Kategori: Om litteratur

Publicerat den

Chéri

På tal om filmen Chéri gick den för ett tag sedan på TV. Jag har sett den förut och även om handlingen inte känns riktig angelägen är den här filmen så fantastiskt fin. Varje bild som en sekelskifteslitografi. Och jag slås av att det är ganska sällan man ser art nouveau (såväl arkitektur som kläder) på film. Även om det är la belle époque och fin de siècle är det sällan den estetiken som dominerar. En fröjd att se en hel film där den är helt genomgående.

 

 

Jag har faktiskt läst boken av Colette som filmen är baserad på. Colette kom jag först i kontakt med när jag som liten lånade ALLA böcker det lokala biblioteket i Ljungskile (och sedan, när jag blev något större, även dem på skolbiblioteket och på stadsbiblioteket i Uddevalla) om katter. Dessa böcker lästes sedan minutiöst från pärm till pärm och där var Colette i egenskap av kattälskare ett återkommande namn. Jag var nog lite för liten för hennes böcker och de lämnade inga större spår i mitt minne. Inte bara planerar jag att läsa om Colette, men jag är också sugen på att läsa hennes liv, till exempel i den här boken:

 

Annan bok jag också är sugen på:

Publicerat den

Förlorade illusioner och klassresenärer

Det är sommar och som vanligt återvänder jag till gamla favoriter. Varje sommar ser jag till att läsa lite Balzac – en författare jag upptäckte relativt sent. Balzac är rolig och fruktansvärd. Den som för ett ögonblick inbillar sig att saker och ting var bättre förr kan snabbt botas från sina villfarelser genom läsningen av en Balzac-volym eller två. Det finns idealister, men dessa belönas icke, det är girigheten och egennyttan som styr. Det var så i 1836, så är det nu och inget tyder på att framtiden har något annat att erbjuda. Stundom kan jag tänka mig att Balzac kan upplevas som lite långrandig och att författaren prioriterar lite märkligt: scenen där den ljuva Coralie dör avhandlas på en halv sida medan en processkostnad uträknas på två sidor och vi får också följa en förfalskad växels resa i landsorten och Paris. För att inte tala om Förlorade illusioners inledande redogörelse för det tidiga 1800-talets tryckeriväsen. För den moderne läsaren återstår att läsa sådana stycken lite kursivt och i sitt inre måla upp de gester och händelser författaren beskriver mer flyktigt. Framför allt är Balzac rolig, klarsynt och skoningslös mot sina egna karaktärer och i sin samhällskritik.

(Jag tänker mig att Lucien ser lite ut som Rupert Friend i filmen Chéri, fast blond.)

Det har säkert skrivits hyllmeter om 1800-talets sociala rörlighet och hur den löper som ett genomgående tema i seklets litteratur. Det ligger något allmänmänskligt över det, och på något sätt finner jag skildringen av Lucien de Rubemprés uppgång och sedermera fall mer rörande än skildringen av hans ärliga men fattiga svågers och systers umbäranden. Lucien har genomgående ofta sig själv att skylla för sina olyckor, men hans tillkortakommanden bottnar delvis i hans brist på erfarenhet och att han är obekant med de sociala koder som gäller och den logik som råder i samhällets övre skikt. Vilket torde vara själva kärnan i alla klassresenärers osäkerhet. Sammanfattat i den kanske uppenbara satsen: man kan inte veta det man inte vet, kort sagt, bara genom att känna till felen kan du också undvika. Misstanken om att man kan göra sig skyldig till något oförlåtligt, att marken när som helst kan ge vika för ens fötter så att man faller tillbaka ner i den grop man lyckats kravla sig upp ur – är det inte klassresenärens ständiga skräck?

