Dionysoshuvud
Tankar som spindeltrådar
över skrivbordets matta glans
filologens egen vävGenom fönstret skymta
stjärnors kalla sken
själlösa fenomenDet knackar på dörren
i sin famn postmannen bär
ett Dionysoshuvud
Kattkontroverser
Tydligen är det en ganska välkänd historia (i alla fall i vissa litteraturkretsar), jag var dock inte bekant med den och kan tänka mig att en och annan läsare därute är lika ovetande som jag var. För en av kurserna jag läst skrev jag en liten uppsats om den lyriska modernismen och katten (katten är nästan helt frånvarande i den svenska poesin fram till några decennier i på 1900-talet då den däremot finnes i var och vartannat författarskap) och stötte då på följande lilla historia.
”Den är så ful, kattens uppsyn, som en ond dröm. Stora oformliga ögon i ett runt anlete, de ondaste ögon, som skapats i djurens värld, därunder den lilla sliskiga nosen och den fånigt svängda läppen. Så dum den också ser ut. Hur motbjudande detta kvava gap, osunt. som det verkar, med simpla, själlösa linjer och vassa små tänder. Åt sidorna sticka långa stela hår ut genom skinnet. Så platt den kan te sig, denna uppsyn. Vad för skuggor och dagrar och linjer här? Endast ögonens stela och lömska ljus. Och den torra pälsen, osmaklig och ful i färgen, verklig utskottsvara.”
Till motståndare fick Conradsson poeten Vilhelm Ekelund. Enligt honom var katten ”en rolig fan”. Han hade på 1930-talet en stor dansk katt som hette Mille. ”Katten är inte något att hurra för, men det är ej människan heller. Jag föredrar katten.” För Ekelund ligger kattens tjusning i att den är självständig, den behöver inte sina likars sällskap. Till viss del är det också Ekelunds självbild som diktare som speglas i kattens katthet.
”Vi ser scenen framför oss med Ekelund i kostym på alla fyra framför katten. han lyfter upp svansen från golvet, håller den stadigt och säger vänligt: ‘Jag skall hålla rompan till medan du äter.’ Fru Ekelund: ‘Ah, som du bär dig åt! – och den nytvättade kostymen!’ Ekelund fnissande: ‘Vad är det! – kan jag inte få hålla rompan till katten när den äter!’ Katten drar och stretar.”
Ekelunds lekande med katten understryker att diktaren behållit en del av sitt barnasinne. Själv krev han att: ”Hur tidigt blef jag ej behärskad af en afsmak och tvifvel mot de vuxnas värld. Denna disposition hörde, om någon, till min lifsnatur.” Fram på 1940-talet hade Ekelund en nu katt, Tussan, som han brukade slänga iväg som ett bowlingklot – vilket katten uppskattade.
Till vapendragare fick Conradsson också bokkännaren och vegetarianen Gustaf-Otto Adelborg. Också han hade varit vän med Ekelund. För Adelborg var Om ett djur ”världslitteraturens höjdpunkt”. På 1930-talet kom brytningen. Ekelund avfärdade i ett brev Adelborgs kattuppfattningar och kunde vid ett senare besök inte hålla tyst utan uttryckte sin sympati för det felina släktet. (Trots eller kanske därför att han innan varskotts att Adelborg höll husförhör med sina gäster på ”kattboken”.) I hopp om försoning gjorde Adelborg ett återbesök hos Ekelund. Man hade då för avsikt att hålla Mille undan. Men den väldige hankattens slank fram såsom katter har för vana att göra när man försöker förvägra dem att vistas på någon plats. Adelborg for upp och utropade: ”Har ni katt!! – ni vet att hag avskyr katter! Och så började han gå fram och tillbaka på golvet, fram och tillbaka!” Nu brusade också Ekelund upp: ”Vad fan står på! Mår du inte bra, så kan du gå din väg. Ja katten hade gett sig fan på att skulle vara första och sista gången han kom här – och det gjorde han rätt i!”
Och så var det inte mer med det.
Från mitt fönster
Tidsmaskinen
Den här hösten har jag läst två av mina kurser för samma professor, varav den första var teorikursen. Jag måste erkänna att när det kommer till litteraturvetenskap är teorin inte min starkaste sida. Trots ett par uppsatser och år samt otaliga kurser i ämnet har jag bibehållit ett förhållandevis naivt sätt att förhålla mig till litteratur. Akademiska krumbukter får inte bli ett ändamål i sig, blott verktyg för intressanta analyser etc. Som vanligt har jag svårt att motivera mig till att lära mig och förstå saker som inte intresserar mig särskilt. Detta för att belysa att jag redan från början var något oengagerad i kursen. Detta tillsammans med att jag fann mig i ett nytt socialt sammanhang och att professorn ifråga ställde höga krav på oss (seminarierna påminde ibland mer om ett muntligt förhör än något annat) är de ända förklaringar jag kan ge till det märkliga som hände mig i den där seminariesalen. Jag blev, av någon anledning, fjorton år igen.
