Celine (13-02-1999 – 08-06-2012)

Lilla katten,

jag skulle strax fylla fjorton, eller nyss fyllda, när vi hämtade dig i Kållered utanför Göteborg. Du låg och sov i tvättkorgen, det enda ställe där du fick vara i fred eftersom de andra katterna mobbade dig. Sen var vi bästa vänner. Jag kom hem från skolan och berättade för dig om min dag, och du berättade om din med din säregna siamesröst. Du tyckte inte om hunden, så du höll dig på nedervåningen – var jag inte där ropade du på mig. Du plockade ut alla häftstift på väggarna och drog ner mina affischer, en gång kissade du på mina filosofipapper (Sartre, försökte du säga något?), ditt sätt var som ingen annans – de andra katterna förstod dig inte, du längtade efter deras sällskap men de fräste bara på dig (detta gällde också katten du träffade på gräsmattan och följde efter i en kvart). Du jagade fjärilar på gatan utanför lägenheten och märkte inte ens när bilarna tutade på dig för du var så upptagen med fjärilarna (jag fick gå och hämta dig). Du kom alltid, alltid, när jag ropade. Du tyckte inte om att åka bil, men det var okej om du inte behövde sitta i buren, utan kopplad i mitt knä. Där kunde du sova eller sitta och titta ut på landskapet. Du var inte speciellt graciös, en gång ramlade du ner mellan soffan och väggen med huvudet före och kunde inte komma upp själv. Du tyckte inte om hunden som var svart, därför ogillade du alla svarta djur. Du gjorde inga artskillnader, detta gällde även såväl katter som mörka människor. Du tyckte om att se på TV, men bara naturprogram, så fort en människa kom i rutan blev du uttråkad. Det var dig jag kunde krama genom tonårsårens stormar och stora ensamhet, mot din päls jag grät när föräldrarna skilde sig. Du flyttade med mig till Göteborg, till Stockholm, till Uppsala. I slutet var du som vanligt klokare än dina människor, du kände att njurarna inte orkade – slutade äta, slutade dricka. Lät oss veta att nu var det dags, som du mått de senaste dagarna ska ingen behöva må. Därför var det bättre att du fick somna in med värdigheten i behåll, som den drottning du är. Alla som träffade dig och fick lära känna dig har sin egen Celine-anekdot, alla är överens om hur speciell du är. Förlåt, jag menar, var. Celine, du var min bästa vän. Vi saknar dig så.