*

Om man hoppar till 1980-talet och färdas över kanalen till England och London hamnar man kanske i Alan Hollinghursts Skönhetens linje som jag äntligen kom mig för att läsa tidigare i sommar. Den var precis så bra som alla sagt, här ett (något atypiskt) utdrag just på tal om klassresenärer:

Tjänstefolkets trappa låg bredvid huvudtrappan, åtskilda bara av en vägg, men vilken skillnad det var mellan dem: den smala baktrappan, farligt ledstångslös och snävt krökt i ett djupt, grått trapphus i det kulna ljuset från ett takfönster, varje steg nednött till en djup sänka, medan den stora svepande huvudtrappan, ett underverk av utkragningar med trapplopp som delade sig och förenades på nytt, hyste porträtt av furstebiskopar och hade sädesax på gjutjärnsräckena som vibrerade med vart steg. Detta var äntligen prakt, stegrad fröjd, och i varje krök fanns små dörrar som låg i liv med träpanelerna och som manövrerades med pedaler under furstebiskoparnas högklackade och rosettprydda skor. Dörrarna gav tillträde till baktrappan och dess lömska dunkel. Så snabbt och omärkligt man tog sig från den ena trappan till den andra, efter den stolta vita kaninen, en välkänd porrstjärna som hade gått på Harrow och hade en slutmuskel som blinkade med klockor klämtade, folksamlingar mumlade och duvor flaxade kring vindskupefönstren, allt medan Nick vaknade och vände på sig i sitt eget lilla rum igen, i hemmets bekväma antiklimax.

När man tänker på det  skulle Lucien ju eventuellt också kunna se ut lite som Dan Stevens som spelar Nick Guest i filmatiseringen av Skönhetens linje.

Publicerat den

”Den enda skillnaden mot förut var att mina til synes förryckta handlingar dikterades av vad det vanliga människoförnuftet kallar vanföreställningar.”

På gymnasiet valde jag till en liten kurs i filosofi och även om jag tidigare läst Sofies värld var det först då jag genom läsningen av Berkeley och Hume jag på riktigt insåg det där glappet som finns mellan jaget och omvärlden. Den klaustrofobiska känslan i att finna sig instängd i sig själv – alla information om yttervärlden förmedlad genom de förrädiska sinnesintrycken. Jag pratade om detta mina kurskamrater som inte läste kursen med mig – och mötte där ett väldigt motstånd över att ens överväga detta då det drivet till sin spets sätter frågetecken efter själva yttervärlden. Trots att vi alla växt upp med The Matrix och där accepterat premissen med de manipulerade intrycken. Skillnaden låg kanske i att det i filmen då erbjöds en möjlighet att vakna och finna sig i den ”verkliga” världen – förhållandet blev snarare mellan sömn och vaka. För mina klasskamrater fanns yttervärlden, punkt. Jag var själv aldrig solipsist, men fann det på en gång kittlande som oroande att fundera över vår perceptions begränsningar.

*

Nåväl, poängen är att vi är utelämnade åt våra sinnesintryck. De är den bro vi har till en yttervärld, till våra medmänniskor. Men då brofästena slits loss, då är man på en gång vilsen och instängd. När jag först läser Gerard de Nervals Aurélia lämnas jag till en början ganska oberörd, texten följer en drömmens logik och det är alltid bara måttligt roligt att höra någon återberätta sina drömmar. Det är när man påminner sig om att den som har galenskapen rusande i sitt blod har förlorat kontakten med själva verkligheten som det blir obehagligt på riktigt. Skrivet låter det plötsligt banalt, självklart har den galne tappat  verklighetsförankringen – men stanna upp, fundera på vad det faktiskt innebär. Det blir det där med dröm och verklighet igen, man tänker sig att den galne är fast i en dröm. Men när en vaken minns sina drömmar gör han alltid det ur sitt vakna perspektiv – den galnes förvrängda värld är inte att jämföra med den vanliges drömvärld utan dennes faktiska verklighet. En stundom verkligt obehaglig verklighet. Lägg därutöver till växlingar mellan galenskap och klarhet; man måste tvivla på vad ens ögon sett, på det man upplevt. Om det inte vore för att det var galenskapen som fört en dit har jag svårt att se hur man skulle bevara sin mentala hälsa i en tillvaro där verkligheten sjunker undan som kvicksand.

