När vi flyttade till den här lägenheten för lite mer än två år sedan gladdes vi båda åt vår balkong. Drömmen om en kruka eller två med lite kryddväxter och blommor föddes redan då – men det är först nu vi satt planen i verket. Nu står de där – tomatplantan i sin svarta kruka bredvid katternas matsmältningshjälpande gräs i den låga vita. I balkonglådan lavendel och smultron – så småningom skall de få sällskap av timjan och basilika som dessvärre var slut.
Förutom glädjen över den fint inredda balkongen (som numera erbjuder dynor till stolarna så det är dessutom bekvämt att sitta där) är det inte med viss oro jag betraktar mina plantor. Trots välvillig personal som nog såg till att vi fick med oss rätt saker hem inser jag mina begränsningar rörande plantor och allt som höra dem till. Visste ni, käre läsare, exempelvis att det inte finns en sorts jord att plantera i, utan en mängd varianter varav ingen heter ”kryddväxtjord” men väl ”pelargonjord” och dylikt. Jag tänker på min orkidé…
*
Länge hade den mått dåligt, orkidén. Jag har redan skrivit om den här, jag vet, men dess öde hemsöker mig. Den där sista mjukt lila blomman jag så gärna ville rädda. Den såg skrumpen ut, rädd att den snart skulle falla av som resten av blommorna gjort dessförinnan, vattnade jag orkidén. Någonstans ur blommans inre, långt där nere bland rötternas mystiska grenverk, kom ett ljud så hjärtskärande och förtvivlat. Som när man tvingar upp ett gammalt skåps dörrar, som när man trampar på kattens svans – gällt och högt lät det. Det varade knappt, det var över innan jag hunnit förstå vad som hänt, att orkidén utstött ett sista dödsskri – i tystnaden som följde föll den sista blomman…
*
Bland orkidéns dödsorsaker kunde vi efteråt konstatera övervattning. Däremot var orkidén till synes fullständigt ointressant för katterna, även Sirrus som annars är mycket förtjust i att knapra på växter. Kanske var det därför inte så klokt att placera tomatplantan på balkongens golv, men jag fruktar att den blir för tung för räcket när det sedan växer sig stor. Oddsen att den skall göra det kanske minskas nämnvärt av placeringen men under de tjugofyra timmar den har befunnit sig i hemmet har endast ett blad tuggats sönder av en entusiastisk Sirrus.
*
Nåväl, trots att jag måste vakta plantorna och att de förmodligen kommer dö i min vård innan de hunnit bära frukt, tänker jag njuta till fullo av den inredda balkongen. Det är en enkel lycka att sitta i solen och äta sin kvällsvard, igår: sallad med mango, mozzarella och varm sparris och ett glas välförtjänt rödvin. Utsikten: tomatblad, lavendel och timida smultronplantor.
Hillevi Norburg 