Stasimon – blogg sedan 2005

Publicerat den

Flow

Igår skrev jag som en besatt. Skrev så intensivt att klockan plötsligt var halv tio och jag borde ha befunnit mig på Minas fest vid det laget. Förmodligen hade jag inte märkt det om inte Affe uppmärksammat det över msn. Jag var dock långt ifrån klar och plötsligt stod jag inför ett svårt val. Jag var helt uppklädd, redo att gå… men det var så länge sedan jag hade sådant flyt i skrivandet. Dessutom är det textinlämning till kursen ikväll och innan igår hade jag ingenting. Alltså valde jag skrivandet och skrev rätt sent, inte jättesent men rätt så. När jag sedan kom i säng var jag helt slut i huvudet (hade nämligen innan mitt kreativa utbrott gått igenom Malms B-uppsats i teoretisk filosofi). Det absolut roligaste är dock att jag bara fick skrivet hälften av det jag tänkt ut igår. Alltså kommer jag med lite tur få betydligt mer skrivet idag.

Det enda molnet på min himmel just nu är att jag inte får låna om mina biblioteksböcker mer och att jag samlat på mig ett litet torn vid det här laget. Nåja, Malm får hjälpa mig att bära. Nu skall jag sätta mig och läsa igenom det jag vill hinna titta på innan de måste återlämnas.

Publicerat den

1-årsdagsfirande i efterskott

Den 14:e oktober fyllde Stasimon ett år vilket jag helt missat att uppmärksamma. Det är lustigt att trots att så mycket hänt och förändrats är min nuvarande situation inte helt olik den för ett år sedan. Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer se ut om ännu ett år.

Hur det går med skrivandet? Inte alls, jag känner mig som en sufflé som håller på att sjunka ihop. Vad hände med allt det där självförtroendet jag hade en gång i tiden?

Publicerat den

Örbyhus: fortsättningen

Igår åkte jag och Malm upp fulla av förväntan för att inspektera det vi var övertygade om skulle bli vår framtida bostad. Resan gick bra och på eftermiddagen steg vi av tåget i Örbyhus. Vi hade tänkt oss ett ställe som Ljungskile fast mindre. Det var det inte. Det var smutsigt, nedgånget, trasigt, isolerat. Det fanns en ICA, en möbelbutik och två pizzerior. När vi skulle hem upptäckte vi att det inte fanns någon bankomat. Pengar skulle tas ut i kassan i ICA-butiken. Okej, stå i kön och vänta och sedan funkar inte Malms kort. Pengar visste vi att det fanns på det, hade tagit ett kontoutdrag inne i Uppsala innan vi åkte till Örbyhus. Vi samlade ihop lite mynt ur våra fickor och min väska. Det räckte inte. Skulle vi alltså bli fast i Örbyhus? In på ICA igen och ta ut den 50-lapp jag hade kvar (mitt kort fungerade minsann!). Då fattas det nio kronor. Vi bestämmer oss för att chansa. På tåget har vi en helt obegriplig tur för tågkonduktören ber inte om att få se våra biljetter. Tillbaka i Uppsala hittar vi en bankomat och tar ut Malms pengar, fyrtio minuter senare är vi tillbaka i Stockholm och civilisationen. Lägenheten var det i och för sig inget fel på, inte jättefräsch men helt okej. Örbyhus däremot, det står vi nog gladeligen över.

Konsekvensen blir att Göteborg får stå ut med oss en termin till. Visst är det frustrerande att aldrig komma iväg, men när jag steg av tåget från Stockholm på centralen idag kände jag hur bra jag trivs här i min lilla stad. För att fira att jag kommer bli kvar här lägger jag upp två nya länkar. På restprodukt hittar man en av Ninda skrivargrupps medlemmar, en riktig fullblodspoet. Fröken Anna jobbade jag med i somras, ett besök på hennes blogg rekommenderas. om inte annat kan man få läsa om de senaste klänningsinköpen.

Publicerat den

Ninda och Navid

Jag har blivit riktigt upptagen den sista tiden. Gör typ allt utom sitta hemma och skriva (fast det gör jag lite ändå). Idag var det skrivarmöte hemma hos allas vår fearless leader Mina. Ett möte jag sett fram emot med förväntan. Förutom att träffa de härliga individer som utgör Ninda skrivargrupp skulle min text upp till bedömning. Innan vi kom så långt läste dock Mina upp sin dikt och det som jag funnit ganska otillgängligt på papper var uppläst helt… helt underbart.
Hagapoesin nästa för Mina kanske?