Publicerat den

Världen räcker inte till

Det var ett tag sedan jag skrev här, det har inte varit självklart att ta vid efter förra inlägget. Dessutom har jag varit på semester, den första någonsin – i den mening att man har ett jobb som man tar en flera-veckor-lång-ledighet ifrån. I mitt fall blev det två veckor på västkusten hos familjen med höjdpunkter som besök på Marstrand fästning och Nordens Ark. Nu är jag tillbaka i 1700-talet på Drottningholm och försöker i vanlig ordning hitta tid till översättning och andra skriverier.

*

De långa pendlingstiderna möjliggör dock en hel del läsande. Möjliggör? Det gör det uthärdligt. Om jag faktiskt skulle befinna mig på tåg och bussar, samma tåg och bussar, fyra timmar om dagen skulle tillvaron bli smått outhärdlig. Istället besöker jag de världar som rymts inom diverse författare. Jag har bland annat gjort så vitt skilda ting som att lösa mysterier med Victor Legris i sekelskiftets Paris, åkt tåg med Bernard Noël (så meta, eller hur?) och återbesökt den hemliga trädgården med Mary Lennox. Likväl har jag kommit att reflektera över den här sortens verklighetsflykt. Under min barndom tog jag ständigt min tillflykt till böckerna eller till egna fantasivärldar. En lördagseftermiddag kunde tillbringas i soffan med halvslutna ögon eller på långpromenad med hunden – och fullständigt förlorad i drömmerier. Återigen, var det en överlevnadsstrategi, hade jag inte varit ett såväl överviktigt som tämligen ensamt barn tror jag att livet självt skulle utövat en större lockelse på mitt unga sinne än vad det nu gjorde. Och barndomens myckna läsande har gjort mig beroende. Livet, hur fantastiskt det än är (nu när jag motionerat bort det mesta av min tjockhet och fyllt mitt liv med en fästman och vänner) är helt enkelt inte tillräckligt. Jag vill ha fler världar, uppleva fler känslor och tänka fler tankar. Men detta att jag än idag, nu senast på semestern, kan välja bort att göra saker för att jag hellre stannar hemma och läser ut en bok… Hur sunt är det egentligen?

*

Och har inte allt detta läsande gjort mig överdrivet känslig? Studier har visat att samma delar i hjärnan aktiveras om du till exempel läser om en fiktiv karaktärs död som när en verklig person i din närhet går bort. Du kan således genom läsning öva upp ditt känsloliv. Också detta var tidigare en av de egenskaper hos mig jag var stoltast över. Tidigt hade jag gått i lära hos Wilde och dekadenterna och detta att känna livet fullt ut. Att genom konstupplevelser träna upp sin känslighet och således uppleva alla livets nyanser, detta var själva nyckeln till en meningsfull tillvaro. Så jag, ett känsligt barn redan från början, gav mig i kast med att känna alla känslor och känna dem fullt ut. Är det därför jag idag, efter några inslag på nyheterna och någon artikel i tidningen om rättegången, ständigt drömmer om Breivik-liknande mördare, den ene mer fantasifullt grymmare än den andre, alla med det enda gemensamt att de skjuter barn? (En moralisk aspekt här kanske. Man blir en bättre människa av att läsa och i böckernas värld övat sin empati, eller snarare: det blir svårare att begå grymheter?)

*

För i slutändan: Om man nu inte har någon gudstro eller annan högre mening med sitt liv, vad återstår annat än att försöka uppleva det så fullt ut som bara är möjligt? Åh, Thoreau återigen, som alltid: to suck the marrow out of life. Så att jag vid min död inte insåg att jag inte levat. Så för att sammanfatta resonemanget: litteraturen är kanske ett gift, bedrägligt ljuvt och beroendeframkallande. Det lockar dig bort från livet självt, men är ironiskt nog, det medel med vilket du övar din känslighet att leva livet jag-suger-märgen-ur-det fullt ut?

