Det har varit stillsamt. En vecka, två, mer kanske – jag har dålig koll på tiden. På dagarna som flyter ihop, nätterna som övergår i dagar utanför mitt fönster. Mitt oregelbundna vakande gör mig trött, vintermörkret bidrar till orkeslösheten. Jag går inte ut mycket, ner till Konsum ibland för muffins och mjölk. Ibland fiskpinnar (jag har kommit över min aversion!) och ris. Med andra ord: jag känner mig i sanning som en poet uppflugen i sitt elfenbenstorn. Om jag bara kunde skriva, på romanerna, på bloggen, varsomhelst – ja, då skulle jag nog vara mycket lycklig. Jag trivs här, bland mina ord och ensamhet. Och helt isolerad är jag aldrig, inte med katterna och Malm. Fast det är knappast någon hemlighet att jag ibland går igenom inåtvända perioder, och då är jag ensam oberoende hur mycket människor som kan råka befinna sig i min närhet.
Horisonter håller på att bli klar, jag menar herregud, Horisonter håller på att bli klar. Håller den måttet? Gör den det inte? Och så vidare ad infinitum. Därav skrivkramp och melancholia. (Likaså för stunden lindrande förströelse i form av två biobesök, Marie-Antoinette och nya Bond-filmen. Den första förtjusande, den andra… mindre förtjusande.) Så jag har ägnat en del av min tid och energi att försöka få en inblick i den värld jag kanske (förhoppningsvis) är på väg att bli en del av. Det började med att herr Leopard uppmärksammade Martina Lowden och hennes debut på sin charmerande blogg. Efter att ha läst artikeln där Lowden hyllade det pretentiösa och klichéerna var min nyfikenhet väckt. Jag fortsatte av bara farten till O-tidskrift där Lowden är redaktör. Denna nätbaserade tidskrift utnämndes i år till den bästa sådana och handlar alltså om litteratur men också, skulle jag snart bli varse, det litterära livet i Stockholm (Sverige?). Rapporter från t ex debutantbaren eller bokmässan var för mig av stort intresse. Jag förstod också att utmärkelsen årets bästa nättidskrift satt fart på de unga damernas karriärer. Och genast, såklart, tvivlet som gnager i mig. Är det så man skall skriva, är det så man måste göra? Struntprat, är texten god nog spelar det ingen roll. Den kommer ut ändå. Det finns inga genvägar. Jag menar, jag frågade ju faktiskt min lärare på skrivarkursen rakt ut: är det nödvändigt att synas i kulturtidskrifter, att få noveller och dikter publicerade? Hjälper det? Är texten god nog kommer den ut, försäkrade hon mig. Inga genvägar, sa jag. Inga genvägar.
Men jag stannade inte där. Ett namn som dök upp på O- kändes bekant. Och javisst, Viktor Johansson medverkade i debut 2006 som står i min bokhylla. Och tydligen har han en egen liten tidskrift eller litterär webbgrej eller vad man nu skall kalla det. Jag börjar känna hur det litterära Sverige (Stockholm) krymper omkring mig. Och sen, köpte senaste numret av Lyrikvännen. Vilka är gästredaktörer om inte O-? Och i redaktionsgruppen bl a Malte Persson. Och världen krympte lite till.
Okej, djupt andetag. Du har precis insett att Sverige är ett litet land och att branscherna små. Du har hört allt om den litterära ankdammen, nu börjar du förstå vad det innebär. Du upptäckte samma sak med ”Kattsverige” för länge sen, även om den världen av till och med ännu mindre. Inget konstigt med det. Ta ett djupt andetag.
Så, bra. Jag ser att du lugnat ner dig. Då återstå bara frågan, den viktigaste. Är det detta du vill vara en del av? Är det inte så att en liten del av dig skulle dö för att få skriva på O-, citera bröderna Goncourt som du älskar och hänga med Martina och Elise. Var det inte detta du saknade och efterlyste när du i arbetet med din B-uppsats trevande saknade ett eget litterärt sammanhang? Tveksamhet kommer knappast att ta dig dit.
Vad säger du? Jaha. Du vill ha något att komma med innan du ger dig in i något sådant. Ja, då finns bara en sak att göra: att skriva!
Hillevi Norburg 