Att skriva 1800-talspastisch – några tankar

Varför skriva pastisch eller pastischliknande texter? Det kan tyckas vara ett märkligt val, och svårt att motivera. Varför härma tidigare författare i deras språk och motiv? Är inte samtiden allt vi egentligen kan säga något om, och är det inte endast den som ännu inte skildrats i litteraturen? Jag tror inte det. För att trots att pastischen inte handlar om sin samtid, så är den ändå, oundvikligen, skriven i sin samtid. Och däri ligger en del av genrens svårigheter. Man kan helt enkelt inte bortse från det senaste seklet. Viktigast är kanske Freud och psykologin. En pastisch är inte en 1800-talsroman, den ska bara verka vara en 1800-talsroman. Många läsare, även vana sådana, tråkas ut av 1800-talsromanerna. Så var det inte när romanerna utkom, också det kan man försöka eftersträva. Att romanen läses som vore den skriven 1800 och läst 1800.

Kanske kan man säga att en skillnad mellan en säg dokumentär roman och en ren pastisch är att den första försöker skildra dåtiden sådan den var, pastischen härmar inte verkligheten utan litteraturen. Kan man inte I den historiska romanen och I synnerhet pastischen naturligare väva in ett språk och allusioner på andra konstverk och händelser. Det hindrar inte att vara medvetet inkonsekvent och lägga in anakronistiska uttryck och referenser, som givetvis kräver en relativt bildad läsare för att upptäckas. Men detta sker alltid med ett syfte, något som tillför romanen något. På detta sätt erbjuder den historiska romanen en sorts samtidighet.

Det blir en spegelbild av spegelbilden. Nya saker framträda. Bilden blir stiliserad, som ett fotografi med starka kontraster. Motivet blir tydligare, vilket motiv? En seriös pastisch, en som vill vara mer än en elegant bagatell, kan kanske genom att höja sig över sin samtid snudda vid det som var sant 1800 och som fortfarande är sant idag. Genom att stå över (sam)tidsbundna detaljer som förleder läsaren och syftar till igenkänning, skönjas det allmängiltiga. Blicken blir klarare.