Jag vet. Lite dåligt med uppdateringar här på sista tiden. Jag är tillbaka på västkusten för sommarjobb på Maxi och några sällsynta lata dagar (som denna). Ett halvår har gått sedan jag senast var här, och det märks. Jag har blivit lite mera stadsbo, lite mera nollåtta. Exempel: jag är ute och promenerar familjens hund. På den övergivna lilla parkeringsplätten mitt emot skolan (där det en gång stod ett fritids i sådana där konstiga containerhus som man kan flytta runt) möts vi av tre små duniga fågelungar. Jag hinner precis tänka: ”Hm, vad är det för slags fågelungar. Kan det verkligen finnas ankor eller dylikt i den lilla bäcken längre bort?” innan jag känner ett plötsligt vinddrag någon halvmeter över mitt huvud. Detta följt av det omisskännliga lätet. Jag ser fiskmåsmamman (eller pappan, vad vet jag) vara på väg att vända lite längre bort och jag vet att den första störtdykningen bara var en varning. Hastigt lämnar jag platsen, fiskmåsar är, i synnerhet på nära håll, respektingivande stora och när de har smått aggressiva djur. När hunden och jag kommit en bit bort och den hitchcockbetingade skräcken lagt sig står jag kvar med och klentroget undrar om min första tanke när jag såg fågelungarna verkligen var… ankor?
Nollåttan
Jag vet. Lite dåligt med uppdateringar här på sista tiden. Jag är tillbaka på västkusten för sommarjobb på Maxi och några sällsynta lata dagar (som denna). Ett halvår har gått sedan jag senast var här, och det märks. Jag har blivit lite mera stadsbo, lite mera nollåtta. Exempel: jag är ute och promenerar familjens hund. På den övergivna lilla parkeringsplätten mitt emot skolan (där det en gång stod ett fritids i sådana där konstiga containerhus som man kan flytta runt) möts vi av tre små duniga fågelungar. Jag hinner precis tänka: ”Hm, vad är det för slags fågelungar. Kan det verkligen finnas ankor eller dylikt i den lilla bäcken längre bort?” innan jag känner ett plötsligt vinddrag någon halvmeter över mitt huvud. Detta följt av det omisskännliga lätet. Jag ser fiskmåsmamman (eller pappan, vad vet jag) vara på väg att vända lite längre bort och jag vet att den första störtdykningen bara var en varning. Hastigt lämnar jag platsen, fiskmåsar är, i synnerhet på nära håll, respektingivande stora och när de har smått aggressiva djur. När hunden och jag kommit en bit bort och den hitchcockbetingade skräcken lagt sig står jag kvar med och klentroget undrar om min första tanke när jag såg fågelungarna verkligen var… ankor?
Hillevi Norburg 