Jag är så förbannat trött hela tiden. Och ändå känns det som om jag inte gör något alls. Kanske är det mörkret, kanske är det overksamhet som föder tröttheten. Idag har jag bara läst i Sarah Waters Livstråden som jag impulsköpte häromdagen. Jag gillar historiska romaner och det är givetvis lärorikt att inte bara läsa romaner från 1800-talet utan även romaner om 1800-talet. Det är även uppfriskande att se hur Waters beskriver de lesbiska relationerna som något helt naturligt, utan att göra en grej av det. Det är snyggt och jag känner en sann läsglädje som det var rätt länge sedan jag riktigt kände. Lite var det kanske träffen på Sörängen som fick mig att komma ihåg att läsning bara kan vara lustfyllt, att jag inte alltid måste fundera på varför jag gillar det och hur jag ska göra för att uppnå samma effekter. Ja, okej, jag gör ju det ändå. Men det är också lustfyllt och jag måste ju inte.

Vidare skrev jag på Sörängen en hel del skrivarövningar. Vissa blev jag nöjd med, andra blev jag mindre nöjd med. En av övningarna gick ut på att beskriva samma scen på fem helt olika sätt. Det tvingade mig att söka andra språk, annan stil, än det jag använt till mina väldigt berättande projekt som jag varit sysselsatt med. Jag tycker inte den här texten är speciellt bra, men jag tycker om den och därför delar jag med mig av den:

IV.

Det var du & jag & den regnvåta gatan. Jag & du & som jag önskade: Hur nära din axel var min & – Snudda vid mig: ja, rör vid mig. Nu just nu – behöver -, just nu. Hur din hand letar sig ut ur sin rockficka & jag stirrar på dina tänder. Dina tänder vita, innanför: det röda, det mjuka. Där – just där, ja. Nu. Taxin som saktar in. Men så rör vid mig! Gör det – gör det då, nu. Men du – Hur taxin saktar in & det är bara jag som skall med & nej! Inte än – för du måste ju, måste ju röra vid mig. Just nu – så mycket som jag önskade – – –

Det här inlägget är det hundrade inlägget på Stasimon. Jag tyckte det var lämpligt att göra det designbyte jag funderat på ett tag och dessutom uppdatera mig till Blogger Beta. Färgerna blir lite skumma på Malms dator, jag hoppas att det är hans som krånglar och inte så färgerna ser ut på de flesta datorer. Nåväl, jag tror att förändringen kanske gjort bloggen lite mer läsvänlig.

I helgen var jag på Sörängen. Vi var bara en handfull, men det var bara bra. Alla fick tid att säga det de ville säga och man hann gå igenom alla texter. Jag var dock osedvanligt disträ då mina tankar ständigt kretsade kring mitt pågående skrivprojekt, en långnovell som döpts om till Bichette.
Efter att ha samtalat lite med min kursledare Elisabet kom vi fram till att det nog vore bäst om jag i fortsättningen låter kursarna läser Horisonter istället för Det tudelade trädet. Dels för att som Elisabet sade, kursarnas frågor till mig ibland rörde genren snarare en själva texten. Den språkliga nivån ställde till det för dem lite också. Vidare känner jag att jag fortfarande inte riktigt känner mina karaktärer eller historien, alltså letar sig andras åsikter in. Det är inte så att jag anpassar mig efter den allmänna smaken, snarare att jag är osäker på vart jag vill och därför går i den riktning någon pekar. Det tudelade trädet är för känsligt, på mer än ett sätt, för att jag vill att det skall påverkas så. Alltså får ingen läsa (med några väl valda undantag såklart) tills det är klart. Dessutom hoppas jag kunna komma vidare med Horisonter, förhoppningsvis kommer kommentarerna jag får hjälpa i redigeringsarbetet.

Vidare har jag läst ut en bok: Kärlek utan motstånd av Gilles Rozier. Det var en bok jag bara tog på biblioteket för att den var röd och skriven av en fransman. Dock gjorde den intryck, eller aspekter av den gjorde det. Den utspelar sig i en ockuperad, fransk stad i provinsen. Huvudpersonen är en lärarinna som undervisar i tyska. Handlingen var väl spännande och välskriven med det som fångade mitt intresse var snarare lärarinnans kärlek till språket. Till böckerna på Goethes och Goebbels språk. I boken finns ett par dikter med, de flesta av Heine, på tyska och det väckte den slumrande romantikern inom mig. Jag fick lust att ägna mig åt en dikt, analysera och tolka. Om lusten håller i sig kanske det dyker upp en diktanalys så småningom. Det är dock olyckligt att jag inte kan tyska då översättningar alltid är opålitliga.

Till sist kan jag meddela att jag skrivit om slutet på Horisonter och därmed landade den på 61 616 ord.