Mellan mitt 24åriga jag och mitt tio år yngre dito finns väldiga skillnader. Idag är jag övertygad om mitt eget intellekts briljans och visar gärna upp det till allmän beskådan (och beundran) på seminariearenan. Vant lutar jag mig tillbaka på den retoriska skolning jag genomgått för att framföra min argumentation på ett elegant och övertygande sätt. Jag dras fortfarande med en naturlig blyghet men det är inget som lätt överkommes med en lätt ansträngning. Så till mitt yngre jag, och för att ni skall förstå henne måste färdas tillbaka till ett högstadieklassrum…
Det är mattelektion. Vi ser henne sittande näst längst bak i klassen, inte vid bänken vid fönstret men den bredvid. Lärarinnan har ställt en fråga, och vi ser hur flickan
krymper på sin stol. Blicken stadigt fästad på skrivboken framför sig, kanske låtsas hon skriva av ett tal från tavlan – allt för till varje pris undvika frågan. Om det dessutom är ett av de tillfällen då man måste resa sig från sin bänk, uthärda kamraternas blickar den mödosamma vägen fram till tavlan och sedan ta kritan i sin hand, darrigt pränta svarssiffrorna som hon tror är rätt men som kan vara fel… Det är nästan outhärdligt, hon kan höra hur det susar i öronen, hjärtat slår snabbare och snabbare – bara lärarinnan tar någon av dem som räcker upp handen. Och om hon skulle få frågan, då skulle hon svara rätt, som vanligt. Men hon skulle i all sin nervositet snubbla på orden, och sedan skulle hon tänka på det, på det skamliga snubblandet, resten av den dagen. På utvecklingssamtalen är lärarinnan uppgiven när hon säger att jo, H. är duktig och möte mer än väl betygskraven. Det är bara det att du måste ju räcka upp handen när du kan. Att du kan, det vet jag för du svarar rätt när jag frågar dig rätt ut eller när du får en skrivning. Och på högstadiet räckte det alldeles utmärkt och flickan kunde fortsätta att öva sig i osynlighet.Men så: universitetet. Och här är aktivt deltagande i seminarierna obligatoriskt. Och det går som läsaren förstår alldeles utmärkt när jag är mitt vanliga jag. De krävdes en rad yttre faktorer för att väcka fjortonåringen i mig, och nu är hon här. Inte i samma styrka, såklart, men som ett eko jag inte kan skaka av mig. Det slog mig idag, när jag fick en fråga jag inte ville ha, när jag inte kunde ge ett tillfredställande svar då jag helt enkelt inte var förmögen att ens förstå vad som frågades efter, och hur jag efteråt kände en bekant självförebråelse stiga inom mig – det slog mig att vi må utvecklas och bli till nya individer men de stadier, de jag, vi trott lämnat bakom oss bär vi med oss. De ligger sovande och trygga någonstans i magtrakten men när vi minst anar det kan något få dem att öppna sina ögon, sträcka på sig och se sig yrvaket om. Så frigör de sig från den vrå dit vi förpassat dem och tar sig friheten att skåda ut genom våra ögon och reagera på världen på det enda sätt de är kapabla till. Och är vi i det ögonblicket sårbara, vilket vi förmodligen är annars hade vi aldrig släppt fram en skugga ur det förflutna på detta sätt, då ekar deras reaktion i oss. Den blir vår egen.
What I want for christmas #3
1. Katthalsband från Anthropologie.
Granen
.
What I want for christmas #2
3. Ring med panter från Kyss Johanna.se
Decemberstress
Slutet av terminen och jag försöker hitta lite energi att skriva de återstående tre tentorna. Den här hösten har mitt liv till större delen bestått av ständigt studerande. Det gör jag inte igen; det är, trots allt, inte värt det. Det är ett icke-liv som liksom mynnar ut i ett par essäer och några bokstäver på ett betygsdokument. Det finns inga tydliga minnen, inga erfarenheter – bara kunskap som i och för sig alltid är värdefullt men som jag inte är villig att betala priset för längre. Att det är så beror nog på den uppkommande 25-årsdagen nästa år, då har jag levt ett kvarts sekel. Jag kommer då bara ha ett år kvar av statsfinansierad studietid vilket lyckligtvis sammanfaller med att jag blir klar med min master i litteraturvetenskap. Synd bara att min examen inte är av den sort som ger arbete. Jag ångrar ingenting, men framtidsoron ligger där och gnager. Vårterminen är en blir ljusare, det är jag övertygad om, men mycket behöver ordnas inför de omvälvande händelser den har att bjuda. Ingenting är klart, tentor, förberedelser inför våren, julklappsinköp… Tröttheten kommer krypande innan jag ens börjat.