In nomine Pater – dekadenta drag i två brittiska sekelskiftestexter


När den brittiska dekadensen skall diskuteras finns ett namn man inte kan bortse ifrån. Walter Pater räknas kanske inte till den dekadenta rörelsen, men hans estetik sådan han målar upp den i till exempel Studies inte the History of the Renaissance kom att bli synnerligen inflytelserik under artonhundratalets avslutande decennier. Även om man kan argumentera för att yngre lärjungar läste honom felaktigt och tog till vara på väl valda element kan man inte bortse från detta väldiga inflytande för den dekadenta rörelsen i Storbritannien. Pater menar att skönheten, och skönhetsupplevelsen är relativ. På vilket sätt och varför berörs just jag av ett specifikt konstverk? Detta gäller också för till exempel moral. Den starka individualiseringen är ett tydligt drag i dekadensen. För att uppleva tingen sådana dem verkligen är krävs också av betraktaren (Pater talar om ”the critic”) att öva sina sinnen och bli mer mottaglig för dem. Livet är allt som allt ganska kort och förgängligt. För att få ut mest av livet är det alltså nödvändigt att hinna med så många sådana upplevelser som bara är möjligt. ”The poetic passion”, eller ”the desire of beauty” kort sagt: konsten för konstens egen skull, är det som ger de klaraste stunderna och störst möjlighet att till fullo uppleva livet. Medvetenhet om livets förgänglighet, ett nästan febrigt sökande efter skönhetsupplevelser utan hänsyn till vad som är moraliskt eller inte, intresse inte för vad som objektivt är skönt utan det som ger det egna sinnet tillfredställelse. Allt detta är vad som sedan skulle komma att utmärka dekadensen, även om Pater kanske inte hade tänkt sig att estetiken skulle praktiseras just så. Till sist ska kanske också nämnas det värde Pater lägger på konstarterna. Den poetiska passionen är överlägsen den romantiska. Även detta går igen i dekadensen där det artificiella föredras framför det reella.


Låt oss gå vidare till det namn som kanske främst associeras med brittisk dekadens: Oscar Wilde. Att det artificiella och konsten spelar en betydande roll i The Picture of Dorian Gray antyds redan i titeln. Här sammansmälter liv och konst, och det är konsten inte livet som speglar ”verkligheten”. Att det artificiella föredras framför det reella ger också Sibyl Vane-episoden uttryck för. Hon framstår som intressant så länge hon agerar som konstnär och de emotioner hon uppvisar är konstgjorda. När hon själv upplever passion, tappar hon sin förmåga till teater och blir således även ointressant. Redan i romanens förord heter det som bekant att: ”To reveal art and conceal the artist is art’s aim”. I enlighet med Paters estetik sådan vi förstått den är något värdefullt när det ger oss en stark upplevelse, någon annan värdeskala finns här inte. Sibyl Vanes självmord följer således romanens logik. Här anas kanske också ett metapoetisk spår. Det är konstnärerna i romanen som råkar illa ut. Sibyl Vane för att hon mister sin förmåga, Basil Hallward för att han ser förbi Dorian Grays vackra yta och upptäcker amoraliteten som lurar. Till sist också Dorian själv som angriper porträttet, en kamp konsten går segrande ur.


Dorian Gray? Nej, det är Lord Alfred Douglas, Oscar Wildes ökände älskare.

Dorian Gray (karaktären och då med nödvändighet också romanen) rör sig tämligen obehindrat från samhällets högsta kretsar till dess lägsta. Denna rörelse mellan det högsta och det lägsta finns också i moraliska avseenden, även om utflykterna nedåt är vanligare förekommande. Det ger dock aldrig intrycket av tarvlighet eller vulgaritet, sådana element vore otänkbara, även om dödsfallen inte är storslagna som exempelvis Wildes Salome. Den dekadenta litteraturen ryggar inte för det låga så länge det kan framställas på ett skönt sätt. Såsom Baudelaire gör med det berömda kadavret.


Ett annat återkommande drag i dekadenta texter är en upptagenhet med sköna ting. Återigen får det reella stå tillbaka för det artificiella. Här finns likheter med Huysmans roman A rebours som Dorian Gray också läser och influeras av även om romanen inte nämns vid namn. Dikten imiterar annan dikt. De stycken i romanens mitt där Dorian fördjupar sig ibland annat parfymer och ädelstenar (som vissa läsare av outgrundlig anledning uppfattar som tråkiga) är påfallande lika den franska Des Esseintes anemiska tillvaro i sin helt artificiella värld (där blommorna är riktiga mer ser ut att vara av papper). Här kan vi påminna oss om Paters idé om att förhöja sina sinnen.