Publicerat den

Om The Worshipper of the Image och om konstens pris

It was the voice of that magic harp at the bottom of the sea, it was the voice that had told him of her lovers, the voice of hidden music that had cried ”Resurgam” through the wood.

På tal om detta med boktips och böcker man annars inte skulle komma i kontakt med, väcktes mitt intresse för ett tag sedan för en liten novell genom Sofies superba inlägg om Resusci Annie. The Worshipper of the Image är en liten novell skriven engelsmannen Richard Le Gallienne där en ung poet stänger in sig i skogen tillsammans med en okänd kvinnas dödsmask som han kallar Silencieux och som han inhandlat för att dess drag är identiska med hans hustrus. Historien om l’Inconnue de la Seine var populär  kring förra sekelskiftet och handlar om att man på 1880-talet funnit en ung, okänd kvinna drunknad och vars skönhet fick en parisisk patolog att göra en henne en dödsmask i gips. En del av mystiken kring l’Inconnue ligger också i hennes fridfulla, småleende uppsyn.

Nåväl, i The Worshipper of the Image spelar bakgrundshistorien mindre roll. Istället tar den nästan form av sedelärande historia där konflikten mellan liv eller verklighet och konst står i fokus. Sakta men säkert fjärmar sig poeten Antony från sin vackra och unga hustru samt deras gemensamma barn. Det är en allegori över risken att ge sig i kast med konst och versskrivande. Ensam i sin stuga och under Silencieuxs vakande (men slutna) öga skriver Antony de mest fantastiska dikter. Musan kräver att han offrar allt, och Antony, berusad, förhäxad, gör just det. Han tvingar sin dotter kyssa bildens läppar som tidigare kyssts av en orm och barnet dör. Han drar sig undan sin hustru, vilket leder till hennes självmord – hon dränker sig, givetvis, när Antony finner henne utbrister han bara: ”How beautiful she looks, how beautiful, lying among the lilies!” (kan man associera till annat än Millais Ophelia?) Antonys besatthet och galenskap lämnas dock inte oproblematiserat. Han älskar till en början till gipsmasken för att den påminner om hustrun, men allteftersom tiden går förskjuts denna kärlek – och konsten med sin eviga, perfekta skönhet vinner över den jordiska, tidsbundna. Redan i på novellens första sidor ser vi hur Antony visserligen njuter av den vackra naturen, men först när han formulerat den för sig i en vacker diktrad – varvid diktraden blir det han minns och bär med sig medan diktens föremål, en skalbagge eller månen, kastas bort och glöms. Hustruns ansikte blir honom outhärdligt då det påminner om bilden utan att vara lika fullkomligt som det. Ars longa, vita brevis, som det heter. Antony försöker efter dotterns död frigöra sig från bildens inflytande, men finner dess lockelse alltför stor. Det är inte bara familjens öde som beseglas i och med poetens val, utan även hans eget. Silencieux är från början tydlig med spelreglerna, de poeter hon välsignar kommer att möta döden men utlovas istället odödlighet genom sina verks beständighet.

*

Lite tillspetsat, som det alltid är i allegorier, absolut. Men problematiken är verklig för var skapande människa, skulle jag tro. Att hitta den där balansen mellan det levda livet och det konstnärliga kallet är allt annat än självklart. Det är inte ovanligt att jag när jag är inne i arbetet känner hur verkligheten liksom sjunker undan och det som kändes avgörande (relationer, de där skorna, det andra jobbet, studierna, etc) tycks fullständigt oviktigt. Värre än så, det får ett overklighetens skimmer över sig. Det verkliga, det är texten. Orden i den, dess karaktärer – det är de som är de levande. Och först i sällskap med dem känner sig också den skrivande levande. Det skrämmande i att helt plötsligt upptäcka att man vid middagsbordet med sin fästman, den viktigaste personen i ens liv, inte alls varit där, utan någon helt annan stans, till exempel i 1860-talets Bryssel med Baudelaire eller i Paris med en romankaraktär. Och precis som i The Worshipper of the Image blir det svårare att stiga ut ur fantasivärlden (där Antony sitter och dinerar med sin mask vilande på en kudde). En vecka med bara arbete och de mänskliga kontakterna bleknar bort, världen blir svartvit, bara i dikten kan man leva bland klart lysande färger.

