För första gången i mitt liv insåg jag vad ordet aldrig betydde. Och det är fruktansvärt. Man säger det hundra gånger om dagen men man vet inte vad man säger förrän man står inför ett äkta ”aldrig mer”. När allt kommer omkring inbillar man sig alltid att man har kontroll över det som händer; ingenting tycks oåterkalleligt. […] Men när någon man älskar dör… då lovar jag att man förstår vad det betyder och det gör väldigt, väldigt ont.
Sällan kan jag skriva under på något så helhjärtat just som detta stycke. Precis så är det, först när man upplevt livet lämna en närstående drabbar den där innebörden en med full kraft. Jag finner tanken på att en människa i ena stunden finns där för att i nästa vara borta, fullständigt outhärdlig. Denna mycket påtagliga medvetenhet om tingens förgänglighet präglar också min uppfattning om annat, exempelvis djurpälsar och vissna löv. Då erbjuder litteraturen en fåfäng men likväl befintlig räddning. Jag tänker mig det som en proustsk ambition, att genom skrivakten uppväcka det förflutna och bevara det. Litteraturen är full av ekon från platser, människor, stämningar som annars skulle ha gått oss förlorade. Det finner jag obeskrivligt trösterikt. Det är också ett av skälen till att jag ställer mig tveksam till e-böcker och dylikt. Tekniken tycks mig bräcklig, å ena sidan uppdateras den ständigt – gamla disketter är idag värdelösa och informationen på dem snudd på förlorad. Det fysiska föremålet ”bok” tycks mig en säkrare garant för verkets fortlevnad.
Hillevi Norburg 