Jag får sms från stockholmsvännerna. De undrar vart jag tagit vägen. Om jag hoppat av franskan, om jag mår bra, om jag lever. Jodå. Jag har hunnit hoppa av mina studier, vara arbetslös, hoppa på nya studier, få ett jobb. Det har gått ungefär en månad. Stockholmslivet känns trött och urblekt, jag tackar för mig. Vi hade ett par underbara månader, Stockholm och jag – men det är dags att fortsätta vidare. Behöver lite lugn och ro. Behöver sitta i stugan som snart är min, sitta där utan Valhallavägens brus precis utanför. Så jag byter Mälare mot Fyris, försöker glömma att jag är än längre från vattnet, från havet, nu.
Jag har varit på resande fot, jag har sett västkusten. Göteborg har aldrig varit så avlägset, min längtan aldrig så stor. När jag valde östkusten och bräckt vatten valde jag också att leva med min göteborgssorg. Så är det bara. Jag träffar familj och vänner och det värker i mig när jag åker ifrån dem. (Men hörni! vi kanske ses det finns en chans, på en spårvagn nånstans!)
Så nu sitter jag här. Det är de sista dagarna i Stockholm. Jag har återigen lagt om kursen för mitt liv. Eller. Jag är tillbaka där jag startade. Med det jag är bra på, det som roar mig. Litteraturen, alltid drar den mig tillbaka. Min korta tid med franskan fick mig att inse att jag inte är någon språkvetare, jag är litteraturvetare in i märgen. Och samtidigt är mina ambitioner blygsamma, jag väljer att skriva på svenska – bara det är att omintetgöra allt hopp om internationell ryktbarhet. Man ställer sig utanför, man stänger in sig. Bra så, jag trivs bra med att hålla mig för mig själv. Och hur skulle jag kunna skriva om litteratur på ett språk annat än svenska? Det sjunger i mina ådror!
Hillevi Norburg 