Så har det alltså hunnit bli februari och vad tiden springer ifrån mig och har jag verkligen hunnit få något gjort? Jodå, men inget värt att nedskrivas och offentliggöras här. Arbetet med skrivargruppen går framåt. Mötena är bra och konstruktiva och intensiva. Inte för långa så att vi orkar. Med lite tur kanske vi får ihop en antologi till våren/försommaren. Det enda som är lite sorgligt är att det på sätt och vis känns som om jag håller på att bygga upp något riktigt bra här men som jag snart kommer att lämna. Och för vad? Den förföriska huvudstaden som utövat sin lockelse på mig allt sedan jag som naiv nittonåring följde mitt hjärtas längtan och förälskade mig i både mannen och staden. Han följde mig till Göteborg och jag trodde att det skulle vara nog att stilla min längtan, jag önskar det varit så enkelt.
Nåväl, utöver det överraskande tidskrävande arbetet med skrivargruppen har jag tagit upp mitt skönlitterära läsande som gick förlorat under tiden på litteraturvetenskap. (Det var inte litteraturvetenskapen i sig som fick mig att tappa läsandet utan brist på tid och ork.) Jag har försökt att variera genrer och läst allt från historisk roman till deckare till klassiker osv. Det har i sin tur gett mig ny energi och lust att ta itu med mina egna projekt. Bland annat skrev jag ett litet fragment inspirerat av Horisonter och Det tudelade trädet, huvudsakligen det senare. Eftersom det inte ingår i vare sig det ena eller andra tänkte jag publicera det här på Stasimon senare under dagen. Jag måste bara bli nöjd med ett ordval. Jag börjar mer och mer förstå vissa poeters ordvalsvåndor (kan, kanske, kan, eller hur var det nu Affe?).
Vidare, under tiden Malm och min bror klippte sig igår tillbringade jag min väntan på Göteborgs stadsbibliotek (som är så mycket bättre än den stockholmska motsvarigheten, det är i sanning något jag kommer sakna). Jag hittade då en liten bok vars titel jag nu glömt, jag tror det var något i stil med ”How to get published – secrets from the inside”. Den var uppenbarligen skriven med den amerikanska marknaden i åtanke, men jag tänkte att det kanske fanns några bra knep att ta tillvara på. Förutom att det snart stod klart att författaren helst skröt om sina egna framgångar som författare och förläggare förstod jag också att boken hade en ganska krass, realistisk utgångspunkt. Bokens värde mäts i upplagor och intäkter, något sådant. Glöm konsten för konstens egen skull, vill du sälja måste du vara beredd på att anpassa dig. Både när det gäller vad du skriver, vad du väljer som titel och inte minst aspekter rörande din person. Du måste vara trevlig, redo att marknadsföra dig och skaffa dig kontakter. Jag har tidigare skrivit om detta vid mer än ett tillfälle, och återigen fylls jag av ambivalens inför bokbranschen och min egen framtid som så kallad författare. Ett skäl till denna ambivalens är också att jag står inför redigeringsarbetet med Horisonter. Skall jag förenkla den, göra den tydligare, göra språket enklare? Eller skall jag gå åt andra hållet, göra den mer litterär, i viss mån ”svårare”? Och vad skall avgöra mitt val?
Svar: Jag kan inte anpassa mig på det sättet. När jag nu påbörjar mitt redigeringsarbete kommer jag att göra det utifrån vad jag tycker är bäst. Och med ”bäst” menar jag ”skönast” och på det sätt romanens idéinnehåll framträder tydligast. Kompromisslösheten gäller mitt manus, när det gäller allt runt om är jag beredd att tänka om. Tidigare har jag känt att jag skall inte behöva anpassa mig, ett bra manus räcker. Tja. Det kanske det gör. Men de skadar knappast att försöka höja oddsen till min fördel. Men hur?