Min text fick blandad kritik, tänker dock inte referera den här. Så intressant är det inte för någon annan än mig. Men jag kan däremot konstatera att den kvart-tjugo minuter diskussion jag fick med skrivargruppen gav betydligt mer än kommentarerna från mina kurskamrater. Jag är övertygad om att det som många av kursarna uppfattade som problematiskt var detsamma som Mina och Mattias lyfte fram. Skillnaden ligger i att M&M kunde sätta fingret på vad det var och inte nöja sig med att uttrycka en vag känsla av att något i texten stör. Nu vet jag precis vad jag ska göra och vad jag skall tänka på när jag skriver vidare. Tack, å tack, tack Ninda!

Affe fick mig att uppmärksamma Navid Modiri och Gudarnas senaste skiva. Sedan dess är det bara det jag lyssnar på. Navid Modiri som jag hade nöjet att se och lyssna till för kanske tre fyra år sedan i Uddevalla när jag fortfarande gick på gymnasiet. Det var den upplevelsen som fick mig att få upp ögonen för estradpoesi, poetry slam och Lou Reed. Jag tror att om man satte musik till Affes poesi och la in en refräng eller två skulle resultatet bli något som liknar Navid och Gudarnas musik. Om inte annat finns Göteborgsromantiken och samhällskritiken där.
Skivsläpp nästa för Affe kanske?

Publicerat den

Örbyhus

Det verkar så. I övermorgon åker vi upp och kollar på en lägenhet. Om vi gillar vad vi ser, och det tror jag vi kommer att göra, så flyttar Malm och jag från Göteborg till Örbyhus utanför Uppsala redan i december. Blandade känslor, minst sagt. Jag kommer sakna:

1. Vännerna.

2. Min familj.

3. Skrivarcirkeln.

4. Ljungskile.

5. Göteborg, såklart.

Publicerat den

Vinden vänder

Jag har varit lite nere den sista tiden. Som vanligt var det allvarliga rörande min skrivarförmåga och i synnerhet det pågående projektet. Denna nedstämdhet utlöstes av två olyckliga händelser som dessutom inträffade samtidigt. Textveckan avslutades med en rätt negativ och i mitt tycke orättvis kommentar. I vilket fall var den föga konstruktiv. Sedan läste jag en artikel om Litterär Gestaltning som beskrev tillvaron där och plötsligt kändes jag mig helt fel. Min kurs var inte alls givande på det sättet Litterär Gestaltning verkade vara. Alla kommenterar jag fått kändes värdelösa och negativa, samtidigt blev jag plågsamt medveten om att jag inte lyckats komma in på någon av de prestigefyllda skrivarskolorna. Jag tog det som bevis för min egen oduglighet som författare.

Men så idag vände det. Fikade och samtalet med underbara Linnea. Väl hemma städade jag skrivbordet. Sedan satte jag mig med kommentarerna. Alla utom två betydligt mer konstruktiva (och positiva!) än vad jag kom ihåg dem. Återigen tror jag på mig och min text. Ninda har fortfarande inte gått igenom den. Får väl hoppas att de inte sågar mitt tudelade träd.

Publicerat den

Morgontrött


MORGONTRÖTT

Han stannar till i det lilla caféets dörröppning som för att låta ögonen vänja sig vid halvdunkelt som råder därinne. Det klara morgonljuset har inte hunnit lysa upp de av cigarettrök gulnade väggarna. Han behöver den knappt märkbara pausen av andra skäl än pupillers justering. Måste låta lite av känslorna inom honom svalna, måste andas ut lite av allt det där som trycker inuti honom. Man vill ju inte att någon ska märka. Man vill inte darra på rösten ens en aning när man beställer in kaffe. Det är helt naturligt, inget ovanligt alls att dricka morgonkaffe klockan sex på morgonen. Är det inte?

Det är en lättnad att se andra kunder i caféet. Han torkar svetten från pannan med handryggen och tar några steg in i caféet. Han bestämmer sig för ett bord vid en av långväggarna och slår sig ner på den med sittdynor utrustade bänken. Först när han satt sig inser han att det sitter en kvinna vid bordet intill. Ett misstag, han borde valt ett bord som garanterat avskildhet. Hur kunde han missa henne?

