Lite om Atterbom och nyplatonism

Om Neckliljan av Atterbom

Neckliljan är ett svar på Stagnelius dikt Suckarnas mystèr. Den dikten men den kommer att nämnas när det krävs för förståelsen av Neckliljan och jag utgår från att läsaren är bekant med den dikten med.

Låt oss först ta itu med själva blomman, näckliljan kallad. Det är ett motiv som är typiskt för romantiken som tyckte om det organiska. Blomman får här symbolisera människan, hur hon å ena sidan sitter fast med sina rötter i mörkret på sjöns botten, å andra sidan kan hon vända sina blad, sitt ansikte, mot solen. Hon har del i både det jordiska och det himmelska. Jag associerar här till nyplatonismen där man tänker sig alltet i tre nivåer. Detta emanationerar ur det högsta, ”det Ena” som Plotinos kallade det. Människan har förmågan att vända sig neråt mot sinnesvärlden eller uppåt mot det gudomliga och ta del av det. Nyplatonismen fogades sedan lätt samman med kristendomen som identifierar ”det Ena” med Gud. Jag läser in detta också för att vatten är så närvarande i dikten och flöde (emanationen) i nyplatonismen. Nyplatonism eller ej är det ingen våghalsig tolkning att se solen i dikten som en symbol för Gud. Det står också i andra strofen att solen ”speglar du dig in i klarblå bölja”, vilket kan läsas just nyplatonskt.

I tredje strofen tilltalas Stagnelius som grubblare och i följande strof talar Atterbom om Suckarnas mystèr på ett allt annat än subtilt sätt. I Stagnelius dikt finns också lite Platon, hans term demiurgen används. Men det är snarare för att illustrera tillvarons kluvenhet. Stagnelius dikt är pessimistisk. Suckarna blir till en slags symbol för alltings kluvenhet, jordelivets lidande och hur allting styrs att två krafter. Denna dubbelhet ser Stagnelius överallt, i själva naturen. Lärkan och näktergalen är blott suckar. Detta svarar Atterbom på, han ser ingen kluvenhet i världsalltet. Lärkan och näktergalen är inte suckar, de är böner.

Detta strävande efter enhet och syntes, en strävan så stark att den inte kunde tolerera Stagnelius antiteser och motsatser får mig att tänka på Schelling vars filosofi har detta som mål. Med Schellings naturfilosofi i tankarna tycks det också lämpligt att välja just en blomma, något organiskt, som symbol.

Ursäkta röran


Jag måste skriva ett par ord om Stockholms (s.k.) Poesifestival. Besvikelse, besvikelse, besvikelse. För seriöst, detta är ju Hufvudstaden. Och Dramaten som scen. Och tidskriften 00tal som håller i arrangemanget. Är inte detta gräddan? Varför går jag då därifrån lika otillfredställd som när jag gick hem från Café Hängmattan, för en evighet sedan i ett blygrått Göteborg? Varför är det sämre än Affes Överjordsfestival? Varför lyser inte stjärnorna på Elverkets lilla scen svagare än f d nindamedlemmen Mattias? Varför stannar mitt hjärta under hans uppläsning, men rörs inte det minsta av något som uppträdde på fredagens scen? Förresten var det hemskt lite poesi för att vara en poesifestival. Musik och elgitarrer och modern dans från Polen. Det är säkert hur trevligt som helst, men kanske inte vad jag såg fram emot eller ens är intresserad av!

Det enda jag bär med mig därifrån är en fundering kring huruvida den blonderade Dickons Edward är genuin eller ej. Posör eller excentriker, jag kan inte bestämma mig och vet därför inte riktigt hur jag ska förhålla mig till hans person. Det vill säga om jag skall tycka om honom eller ej.


(Jag kan ju inte bara tystna av rädsla för att göra mig omöjlig i litterära sammanhang.)


