Breven var bättre förr, och känslorna kanske större


Från Alfred de Musset till George Sand:

Åtta dagar har gått sedan jag reste. Jag har velat återfå mitt lugn för att kunna skriva till dig. Min älskade, jag vill bara tala med dig om min kärlek. Oh, George, vilken kärlek! Aldrig har någon älskat som jag älskar dig. Jag är förlorad, drunknad, överfylld av kärlek; jag vet inte längre om jag lever, om jag äter, om jag går, om jag andas, om jag talar, jag vet bara att jag älskar dig…
Oh, du mitt liv, min älskade, se på solen, på blommorna, på markens grönska! Du är älskad, säg dig det. Jag älskar dig, du min kropp, mitt blod. Jag dör av kärlek, en kärlek utan slut, utan namn, galen, desperat, förlorad. Du är älskad, dyrkad, in i döden avgudad. Nej, jag kommer inte att bli botad, nej, jag kommer inte försöka leva. Och det är bättre så. Att älska dig och dö är bättre än att leva. Jag bryr mig inte om vad man säger. Man säger att du har en annan älskare, jag vet det, jag lider och jag dör av det, men jag älskar, jag älskar, jag älskar…



Portrait de George Sand av Alfred de Musset
Texten hämtad ur Paris på de älskandes tid av Knut Ståhlberg

George Sand et moi


De flesta av mina personliga hjältar är män. Författare och filosofer, någon enstaka monark vars verk eller liv på något sätt inspirerar mig. Där för är det så förlösande att kunna lägga till en kvinna i denna parad av giganter. Av olika skäl har jag tvingats sätta mig in i 1800-talsförfattarinnan George Sands liv och verk. Jag läser därför en biografi, Paris på de älskandes tid av Knut Ståhlberg. Jag brukar inte läsa biografier, utan intresserar mig i regel främst för författares böcker, så jag kan inte riktigt avgöra huruvida biografin är bra eller inte. Helt okej skulle jag gissa. Jag gillar hur Ståhlberg med snabba drag målar upp dåtidens Paris och jag anar en kärlek till själva staden. Hans kärlek till George Sand är dock helt uttalad och även jag kapitulerar inför denna makalösa kvinna.


Föddes 1804 och blev en av de ledande figurerna i den franska romantiken. Hon lämnade man och barn för en fri tillvaro i storstaden Paris. Hon klädde sig i manskläder och rökte cigarr. Hon skrev böcker och lyckades som författare. Hon hade romantiska förbindelser med framstående herrar som Alfred de Musset och Frédéric Chopin. Man skulle kunna dra några billiga poänger om emancipation och tidig feminism. Och visst, i egenskap av kvinna stötte hon personligen på de begränsningar det täcka könet innebär och hon var inte rädd att kommentera dem. Men att stanna där vore att reducera detta fascinerande levnadsöde. Det ligger inte i könet att lämna tryggheten bakom sig, våga kasta sig in i relationer med risk att få sitt hjärta sargat, att vårda sitt oberoende. Att leva livet fullt ut, helt enkelt. Precis så, precis, vill jag leva. Ständigt på gränsen.

Nollåttan


Jag vet. Lite dåligt med uppdateringar här på sista tiden. Jag är tillbaka på västkusten för sommarjobb på Maxi och några sällsynta lata dagar (som denna). Ett halvår har gått sedan jag senast var här, och det märks. Jag har blivit lite mera stadsbo, lite mera nollåtta. Exempel: jag är ute och promenerar familjens hund. På den övergivna lilla parkeringsplätten mitt emot skolan (där det en gång stod ett fritids i sådana där konstiga containerhus som man kan flytta runt) möts vi av tre små duniga fågelungar. Jag hinner precis tänka: ”Hm, vad är det för slags fågelungar. Kan det verkligen finnas ankor eller dylikt i den lilla bäcken längre bort?” innan jag känner ett plötsligt vinddrag någon halvmeter över mitt huvud. Detta följt av det omisskännliga lätet. Jag ser fiskmåsmamman (eller pappan, vad vet jag) vara på väg att vända lite längre bort och jag vet att den första störtdykningen bara var en varning. Hastigt lämnar jag platsen, fiskmåsar är, i synnerhet på nära håll, respektingivande stora och när de har smått aggressiva djur. När hunden och jag kommit en bit bort och den hitchcockbetingade skräcken lagt sig står jag kvar med och klentroget undrar om min första tanke när jag såg fågelungarna verkligen var… ankor?