En kypare kommer fram, antecknar sömnigt hans beställning på kaffe och en kanelbulle. När kyparen försvunnit söker han efter något att fästa blicken vid. En fast punkt för han känner att den målmedvetna vandringen längs gatorna dövat känslorna inom honom. Kvar finns ingen av den befriande vrede han kände när han smällde igen dörren efter sig. Rätt framför ögonen på henne. Så att hon skulle fatta. Fatta att nu fan är det allvar. Men nu… Han sluter ögonen och vilar sina händer på det slitna cafébordet. Träet känns strävt under handflatorna. Han kan inte sluta undra varför hon inte hejdade honom.

– Morgontrött?

Det är kvinnan vid bordet bredvid som pratar med honom. Hon är äldre än han, kanske i trettioårsåldern. Någon slags affärskvinna i en mörkgrå dräkt. Hennes hår är blont. Som Annelis fast lite mörkare.

– Ja… Nä. Jag bara…

Han hittar inget sätt att avsluta meningen. Han är rätt trött. Det är klart, han har inte sovit inatt. Det kunde ha blivit som vilken annan kväll som helst. De hade ätit, någon pastasallad med lax som blivit över från gårdagen. Anneli hade varit glad. De hade snackat om att åka en sista-minuten resa någonstans. Vartsomhelst egentlige, bara det var varmt. Han minns att han hade tänkt att när hon var på så bra humör, då blev det säkert sex sen. Bara tanken hade gjort honom lite upphetsad och han hade erbjudit sig att ta disken. Så hon fortsatte vara glad. Allt hade varit bra, riktigt jävla bra. Tills Anneli gick för att hämta tvätten.

Kaffet kommer in tillsammans med en till synes nybakad kanelbulle. Han fäster blicken på kaffets mörka yta men rör varken det eller bullen. Han skulle inte kunna svälja nu. Någonstans i magtrakten har det utvecklats ett slags tomrum som suger i sig allt, allt som finns inom honom. Han har bara tomheten kvar. Bara tomhet. Tills… Rätt som det är byter hålet från insug till utblås och alla de där känslorna attackerar honom på nytt.

Han flämtar.

– Man vänjer sig, säger kvinnan i dräkten bredvid honom.

Han vänder blicken mot henne men kan inte riktigt fokusera.

– Vid de tidiga morgnarna alltså, förtydligar hon.

Stöter hon på honom? Är det vad hon sitter och gör? Kvinnor är helt otroliga. Vad är klockan? Knappt tjugo över sex ser han efter att ha kastat ett öga på klockan som finns över cafédisken. Vad tror hon? Att han ska följa med henne hem?

– Jaha, ja. Men det här är nog mer en engångsföreteelse, säger han.

– Ja, själv börjar man jobba sju. Då orkar man inte riktigt hålla på och göra frukost.

Hon ler.

– Nä, man gör ju inte det.

Vad hon håller på. Envisas. Kvinnor… Som Anneli igår, eller ja, inatt. När de äntligen blivit sams och låg i sängen. Hon hade börjat lipa och han hade bett om förlåtelse. Allt var bra igen och han tänkte att det kanske skulle bli sex ändå. Försoningssex ska ju vara bra sex. Han visste inte, de hade aldrig haft sex efter något gräl. Hans tidigare flickvänner hade han aldrig bråkat med på det här sättet. Så han visste inte. Men så måste hon, Anneli alltså, börja igen. Slänga ur sig en kommentar sådär. Hon var ju tvungen att få sista ordet. Flera gånger om. Och han kan ju inte gärna låta det passera. Då har hon ju inte fattat. Allt han sagt, allt han förklarat. Att det inte är så jävla lätt att veta vad som absolut inte får tvättas i 40 grader. Dumheter egentligen, inget att bli upprörd över. Fast vid det laget hade grälet dessutom handlat om helt andra saker. Ja, hon var ju tvungen att dra upp all skit hon kunde komma på. Och han hade försvarat vissa saker och andra saker hade han erkänt. Han trodde att de nått något slags samförstånd. Men så säger hon en dum jävla sak som visar att de är kvar på ruta ett. Klart att han inte kunde låta det passera.