Det har gjorts studier på att det i hjärnan blir snarlika reaktioner när man läser som när man upplever något i verkligheten. Genom litteraturen kan man således öva sin förmåga till abstrakt, empatisk etc. tänkande.  Detta är ett utmärkt argument för läsning. Jag har ofta själv också fört fram detta att världen blir större i och med läsandet. Såväl ens kunskap om världen som ens känsloregister utökas och förfinas. Men den mindre uppbyggliga sidan ligger i frågan: vad händer när dikten överträffar livet och gör verkligheten tråkig och fadd? Det har drabbat mig i egenskap av läsare, då jag vill sluka boken, nå dess slut – och försakar allt annat. Men detta är i regel ett övergående tillstånd. Så mycket värre då när musans sång ringer i öronen och man vill tillbaka till sin eviga och av en själv framskapade värld. Sensmoralen i novellen är kanske att ett liv i konstens tjänst är destruktivt och osunt. Skadligt för en själv och ens nära. Men i slutändan är det inte ett val, det är en besvärjelse man inte kan värja sig emot om så går mot sin egen undergång med öppna ögon.

”Tell me of your lovers, Silencieux.”

”Nearly three thousand yeras ago I loved a woman of Mitylene, very fair and made of fire. But she loved another more than I, and for his sake threw herself from a rock into the sea. As she fell, the rose we had made together fell from her bosom, and was torn into pieces by the sea. Fishermen gathered here and there a petal floating on the waters, — but what were they?– and the world has never known how wonderful was that rose of our love wich she took with her into the depts of the sea.”

[…]

”He too died because he loved me, and when he died there was none left whose voice seemed sweet after his. So I died with him. […] O Antony, be great enough, be all mine, that way we may fulfill our dream; and perhaps, Antony, I will die with you– and leave the world in darkness for your sake, another hundred years.”

Exalted above earth with the joy of Slencieux’s words, Antony pressed his lips to hers in an ecstasy, and vowed his life and all within inviolably to her.

Sapfo kastar sig ut från klippan i Moreaus tappning

Publicerat den

Utläst: I smärtans riken

Daudet och hans dotter, målning av Euègene Carrière

Morfinkvällarna, kloralens verkningar.

Erebos, svart grumligt vatten, sömnlös på livets yta, intigheten under. Vilket bad, vilka njutningar när man sänker sig i det! Att sugas ner, vaggas.

På morgonen, smärtor, bett, men hjärnan är fri, kanske renad – eller helt enkelt bara utvilad.

Försökte sova utan kloral. Slutna ögon. Avgrunder öppnar sig till höger och vänster. Nickar till i fem minuter, glider ner i ångestskälvande mardrömmar, faller – yrseln, avgrunden.

ur I smärtans riken av Alphonse Daudet och Edmond de Goncourt

(Hur svårt är det inte att skildra smärtan? Är det inte svårt att inte rygga inför det som i smärtan inte innebär grandiost lidande? Det skamliga och det ömkliga. Handens skakningar den sjuke försöka dölja, förtvivlan i att inte kunna gå de få trappstegen ned till gatan? Kanske för att det bara är några korta anteckningar, kanske för att vi sedan får ta del av det yttre perspektivet genom vännen Goncourt – hur de än må vara kan läsaren inte annat än drabbas av Daudets nedstigning i smärtans riken.)

Daudet och lille Zézé kommer förbi och tillbringar eftermiddagen hos mig. Han gör mig sorgsen, min käre Daudet; man märker hur lidandet lättar för ett ögonblick, sedan rasar det över honom igen och han hinner aldrig vara annat än krossad.

Daudet och hans hustru Julia av Louis Montegut

För denna smärta, som alltid är ny för oss, den vänjer sig vår omgivning vid, och den blir snabbt tröttsam för alla, också för de som älskar oss. medkänslan trubbas av. Dessutom är det inte av storsinthet utan av stolthet som jag kväver min klagan, för att aldrig behöva se trötthet eller leda i ögonen på de jag älskar.

