sömnpasset kallades den första (ibland döda) sömnen och präglades av kroppens utmattning. Strax efter midnatt vaknade man och tillbringade en till två timmar i vakenvila. Därefter följde den andra sömnen, morgonsömnen.

Vakenvilan var ett särskilt tillstånd av stilla aktivitet. Ibland steg man upp för att gå ut en sväng, röka en pipa, byta några ord med en granne, urinera. Men oftast stannade man kvar i sängen, bad böner, samspråkade med den man delade bädd med, reflekterade över dagen eller över en dröm, lät sinnet vandra i det introverta tillstånd som den religiösa praktiken satte högt. Samlag (som man var för trött för efter dagens arbete) ägde ofta rum under vakenvilan.

ur Melankoliska rum av Karin Johannisson