Annars, tenta nästa vecka. Jag har slarvat. Struntat i kurslitteratur och föreläsningar. Vetenskapsteori intresserar mig ibland – i synnerhet hermeneutiken. Men föreläsningarna börjar så tidigt, och jag är ständigt trött. Mitt självförtroende är uppblåst, efter första tentans B (fem timmars aktivt studerande) och andra tentans A (gick igenom anteckningarna kvällen innan). Jag tror mig tydligen oövervinnerlig (är jag inte det då? krävs ytterligare bevis?) Alltså är jag inte ens orolig för fredagens tenta.

Då är jag desto mer nervös inför torsdagen då jag med min skrivarkurs ska på besök hos ett förlag och få riktiga lektörsutlåtande på våra texter. Åh Gud, tänk om de tycker det är dåligt. Tänk om de tycker det är bra! Det är Det tudelade trädet som ska upp till bedömning igen. Såklart. Jag har återigen fastnat, ska jag skriva i presens eller ej. Jag har skrivit om hela texten till imperfekt, och är alldeles villrådig. Vilket är bäst? Kanske jag vet efter torsdag.

Till sist, något herr Leopard nämnde på ”poesifestivalen”. Om neo-narcissism. Skillnaden från den klassiska narcissisten skulle vara att the new kind behöver sitt nätverk för att bekräftas, och bekräftar i utbyte andra i nätverket. Att bloggar och dylikt gjort det möjligt för en massa minikändisar att framträda. Det här är ju en blogg, är jag då en neo-narcissist? Med tanke på att jag blir allvarligt oroad, jag faktiskt helt stum när besökarna börjar växa till antalet, när de inte längre lätt kan identifieras, ja då tystnar jag tills folk tröttnar. Sen drar jag igång igen, tillsammans med mina trognaste läsare, färre än tio till antalet. Detta har jag skrivit om tidigare, om anonymiteten som försvann och vägran därför att lägga ner. Här skriver jag för min skull, trots det paradoxala i att det som finns till offentlig beskådan är skräpet, och det bra ligger i byrålådan. Det finns ju en annan funktion också, att de som faktiskt bryr sig kan hålla sig uppdaterade. (Speciellt som Malm tagit sådan tid på sig att beställa hemtelefon, den är på gång nu, jag hör av mig med telefonnummer när vi har ett.)

Men jag hade en poäng här någonstans också. Låt se.. just det narcissism. Jag är nog snarare av den gamla sorten. Med abnorm självbild, inte nödvändigtvis positiv, egocentrerad, och i ständigt behov av bekräftelse. Men det är en sak i synnerhet jag behöver få bekräftad, en enda sak som spelar roll och det är att jag har förmågan att kunna skriva bra texter. Allt annat är oviktigt.


Vilket utomordentligt rörigt och ostrukturerat inlägg. Min ursäkt: jag är trött och förkyld.



Aorta

Åh, men jag har ju glömt att tipsa om senaste numret av den utmärkta tidskriften Aorta. Den här gången extra-utmärkt då undertecknad medverkar med en liten översättning/tolkning av Baudelaire. Och här tänkte jag skriva en lockande liten presentation av texten, men känner mig plötsligt väldigt trött. Istället kan jag bara uppmana dig, käre läsare, att skaffa tidningen och kolla in texten själv.

Och när du ändå är igång kan du ju också gott kolla in retrogardets blogg.

Ashes to ashes

Ur Alberto Manguels A reading diary:

I think the skulls that medieval scholars kept on their desks as memento mori were useful acknowledgments of something we will become but that we already carry within us. I’m not sure why we speak of transformation when we refer to dying; we don’t change, we merely expose the dust within.

Inredning, böcker och Manguel

Jag tycks göra precis allt utom det jag borde. Det vill säga plugga som en galning. Ah, well, det är flera dagar kvar. Det löser sig, förhoppningsvis.

Jag har varit och kollat på oljepastellkritor – men de var betydligt dyrare än vad jag räknat med. Så jag avvaktar. Malm var ändå inte så tilltalad av idén att mina alster skulle pryda våra ännu helt kala väggar (det är lugnt, han hinner ändra sig).

Den där lusten att införskaffa böcker växte sig starkare och jag lyckades även smitta Malm. Alltså har vi precis skickat en beställning till en av nätbokhandlarna och det blev såklart alldeles för mycket. Låt oss säga som så att det blir nog böcker och ingen bokhylla den här månaden.