Publicerat den

Arma Belgien

Ingen har väl inte missat att Arma Belgien nu finns till försäljning? Köp den direkt från förlaget, eller för den som föredrar det hos nätbokhandlarna som Adlibris och Bokus.

”Det är svårt att tilldela belgaren en plats i varandets kedja. Emellertid kan man säkerställa att han måste sorteras in mellan apan och blötdjuret. Det finns plats.”

I mitten av 1860-talet tillbringar poeten Charles Baudelaire två år i Bryssel. Där förfasas han över belgarna och deras land. Belgarna är dumma, de är tröga, de uppskattar inte skönhet, de härmar fransmännen, de kan inte le, de förtalar varandra, de är fula… Poeten påbörjar en hätsk pamflett som snart växer i omfång och han ger boken arbetsnamnet Arma Belgien.

Boken om Belgien fullbordades aldrig, men manuskriptet med Baudelaires anteckningar bevarades till eftervärlden att roas och kanske i nidporträttet av de arma belgarna känna igen några av sina egna drag.

Manuskriptet presenteras här för första gången i sin helhet på svenska. Ingår gör också diktsamlingen Amoenitates belgicæ som publicerades postumt och vars dikter var tänkta att ingå i Arma Belgien.

Publicerat den

Boktips: Giovannis rum

1.

Jag gillar boktips, det är bara att erkänna. Att komma i kontakt med böcker man annars aldrig skulle hört talas om, än mindre ha läst. (Detta har också till följd att jag gillar alla slags allusioner i böcker, detektivarbetet att nysta upp dem, de nya tolkningarna som öppnar sig för den första texten när man läst också den första. Mitt livs första detektivarbete som också blev avgörande på så många sätt, där tog jag om inte första steget så det steg som förhindrade att avvika, på den väg jag fortfarande vandrar. Vad då? undrar ni. Dorian Grays fickbibel – den gula boken. Och då ska man minnas att detta var i en tid innan google och wikipedia var självklara delar av vardagen och internettiden dyrbar (15 minuter per familjemedlem!) Nåväl, den som söker skall också finna, mitt svar fanns i en annan gul bok, en biografi över Wilde och mitt öde var beseglat. Nå, men det är en annan historia som vi kanske får anledning att återvända till i framtiden. Nu var det detta med boktips det skulle handla om.) Jag har däremot kommit att försöka inskränka det jag på förhand känner till om en bok till ett minimum – möta texten utan alltför mycket betungande bagage och först efteråt fördjupa mig i författarbiografin eller historiska omständigheter. Denna önskan att möta texten som ett oskrivet blad (jag inte den alltså, ursäkta ordleken) har gått så långt att jag numera undviker att läsa baksidestexter. Om författaren är bekant sedan tidigare, eller om jag hört talas om boken i andra forum, är läsning av baksidestexten fullkomligt onödig. Söker jag däremot att göra en ny bekantskap slår jag hellre upp första sidan eller några sidor in för att få en uppfattning om tonen. Eventuellt låter jag blicken svepa över baksidestexten i jakt på eventuella nyckelord. Därför är jag också tämligen ointresserad av bokrecensioner eller så kallade bokbloggar som oftast blott tillhandahåller resuméer och värdeomdömen. Hellre då en kort rekommendation, ett intresseväckande citat eller ett omnämnande i en text som är mer än en recension.

2.

Själv är jag för skiftande för att lita på. Annars vore jag inte ensam här i villan i kväll. Hella vore inte ute på öppna havet. Och Giovanni vore inte på väg till förintelsen, någon gång mellan i kväll och i morgon, på giljotinen.

