De flesta av mina personliga hjältar är män. Författare och filosofer, någon enstaka monark vars verk eller liv på något sätt inspirerar mig. Där för är det så förlösande att kunna lägga till en kvinna i denna parad av giganter. Av olika skäl har jag tvingats sätta mig in i 1800-talsförfattarinnan George Sands liv och verk. Jag läser därför en biografi, Paris på de älskandes tid av Knut Ståhlberg. Jag brukar inte läsa biografier, utan intresserar mig i regel främst för författares böcker, så jag kan inte riktigt avgöra huruvida biografin är bra eller inte. Helt okej skulle jag gissa. Jag gillar hur Ståhlberg med snabba drag målar upp dåtidens Paris och jag anar en kärlek till själva staden. Hans kärlek till George Sand är dock helt uttalad och även jag kapitulerar inför denna makalösa kvinna.
Föddes 1804 och blev en av de ledande figurerna i den franska romantiken. Hon lämnade man och barn för en fri tillvaro i storstaden Paris. Hon klädde sig i manskläder och rökte cigarr. Hon skrev böcker och lyckades som författare. Hon hade romantiska förbindelser med framstående herrar som Alfred de Musset och Frédéric Chopin. Man skulle kunna dra några billiga poänger om emancipation och tidig feminism. Och visst, i egenskap av kvinna stötte hon personligen på de begränsningar det täcka könet innebär och hon var inte rädd att kommentera dem. Men att stanna där vore att reducera detta fascinerande levnadsöde. Det ligger inte i könet att lämna tryggheten bakom sig, våga kasta sig in i relationer med risk att få sitt hjärta sargat, att vårda sitt oberoende. Att leva livet fullt ut, helt enkelt. Precis så, precis så, vill jag leva. Ständigt på gränsen.
Hillevi Norburg 