Nåväl, nästa vecka är det förutom tentadags även soffa, fåtölj och matta-ankomstdags. Nästa fredag kommer jag alltså helt post-tenta-lättad kunna krypa upp i soffan med en varm kopp te och en, två kanske tre böcker och bara läsa hela dagen. Eller förresten, jag har föreläsning på fredag. Det får bli lördag istället.

Det kom en sista maxi-lön, så det kan nog bli en bokhylla ändå. Det kanske behövs. Om inte annat kommer lägenheten kännas mer ombonad. Om jag har råd köper jag gardiner i Uddevalla. De jag kollade in i somras – om de finns kvar. Annars finns säkert något annat fint.

Haha, Stasimon goes inredningsblogg. Som om någon bryr sig.

Inatt drömde jag förresten en rätt märklig dröm. Eller märklig förresten. Märkligheten låg i att det var ett ganska vanligt, odrömlikt scenario. Jag var i någon liten litterär salong med ett gäng okända – men i drömmen bekanta – människor. Kvällens höjdpunkt var att Alberto Manguel var inbjuden. Han såg ut precis som i verkligheten. Medan de andra stökade lite i köket och gjorde i ordning fika (eller ja, rödvin och bullar – fråga inte varför) fick jag underhålla herr Manguel själv. Vi satt i ett litet rum (misstänkt likt min mormors arbetsrum) på en säng med brunt murrigt överkast (inte helt olikt det från hotellrummet i Paris, det jag bodde i ett par dagar för drygt fyra år sedan) och talade om litteratur. Jag minns att vi pratade om översättning och dess svårigheter. Jag sade något om Baudelaire och han höll med. Vi talade franska, det var länge sedan jag talade franska i en dröm.

Jag är överhuvudtaget rätt förtjust i den här herren. Jag läser för närvarande hans A reading diary som jag inhandlat bara för att den reades ut på Hedengrens. Och nu är han tydligen på bokmässan och aktuell med en ny bok (den igår i ovannämnda beställning) om bibliotek. Jag anar att han delar min passion för läsande och inte minst fysiska böcker. Också jag ska inrymma böckerna, trogna vänner, i ett ombonat bibliotek. Manguels är inrymt i en gammal lada av sten, medeltidsgammal. I Frankrike. Det väcker denna ständiga längtan till Loire-dalen. En dag, kanske.

Man kan inte leva i en annan tid, men man kan leva sin egen tids motsats

Jag sitter och bläddrar i den lilla skrift jag lät trycka upp i ett enda exemplar på en bokmässa. Det är flera år sedan nu. Det slår mig att det inte är dikterna, novellerna eller romanutdragen som imponerar utan snarare utdragen ur breven. Jag hittar ett litet stycke som på något sätt appellerar lite extra just ikväll – när jag är i färd med att staka ut en ny epok, ett nytt liv – i viss mån kanske också en ny identitet. Det påminner om att framtiden fortfarande är osäker, redo att formas efter bästa förmåga. Må det lysa som en profetia över mitt första stockholmsår – kanske, förhoppningsvis, vet jag när det är till ända lite mer om vad för sorts kvinna jag är.

Det är ingen som riktigt vet vad S. menade när han kallade mig ”den nya tidens kvinna”. Inte ens han själv, jag har frågat. Han sade något om att jag skulle vara en trendsättare och önskade att jag skulle liva upp den svenska kulturscenen med krinolin och svart misantropi. Jag svarade att det är besvärligt att ta spårvagnen med krinolin. Jag kan diskutera med honom utan att hålla med, förmodligen för att jag är kvinna. Vad för sorts sådan vet vi fortfarande inte.

Bokhyllan, Lady Gray och framtiden

Idag säger vi grattis till mamma som fyller år. I övrigt sitter jag och försöker författa en liten uppsats om kulturbegreppet. Jag har väl kommit så långt som till att rita upp dispositionen. Antar att veckan som kommer får bli lite hektisk.