Så när internetbokhandelns lockelse blev alltför svår att motstå valde jag att hörsamma några tips jag snappat upp. Ett av dem var Jonas Hassen Khemiris i ett avsnitt av Babel för ett tag sedan. Boken utspelade sig i Paris, och det var tillräckligt för att väcka min nyfikenhet. Giovannis rum kom ut 1956 och var då kontroversiell i sin skildring av manlig homosexualitet. En amerikan i Paris (ett Paris på en gång bekant och främmande), hans flickvän är i Spanien för att fundera över hans frieri och så träffar berättaren Giovanni. Baksidestexten säger (ja, här tillåter jag mig att citera): ”Giovannis rum handlar om konflikten mellan individens begär och samhällets värderingar och om vad skräcken för att bryta mot konventionerna kan göra med en människa”. Romanen för överhuvudtaget en intressant diskussion kring vad det är som gör dem till dem vi blir – vad är en människa? Vari ligger hennes ”jag”?

Vi gick bestämt på bio. Jag kan inte komma på annat skäl till att vi gick ut, och jag minns att vi promenerade på de mörka, tropiska Brooklyngatorna, hettan steg från asfalten och slog ut från husväggarna med kraft att döda en karl; all världens vuxna satt hafsiga och gällröstade på trappstegen, tyckte vi, och all världens barnungar hölls på trottoarerna eller i rännstenen eller klängde på brandstegarna; och jag hade armen kring halsen på Joey. Jag var stolt, tror jag, för han räckte mig bara till örat. Vi gick där och Joey berättade oanständiga historier och vi skrattade. Det är besynnerligt att minnas, för första gången på länge, hur glad jag var den kvällen och förtjust i Joey.

Där, i det korta barndomsminnet: berättarjagets oförmåga att minnas sina känslor (jag var stolt, tror jag) – det bedrägliga minnet och oviljan att konfronteras med dem. Men förutom diskussionen som intresserar mig och som framläggs på ett skickligt sätt är för mig det jag bär mer mig från läsningen det kraftfulla, våldsamma språket. Hela texten är återhållen styrka. Muskler som spänns under huden, en halssena som sträcks. Så småningom följer innehållet efter. Det är en våldsam och oförsonlig ton – en text som gör ont att läsa. En fysisk text, om man så vill. Hettan, smutsen, desperationen, allt blir påtagligt.

Jag kände en skälvning inom mig, som när en jordbävning börjar, jag kände mig för ett ögonblick drunkna i hans blick. Hans kropp, som jag lärt känna så väl, glödde i ljuset och fick atmosfären mellan oss att tätna och laddas. Men någonting öppnades i min hjärna, en hemlig dörr öppnades ljudlöst och skrämmande; först nu slog det mig att flykten från hans kropp var en bekräftelse och fastställelse av hans kropps makt över mig. Som ett brännmärke hade hans kropp etsats i mitt sinne, i mina drömmar.

Det är så effektivt beskrivet! Jordbävningar, glödande ljus, den effektfulla omtagningen av ordet ”öppnades”, kampen mellan kroppens drifter och hjärnans förnuft – jag finner inget bättre ord än att språket är just: våldsamt. Och jag tänker på den bok jag läste senast (också den faktiskt ett boktips, som gavs här på Stasimon efter att jag utrett min förkärlek för äventyr och gåtor i akademiska miljöer) Den sista hemligheten (på svenska, The Rule of Four i orginal) där det förekommer en liten passage kring ”omnia vincit amor”, kärleken övervinner allt.

”Det är inte meningen att han[kärleken] ska vara på din sida. Du kämpar med honom, du försöker rädda andra från vad han gör med dem. Men han är för mäktig. Hur mycket vi än lider, säger Vergilius, så förblir han oberörd.”

En sådan tolkning av sentensen ligger långt ifrån det romantiska budskap som det annars brukar på symbolisera där det snarare är de älskande som genom sin kärlek kan övervinna alla hinder, eller att inget skall stå i deras kärleks väg. Jag undrar inte om det finns något att hämta i att erkänna också kärlekens mörkare sida som gör individen till en hjälplös slav och som med sig för lidande och kval. Kärleken övervinner förvisso allt, men de inbegriper också de älskande. Likaså tar kärleken inte nödvändigtvis hänsyn till omvärldens rådande värderingar, och i den konflikten kan individen trasas sönder och ledas till sin undergång – vilket skulle kunna sägas vara historien som berättas i Giovannis rum.

