När Rossettis hustru Elizabeth Siddal gick bort (hon tog en överdos laudanum efter att ha fått missfall) föll han i depression och utvecklade ett slags besatthet av exotiska djur i allmänhet, och wombaten i synnerhet. Han tillbringade timmar vid ”Wombats lair” på London Zoo och tvingade sina bekanta att möta honom där. Så småningom skaffade hans sig också husdjurswombats (som dock inte blev allt för långlivade i det engelska klimatet). I ett brev till brodern skrev han att ”The Wombat is a Joy, a Triumph, a Delight, a Madness!” vid den första wombatens ankomst.
Jag finner det så förunderligt att Rossetti skulle fastna för ett så klumpigt och nästan löjeväckande djur som wombaten. Från hans tavlor med sina gracila skönheter vore steget närmre till smidiga kattdjur eller kanske möjligen exotiska fåglar med färggranna fjäderskrudar, vad vet jag. Men ett tjockt, färglöst litet djur som wombaten? Det är en gåta!
***
Jag kan se honom i det stora huset, bara han och tjänstefolket kvar. Hustruns rum förblir stängt, den dörren skall inte öppnas mer. Och så anländer wombaten, vilken glädje! Det lilla djuret får sova på bordet vid middagsbjudningar. Det är alltid med honom. (Det sover säkert i hans säng om nätterna, vid fotändan kanske). Rossetti som sitter i sin fåtölj, stryker över wombatpälsen. Han sluter ögonen och lutar sig tillbaka. Överväldigas av ömhet för det klumpiga lilla djuret.
***
I never reared a young wombat
To glad me with his pin-hole eye
But when he was most sweet and fat
And tail-less he was sure to die
– D. G. Rossetti, 1869
Hillevi Norburg 
Ett svar till “Om Rossetti och wombats”