Ett brev


Åh, den här tröttheten som rinner genom kroppen. Jag jobbar mycket, hela tiden, försummar mina övriga sysslor. Vänner, jag stiger upp i ottan och kommer hem först i kvällningen. Bara för att jag haft den dåliga smaken att bosätta mig så långt från Drottningholm… Så om jag uppdaterar sällan, om jag är långsam med svar på kommentarer, kanske till och med en smula osammanhängande – där har ni förklaringen.

Men att jag kom hem tjugo minuter över tio i tisdags, efter att ha lämnat hemmet vid
åttatiden på morgonen, gjorde alls ingenting när följande brev väntade på mig i brevlådan (sorry för den dåliga bildkvalitén):



Utläst: Osäkerhetsrelationen


Du sliter och drar i begreppen för att få dem att rymma det outsagda. Ändå ligger hela världar utanför deras räckvidd. Hur talar man om sannolikheter som inte adderas till varandra utan släcker ut och lyser upp; som likt vågor interfererar och krockar utan något hav att färdas på? På detta är du svarslös, liksom N. Ni försöker ta världen i era munnar, men den dör i svalget.

Ur Osäkerhetsrelationen av Helena Granström

Paradis inanimé


Om jag någonsin fick chansen att stå på scen och arrangera en hel show – då skulle jag go for storslaget. Jättescen med stora videoskärmar, ljuseffekter, arméer av dansare, knäppa kostymer och entréer där man firas ned som en gudom. Ni säger: Madonna, ni säger: Lady Gaga. Jag tänker:
Mylène Farmer.

Mon enfance passa


Barndomen? Jo, den minns jag också. Jag minns:

Vi plockade famnen full av vitsippor på kullens baksida, där blommorna föll i kaskader på slänten under träden och samlades som en vitskummad damm i dalsänkan. Oroliga fladdrade blicken emot himlen, vårt barnauniversum beboddes av högst verkliga viltvittror med hotande klor och genomträngande skrin. På andra sidan, när inga träd växte, men väl ormbunkar och sisselrot på berghällen, gömde sig Mårran i ett grottskrymsle. Och i tunneln som ledde bäcken under vägen till skolan gömde sig en drake som visserligen aldrig visade sig men som pliktskyldigt åt alla salamiskivor vi lade på stenarna vid öppningen. På ängen jagade vi fjärilar med bara händerna. Lyckades vi få tag på en var vi alltid mycket försiktiga och aktade noga vingarnas tunna pulver därför att det var detta magiska stoft som gav fjärilen dess flygförmåga. Våra amiral-, citron-, och nässelfjärilar samt de mindre blåvingarna lade vi sedan i en rymlig och vackert inredd hink där de fick bo under dagen. I kvällningen släppte vi ut dem igen och de fladdrade iväg. När vi beslöt att behålla krabborna vi fiskat upp fick vi lära oss detta med att vatten måste syresättas för att djur ska kunna leva i dem. Ingen av krabborna överlevde och efteråt släppte vi alltid ut fångsten innan vi vände hemåt efter en dag på stranden. En hel vår tillbringade vi med att medelst långa träpinnar försöka få upp en burk, som säkerligen var av guld, ur bäcken bakom gymnastikhallen. När sommarlovet kom hade vi nått vattenfallet utan att lyckats få upp den och guldburken gick för alltid förlorad.

En liten hjälpreda för alla husmödrar

Ett roligt nöje är att ströbläddra i antikvariatens virtuella kataloger. Då kan man komma över pärlor som Doktor Herman Klenckes kemiska kokbok från 1860:

Doktor H. Klenckes kemiska kokbok. Doktor H. Klenckes kemiska kokbok. Fullständiga, lättfattliga, på wetenskaplig grunder strödda allmänna och detaljerade anwisningar: Om födoämnena, såsom kött, fläsk, grönsaker, kaffe, thé, choklad, mjölk, mjölrätter och bröd, ägg m. fl.; om deras beståndsdelar och tillredning, deras werkan på kroppen och olika förmåga att bidraga till hans näring och underhåll; om kokwattnet, saltet, kökskärlen; om spiseln och förbränningen på densamma m. m., som hwarje omtänksam husmoder måste känna, för att rätt wälja och tillaga familjens födoämnen, och derigenom, med inbesparing af onödiga utgifter, winna en god och kraftig föda; om födoämnenas ändamålsenliga förwaring, så wäl på wanliga sätt, genom syltning, torkning o. s. w., som efter den appertska methoden m. fl.; tillika med ett bihang: Sjukköket. Bearbetning i sammandrag af Wilhelm Kjellgren.

Utläst: Den röda soffan

Och sedan sade jag: Det är en väg, hela min barndomstid blev kvar på en liten lantlig grusväg, kantad av häckar och träd. Jag blev fängslad av skuggorna, ja, det jag tänker på är skuggorna som träden kastade på vägen, de gjorde så starkt intryck på mig att jag undvek att trampa på dem, jag gick omvägar, övertygad om att de var trädens andar, att de var trädens språk.

Ur Den röda soffan av Michèle Lesbre

Skor och Vitterhet!

Om jag någonsin lät trycka upp ett eget Ex Libris (och det ska jag väl) då skulle det stå så. Fast jag skulle låta matematikern översätta till latin först. På tal om skor ska jag strax ge mig in till stan för besöka en skobutik eller två. Sommartid och stundande Italienresa fodrar sandaler, tycker jag. Lediga dagar tillbringas helst så, i antikvariat och butiker.