Publicerat den

Utläst: Till den skrivande kvinnans försvar

Där hittar man en beskrivning som kan läsas som ett försvar för den fysiska boken och dess lockelser. Varför boken inte helt kan ersättas av läsplattor o dyl.

Hon vände upp händerna som till bön med den knubbiga volymen i ett stadigt grepp, förde den till ansiktet och öppnade den och slog igen den några gånger med tummarna så att luften sattes i rörelse och bokens andedräkt svepte mot henne. Hon Öppnade den igen, höll upp den mot näsan och andades in lukten av läder och nytt papper. Hon drog in den skarpa papperslukten som föreföll kraftigare och grövre tillsammans med lukten av kemikalier och djurhud, och sist av allt uppfattade hon det speciella doftstråket av någonting nytt. Doften av ny bok liknande ingenting annat. […] Hon öppnade aldrig fönstren till biblioteket av rädsla för att doften skulle försvinna, eller att lukten av ljus vår, kylig höst, iskall vinter eller stekhet sommar skulle tränga in och förenas med luften i biblioteket så att den underbara doften av ingrodd boklighet försvagades. Biblioteket hade blivit något av en levande varelse som hon hoppades bli oupplösligt förenad med.

Publicerat den

Om Havsmannen och om berättelsens inre logik

Jag köpte Havsmannen av Carl-Johan Vallgren, ett av få samtida författarskap jag faktiskt följer. När Den vidunderliga kärleken kom läste jag den, och innan dess Dokument rörande spelaren Rubashov. Den sistnämnda var det första jag läste av Vallgren, som jag har förstått det blev den sågad, men för mig var det en stor läsupplevelse. Som liten hade jag mycket svårt att acceptera och förlika mig med 1900-talets historia. Om Adorno undrade hur man skulle skriva dikt efter Auschwitz var min fråga snarare hur man kunde vara människa med förintelselägren också skulle vara en del av det mänskliga. Detta var alltså för mig ingen teoretisk eller abstrakt frågeställning utan ett verkligt problem som man var tvungen att finna någon slags lösning på som skulle göra livet uthärdligt. Och när jag brottades med allt det där så blev Spelaren Rubashov en tröst och en hjälp. Om inte annat så för att jag upplevde det som att boken brottades med samma problem, även om den inte levererade några svar eller lösningar så kunde jag gå i dialog med den och börja formulera om inte svaren så i alla fall frågorna jag ville ha besvarade.

Nå, så sedan dess har jag följt författarskapet och musikkarriären. Läst det som skrivits innan och efter. Och nu senast alltså Havsmannen. Som det påpekats i recensioner och på bloggar så har den här romanen några brister. Det är lite för mycket tell och för lite show, det finns ett trovärdighetsproblem i femtonåringens språk och resonerande, och ibland får jag också känslan av att romanen inte betvingar mig med sin logik.  Bra böcker ger en alltid känslan av att romanen måste se ut precis som den gör, att intrigen måste vecklas upp som den gör, karaktärerna handla som de gör. När Romeo för giftet till sina läppar, Julia drar svärdet… Hur hemskt det än må vara inser man att det inte kan vara på något annat sätt.

Får jag ångra mig? Romeo & Julia är egentligen ett synnerligen dåligt exempel. Skådespelet börjar som en komedi och slutar som en tragedi, saknar lite av just den logiken som jag efterlyser här. Nå så men ta Hamlet då. Att Polonius stod gömd bakom draperiet… Poängen är inte att allt skall verka ödesbestämt och deterministiskt – men också slumpen måste följa historiens logik. Inte heller betyder det att historien blir förutsägbar, först i retrospektiv ska den framstå som oundviklig. Andra (lyckligare) handlingsförlopp som man målar upp i sitt huvud ska inte bara kännas fel, de ska kännas sämre.