Ett annat vanligt dekadent motiv är en speciell typ av kvinnoporträtt där kvinnan framstår som omåttligt skön och erotiskt lockande men tillika grym och kylig. Wilde är inte främmande för detta motiv då hans pjäs ”Salome” och kanske också dikten ”Sfinxen” framstår som typexempel på dekadensens kvinnobild. I The Picture of Dorian Gray förekommer inget sådant kvinnoporträtt. Den längtan med erotiska undertoner som förekommer är riktad mot Dorian själv. Dorian som framstår, i alla fall för sin omgivning, som lockande, enigmatisk och överjordiskt skön. Men likt det dekadenta kvinnomotivet är hans hjärta kallt och de som låter sig påverkas av hans dragningskraft har bara undergång att vänta.

Om inspiration och Salome


Jag trivs så bra just nu. Nya lägenheten är underbar ( – en del av mig längtar till hösten då Malm flyttar ut och jag får ha den för mig själv). Det går bra med uppsatsen även om det är ont om tid. Jag fick tillbaka hemtentamen på kursen och trots febern som härjade i mig när jag skrev den var det uppenbarligen nog till att få ett B. Det ger mig själförtroende i arbetet med uppsatsen. Men mest av allt smittar glädjen att arbeta med dikter, att fördjupa sig i texterna till andra områden. Jag blir inspirerad, kreativ. Alla dessa spår jag inte kan undersöka i den här uppsatsen. Ska jag fortsätta med den magisteruppsats, en master, doktorera? Jag vill läsa mer, franska, litteratur, latin. Bredda mig, fördjupa mig. Jag vill översätta, jag vill skriva. Allt för att jag trivs så bra i sällskap med John Gray, Huysmans, Wilde, Verlaine, Mallarmé!

Jag har precis skrivit en liten passage om Wildes Salome i förhållande till en av Grays dikter. Nu ska jag fortsätta med Mallarmés ”Hérodiade”. Jag hade velat säga något om Flauberts Salammbô också men den fanns inte tillgänglig på biblioteket.


För den som inte vet eller vars minne sviktar är Salome en biblisk karaktär. I utbyte för sin dans får hon önska sig vad hon vill av sin styvfar, konungen Herodes. På sin moder, Herodias, inrådan ber hon om Johannes Döparens huvud på ett fat.

Salome av Pierre Bonnaud


”Ah! I have kissed thy mouth, Iokanaan, I have kissed thy mouth. There was a bitter taste on thy lips. Was it the taste of blood? . . . Nay; but perchance it was the taste of love. . .They say that love hath a bitter taste. But what matter? what matter? I have kissed thy mouth, Iokanaan, I have kissed thy mouth.”

ur Salome av Oscar Wilde

Salome av Gustave Moreau

Ett brev

Ett brev från Huysmans (det är jag) till Mallarmé (det är du):

Jag håller på att kläcka fram en ganska bisarr berättelse som ungefär handlar om följande:

De sista skottet på ett stort släktträd tar, av äckel inför den amerikanska livsstilen, av förakt för penningens aristokrati, sin tillflykt till den fullkomliga ensamheten.

Han är väl beläst, finkänslig och ytterst raffinerad. I sin behagliga eremittillvaro strävar han efter att ersätta naturens monotona tristess med det artficiella, han finner nöje i de mest utsökta och djuplodande författarna under den romerska dekadansen – jag använder ordet dekadans för att göra det begripligt – han gör uppror mot det religiösa latinet, de barbariska och utsökta dikterna av Orientius, Veranius av Gévaudan, Baudonivia, etc., etc.; i franskan älskar han Poe, Baudelaire, andra delen av Faustin. Du ser varthän det barkar. Det blir en fin hämnd på träbockarna som aldrig förstår någonting av de genomborrande texter vi försöker skriva.

– Brev från Huysmans till Mallarmé
27 oktober 1882

Hemma nu

Utanför fönstret: En terrass, en pelargång under tak och skrovlig stengång. Sedan grönska, gräs, buskar, gula blommor (maskrosor och annat). Bortom buskarna, nedanför terrassen Valhallavägen och trafikens obrutna sus. Då och då en skugga som passerar fönstret, en student, en fastighetsskötare, en turist: nackdelen med bottenvåning. Mittemot, höga sandbruna hus (fyra, fem våningar?) med höga fönster och högt till tak (detta är Östermalm). Fönstret på glänt, musik från restaurangen bredvid, dämpade lunchröster som letar sig in. Några steg bort finns Odengatan, pulsåder som leder rakt till stadsbiblioteket. Kaféer att äta bakverk på, uteserveringar. Otaliga skyltfönster att dröja sig kvar vid. Parker att stillsamt promenera i. Kyrkor, byggnadskonst att upptäcka, stilla kontemplera. Detta är mitt nu. Intrycken överväldigar, på kvällen är jag utmattad. Trots det. Eller därför. Flyttar nog aldrig härifrån. Jag är hemma nu. Äntligen.