***
Igår var jag tvungen att lämna tillbaka några olästa böcker till Uppsala Stadsbibliotek. I vanlig ordning kunde jag inte låta bli att låna några nya med mig hem (vilket dock resulterade i viss axelsmärta, vem har sagt att läsande människor inte får någon träning?). Eftersom jag ogillar att låta det som lånats hem förbli oläst satte jag mig i min läsfåtölj och läste en utav nyförvärven. En tunn liten sak:
Att uppfinna sanningen av Marta Morazzoni. Jag lånade den då den stod i hyllan för historiska romaner och därtill handlade om estetikern John Ruskin. Ruskin är knappast min favorit bland 1800talsestetikerna, den uppmärksamme Stasimonläsaren vet att jag och mister Walter Pater har ett stadigt förhållande sedan kandidatuppsatsen i litteraturvetenskap. Nåväl! Ruskin duger dock gott han också.Boken berättar två parallella historier som får agera klangbotten åt varandra. Å ena sidan är det en drottning i en nordfransk stad som samlar trehundra brodöser att brodera det som skulle komma att bli Bayeuxtapeten. Vi får följa detta delvis genom brodösen Anne Elisabeth från Amiens ögon. Detta sker någon gång på 1000-talet. Den andra handlingen handlar om John Ruskin och den sista resa han gjorde till kontinenten. En resa som gick till Amiens. Det handlar om konsten, om livet och döden – men utan att det blir svulstigt. Morazzonis röst är lågmäld och det är vid detaljerna hon uppehåller sig. Mest handlar boken kanske om tiden och vad den gör mot människan och hennes skapelser. Och det är en ganska dyster bild som tecknas, där förfallet: kroppens, minnets, stadens understryks. Likväl fungerar då Bayeuxtapeten som en kontrast gentemot detta. Detta imponerande verk vars tillblivande är höljt i dunkel och som överlevt sina skapare. Till skillnad från människans grumliga minnesgångar förblir konsten oförändrad men också allomfattande. När Ruskin betraktar madonnan i katedralens sydportal innefattar hon alla picardiska kvinnor. Så som han uppfattar jungfrun uppfattar han sedan också det verkliga kvinnorna.
Ars longa, vita brevis, som det heter. Konsten är konstanten, det enda som består.