Kvinnan bredvid honom har flyttat sig lite närmare.

– Ska du inte dricka det där kaffet? Det blir kallt om du väntar, vet du.

Hon ler igen. Flörtigt liksom.


Och han vet inte. Han vet verkligen inte.

Publicerat den

Mera gnäll

Den här helgen är det kattutställning (många kategori IV-katter om man skall tro Siames- och Orientalgruppens hemsida) OCH poesifestival i Stockholm. Nämnde jag att Håkan Sandell, föremålet för min första litteraturvetenskapliga uppsats och uppriktiga beundran skall läsa? Och detta måste säklart ske den helg jag jobbar på både lördag och söndag så det finns ingen möjlighet att åka upp. Speciellt inte som jag sjukskrev mig så sent som förra veckan.
Publicerat den

Me and Maggie

Jag är uttråkad. Min nya dator fungerar fint (som f ö heter Maggie), problemet är snarare att jag inte har något att göra med den. Jag behöver något projekt utöver skrivandet. Nu sitter jag mest och kollar min mail någon gång varje timme för att kunna konstatera att jag inte fått någon. Eller så chattar jag över msn med Malm (ja, vi sitter i samma rum) eftersom de som är roliga på min msn antingen är offline eller upptagna med något. Jättekul. Så visst, jag känner mig kanske lite ensam också, mitt umgänge just nu består uteslutande av Malm, katterna och Maggie. David har blockat mig på msn och skicka ett litet mail (yes! mail) om att han tycker att vår bekantskap är ”jobbig och meningslös”, så honom kan jag inte heller prata med mer. Jag har surfat runt på mer eller mindre litterära bloggar och communityn i jakt på nya bekantskaper dock utan framgång.

Jag kan även meddela att det i dagsläget ser ut som om vi kommer bli kvar i Göteborg en termin till för att därefter flytta till en stockholmsförort lämplig att pendla från till Uppsala för den som så önskar.

Publicerat den

Lägenhetserbjudande

Jag har varit sjuk. Riktigt dålig faktiskt. För första gången sedan innan sommaren. Energin räckte ungefär till att hasa runt i lägenheten med glasartad blick och en kopp te i handen. Inte helt lyckat, då jag har haft min första textvecka. Det vill säga att jag närläser mina medkursares texter och kommenterar em grundligt. Har gjort tre, fyra kvar. Imorgon ska jag dock upp till Uddevalla och hjälpa far att flytta. Hoppas att kommentarerna blir klara innan dess. Och på söndag är det fika hos gymnasievännerna.

Idag kommer min nya dator. Jag hoppas att det inte blir något strul. Det brukar det ju annars bli med datorer. Jag hoppas att datorn kommer underlätta, tror det faktiskt. Precis som det är jobbigt att dela en skrivbok är det besvärligt att dela dator.

Igår fick jag och Malm vårt första lägenhetserbjudande i Uppsala-trakterna. Om vi får den, vilket väl inte är helt omöjligt, flyttar vi in den första december. Det är knappt två månader dit! Inför detta har jag väldigt blandade känslor. Å ena sidan, visst kul med ny miljö, kul att börja om från scratch, ska man flytta runt så ska man ju göra det nu: innan man får jobb… barn… rullator. Men, å andra sidan. Här vid västerhavet finns min familj, barndomsvänner, gymnasievänner, nindavänner och universitetsvänner. Vänner överhuvudtaget. Jag är i universums mest kontaktsökande människa och det känns som om tillvaron i Hallstavik kan bli rätt ensam, speciellt som jag går en distanskurs. Nåväl, lite isolation är kanske det jag kan behöva så jag blir klar med Det tudelade trädet. Och Horisonter. Plus att tåget är inte så dyrt, och det finns alltid mail och telefon. Jag har fått intrycket av att Uppsala har en ganska aktiv ”kattvärld”, så jag kanske kan komma igång med utställandet, få Sirrus färgbestämd och sålunda godkänd för avel, så kanske jag blir farmor i en inte alltför avlägsen framtid.

När det gäller Tudelade trädet kan jag berätta att jag mest har fått väldigt positiv kritik. Så jag är glad. Eldprovet blir väl Ninda-mötet på måndag.

Hillevi Norburg

Litteratur & elegans. Konst & dekadens.

Hoppa till innehåll ↓