Helt ledig är jag dock inte då jag fortfarande kämpar med terminens sista hemtenta. Ämnet jag valt att fylla mina åtta sidor är den störste av de störste: Mallarmé. Detta trots löften om att aldrig, aldrig ge mig på denne gigant. Jag kompromissar och skriver om en dikt som inte återfinns bland de personliga favoriterna, Un coup de dés… Men ändock, det är svårt att närma sig ett tänkande så briljant. Man kapitulerar kastar av sig alla de kritiska verktygen. Jag märker det i mallarméforskarnas analyser, mer än hälften är bara rena citat. Mästaren lämnas absolut tolkningsföreträde, i hans universum är hans ord lag – vi, stackars kritiker, har inget att sätta emot. Det är vad som fascinerar mig allra mest med Mallarmé – antingen är man kvar på utsidan. Förmår inte förstå, förmår inte tränga in i dikten. Men så hittar man handtaget, trycker ned handtaget och stiger in i det mallarméska rummet. Man väntar vid skrivbordet där ingen ptyx vilar, man dröjer vid den frusna sjön där svanen frusit fast, man vänder blicken uppåt och möts av den stjärnbeströdda stjärnhimlen. Men distans kan man inte få. Man är antingen utanför eller inne. Just så.

Och jag vill kapitulera – jag vill bli invaderad och erövrad av den andres, diktarens, medvetande. Upplåta min hjärnas vindlingar åt någon annan för ett ögonblick. Därför, har jag märkt under mina mångåriga litteraturstudier, är jag i grunden ingen litteraturvetare. Men desto bättre, inbillar jag mig, som översättare. När jag översätter är det för mig inte intellektuellt arbete, men fullkomligt intuitivt.

Annars var matematikern och jag en hårsmån från att lägga ett bud och försöka köpa oss ett hus. Allt för mycket renoveringsarbeten fick oss att till slut att avstå. Ett hus? Vi som för några månader sedan drömde om stadsliv och storstadspuls. Icke mer! Nu drömmer vi om en liten trädgård, burspråk och utrymme för skor och böcker.

Från anslagstavlan: Kattdjur

Honey is under the monster’s lips;
And Mishka follows into her lair,
dragged in the net of her yellow hair,
Knowing all things when honey drips
On his tongue like rain, the song of the hips

Of the honey-child, and of each twin mound.
Mishka! there screamed a far bird-note,
Deep in the sky, when round his throat
The triple coil of her hair she wound.
And stroked his limbs with a humming sound.

Ur John Grays dikt Mishka

*

Hans smidigt starka steg, den mjuka gången,
där han sitt trånga, snåla kretslopp går,
är krafters dans omkring en mitt, där fången
en halvt bedövad, väldig vilja står.

Ur Rainer Maria Rilkes dikt Pantern (i Johannes Edfelts översättning)

*

Tror man ej
att starka tassar känner svedan?
Tror man ej att jaguaren har hjärta?
Ack den har
fader moder henne ungar.
Ödemarken är stor
kall är höstens vind
i jaguarens mage bor
ensamhet förtvivlan.
Jaguaren kan kyssa en blomma.
Den har tårar;
sentimentalitet.

Ur Elmer Diktonius dikt Jaguaren

Plantorna i mitt liv


När vi flyttade till den här lägenheten för lite mer än två år sedan gladdes vi båda åt vår balkong. Drömmen om en kruka eller två med lite kryddväxter och blommor föddes redan då – men det är först nu vi satt planen i verket. Nu står de där – tomatplantan i sin svarta kruka bredvid katternas matsmältningshjälpande gräs i den låga vita. I balkonglådan lavendel och smultron – så småningom skall de få sällskap av timjan och basilika som dessvärre var slut.

Förutom glädjen över den fint inredda balkongen (som numera erbjuder dynor till stolarna så det är dessutom bekvämt att sitta där) är det inte med viss oro jag betraktar mina plantor. Trots välvillig personal som nog såg till att vi fick med oss rätt saker hem inser jag mina begränsningar rörande plantor och allt som höra dem till. Visste ni, käre läsare, exempelvis att det inte finns en sorts jord att plantera i, utan en mängd varianter varav ingen heter ”kryddväxtjord” men väl ”pelargonjord” och dylikt. Jag tänker på min orkidé…

*

Länge hade den mått dåligt, orkidén. Jag har redan skrivit om den här, jag vet, men dess öde hemsöker mig. Den där sista mjukt lila blomman jag så gärna ville rädda. Den såg skrumpen ut, rädd att den snart skulle falla av som resten av blommorna gjort dessförinnan, vattnade jag orkidén. Någonstans ur blommans inre, långt där nere bland rötternas mystiska grenverk, kom ett ljud så hjärtskärande och förtvivlat. Som när man tvingar upp ett gammalt skåps dörrar, som när man trampar på kattens svans – gällt och högt lät det. Det varade knappt, det var över innan jag hunnit förstå vad som hänt, att orkidén utstött ett sista dödsskri – i tystnaden som följde föll den sista blomman…

*

Bland orkidéns dödsorsaker kunde vi efteråt konstatera övervattning. Däremot var orkidén till synes fullständigt ointressant för katterna, även Sirrus som annars är mycket förtjust i att knapra på växter. Kanske var det därför inte så klokt att placera tomatplantan på balkongens golv, men jag fruktar att den blir för tung för räcket när det sedan växer sig stor. Oddsen att den skall göra det kanske minskas nämnvärt av placeringen men under de tjugofyra timmar den har befunnit sig i hemmet har endast ett blad tuggats sönder av en entusiastisk Sirrus.

*

Nåväl, trots att jag måste vakta plantorna och att de förmodligen kommer dö i min vård innan de hunnit bära frukt, tänker jag njuta till fullo av den inredda balkongen. Det är en enkel lycka att sitta i solen och äta sin kvällsvard, igår: sallad med mango, mozzarella och varm sparris och ett glas välförtjänt rödvin. Utsikten: tomatblad, lavendel och timida smultronplantor.