It was the voice of that magic harp at the bottom of the sea, it was the voice that had told him of her lovers, the voice of hidden music that had cried ”Resurgam” through the wood.
På tal om detta med boktips och böcker man annars inte skulle komma i kontakt med, väcktes mitt intresse för ett tag sedan för en liten novell genom Sofies superba inlägg om Resusci Annie. The Worshipper of the Image är en liten novell skriven engelsmannen Richard Le Gallienne där en ung poet stänger in sig i skogen tillsammans med en okänd kvinnas dödsmask som han kallar Silencieux och som han inhandlat för att dess drag är identiska med hans hustrus. Historien om l’Inconnue de la Seine var populär kring förra sekelskiftet och handlar om att man på 1880-talet funnit en ung, okänd kvinna drunknad och vars skönhet fick en parisisk patolog att göra en henne en dödsmask i gips. En del av mystiken kring l’Inconnue ligger också i hennes fridfulla, småleende uppsyn.
Nåväl, i The Worshipper of the Image spelar bakgrundshistorien mindre roll. Istället tar den nästan form av sedelärande historia där konflikten mellan liv eller verklighet och konst står i fokus. Sakta men säkert fjärmar sig poeten Antony från sin vackra och unga hustru samt deras gemensamma barn. Det är en allegori över risken att ge sig i kast med konst och versskrivande. Ensam i sin stuga och under Silencieuxs vakande (men slutna) öga skriver Antony de mest fantastiska dikter. Musan kräver att han offrar allt, och Antony, berusad, förhäxad, gör just det. Han tvingar sin dotter kyssa bildens läppar som tidigare kyssts av en orm och barnet dör. Han drar sig undan sin hustru, vilket leder till hennes självmord – hon dränker sig, givetvis, när Antony finner henne utbrister han bara: ”How beautiful she looks, how beautiful, lying among the lilies!” (kan man associera till annat än Millais Ophelia?) Antonys besatthet och galenskap lämnas dock inte oproblematiserat. Han älskar till en början till gipsmasken för att den påminner om hustrun, men allteftersom tiden går förskjuts denna kärlek – och konsten med sin eviga, perfekta skönhet vinner över den jordiska, tidsbundna. Redan i på novellens första sidor ser vi hur Antony visserligen njuter av den vackra naturen, men först när han formulerat den för sig i en vacker diktrad – varvid diktraden blir det han minns och bär med sig medan diktens föremål, en skalbagge eller månen, kastas bort och glöms. Hustruns ansikte blir honom outhärdligt då det påminner om bilden utan att vara lika fullkomligt som det. Ars longa, vita brevis, som det heter. Antony försöker efter dotterns död frigöra sig från bildens inflytande, men finner dess lockelse alltför stor. Det är inte bara familjens öde som beseglas i och med poetens val, utan även hans eget. Silencieux är från början tydlig med spelreglerna, de poeter hon välsignar kommer att möta döden men utlovas istället odödlighet genom sina verks beständighet.
*
Lite tillspetsat, som det alltid är i allegorier, absolut. Men problematiken är verklig för var skapande människa, skulle jag tro. Att hitta den där balansen mellan det levda livet och det konstnärliga kallet är allt annat än självklart. Det är inte ovanligt att jag när jag är inne i arbetet känner hur verkligheten liksom sjunker undan och det som kändes avgörande (relationer, de där skorna, det andra jobbet, studierna, etc) tycks fullständigt oviktigt. Värre än så, det får ett overklighetens skimmer över sig. Det verkliga, det är texten. Orden i den, dess karaktärer – det är de som är de levande. Och först i sällskap med dem känner sig också den skrivande levande. Det skrämmande i att helt plötsligt upptäcka att man vid middagsbordet med sin fästman, den viktigaste personen i ens liv, inte alls varit där, utan någon helt annan stans, till exempel i 1860-talets Bryssel med Baudelaire eller i Paris med en romankaraktär. Och precis som i The Worshipper of the Image blir det svårare att stiga ut ur fantasivärlden (där Antony sitter och dinerar med sin mask vilande på en kudde). En vecka med bara arbete och de mänskliga kontakterna bleknar bort, världen blir svartvit, bara i dikten kan man leva bland klart lysande färger.
Det har gjorts studier på att det i hjärnan blir snarlika reaktioner när man läser som när man upplever något i verkligheten. Genom litteraturen kan man således öva sin förmåga till abstrakt, empatisk etc. tänkande. Detta är ett utmärkt argument för läsning. Jag har ofta själv också fört fram detta att världen blir större i och med läsandet. Såväl ens kunskap om världen som ens känsloregister utökas och förfinas. Men den mindre uppbyggliga sidan ligger i frågan: vad händer när dikten överträffar livet och gör verkligheten tråkig och fadd? Det har drabbat mig i egenskap av läsare, då jag vill sluka boken, nå dess slut – och försakar allt annat. Men detta är i regel ett övergående tillstånd. Så mycket värre då när musans sång ringer i öronen och man vill tillbaka till sin eviga och av en själv framskapade värld. Sensmoralen i novellen är kanske att ett liv i konstens tjänst är destruktivt och osunt. Skadligt för en själv och ens nära. Men i slutändan är det inte ett val, det är en besvärjelse man inte kan värja sig emot om så går mot sin egen undergång med öppna ögon.
”Tell me of your lovers, Silencieux.”
”Nearly three thousand yeras ago I loved a woman of Mitylene, very fair and made of fire. But she loved another more than I, and for his sake threw herself from a rock into the sea. As she fell, the rose we had made together fell from her bosom, and was torn into pieces by the sea. Fishermen gathered here and there a petal floating on the waters, — but what were they?– and the world has never known how wonderful was that rose of our love wich she took with her into the depts of the sea.”
[…]
”He too died because he loved me, and when he died there was none left whose voice seemed sweet after his. So I died with him. […] O Antony, be great enough, be all mine, that way we may fulfill our dream; and perhaps, Antony, I will die with you– and leave the world in darkness for your sake, another hundred years.”
Exalted above earth with the joy of Slencieux’s words, Antony pressed his lips to hers in an ecstasy, and vowed his life and all within inviolably to her.
Sapfo kastar sig ut från klippan i Moreaus tappning