Förra helgen roade jag mig med att lägga upp alla böcker i min bokhylla som jag har läst. Jag begränsade mig till skönlitteratur, historia/biografier och filosofi. Det blev en liten samling som du kan se här. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag väntat mig att ha fler eller färre böcker. Det är ju ganska nyligen jag verkligen börjat köpa böckerna – tidigare lånade jag mest på bibliotek. I vilket fall behöver vi (som jag säkert redan nämnt ett dussin gånger) en ny bokhylla. Det får bli nästa möbelinköp. Jag ska strax beställa en fin tresitssoffa och en fåtölj från IKEA. Det blir en utmärkt läshörna att krypa upp i. Eller, när vi inskaffar ett soffbord, inta sitt eftermiddagste. Malm som tidigare inte var någon tedrickare har jag nästan lyckats omvända. Återstår bara att få honom dricka lite mer spännande tesorter än tråkigt svart te, typ Earl Grey. Tänkte börja med att introducera honom till Lady Grey.

Och sen, har du tänkt på att jag bara har två terminer kvar efter den här? En kandidatuppsats och förhoppningsvis en med arkivvetenskap. och sen är jag klar, med examen och allt. Tanken svindlar. Ska jag vad… jobba då? Vår studievägledare intygar att alla kulturvetare som läser arkivvetenskap fått jobb. Direkt. Men vänta, vänta,vänta lite nu, jobb? Tanken på att färdig med studierna och förvärvsarbetande – varför skrämmer den? För att det är obekant, antar jag. För att det är ett steg in i ett ordnat vuxenliv. Ett steg vidare. Hur kommer det livet se ut?

Till sist. Var köper man bra och billigt konstnärsmaterial i Stockholm? Jag behöver papper, bläck och oljepastellkritor. Och garn… var köper man garn?

Sommaren i böcker och tidskrifter


Utläst i sommar (juni t o m augusti) :

Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist

OEI nr 31-32 readers (un)digest

Sju vita vargar i ett träd av Christina Bergil

Fanfarlo av Charles Baudelaire

Lögnens förfall av Oscar Wilde

November av Gustave Flaubert

Du sköna nya värld av Aldous Huxley

Livläkarens besök av Per Olov Enquist

Venusdeltat av Anaïs Nin

London brinner av Claire Thornton

Aorta nr 17 Språkmaterialism

Pequod nr 40 Symbolism

Jag köper en klänning, fikar och läser en artikel om Stendhal

Idag har jag tillbrigat dagen på stan i jakt efter en bra klänning till pappas 50-årsfest. Och jag hittade den. Lagom uppklädd sådär. Den lämnar dock axlarna bara och det är lite för ”fint” för att det riktigt ska vara i enlighet med etiketten. Men med skorna som jag köpte till är lite ”fel” för tillfället de med, fast åt andra hållet. Alltså blir resultatet att det jämnar ut varandra och jag blir precis lagom uppklädd.

Eftermiddagen tillbringades med underbara Linnea på ett café. Å vad jag kommer sakna henne och alla andra som står mig nära när vi flyttar upp till Stockholm. Trots att det är typ mindre än en månad kvar tills vi flyttar känns det inte som om jag riktigt förstått det än. Å andra sidan har jag hela sommaren att vänja mig. Lyckligtvis har jag ju ett par bekanta i Stockholm också som jag kan tillbringa mer tid med nu.

Den senaste tiden har det varit lite tungt med skrivandet (surprise, surprise). Lite ”åh-gud-vad-jag-suger-tvivel” och ”alla-är-så-bra-och-jag-är-dålig-ångest”. Lyckligtvis vet jag numera hur sådant svårmod bäst kureras. Jag läste en dålig bok och ”fan, jag kan ju bättre än så”. Och sedan, för att väcka den där lusten igen, läste jag en artikel om Stendhals första bok Armance. När det gäller Stendhal brukar man lyfta fram Kartusianklostret i Parma och ännu mer Rött och svart. Den senare har jag läst och älskat. Kartusianklostret har jag faktiskt inte läst (jag erkänner, jag erkänner) mest för att jag när jag skulle läsa den blev besviken på att den utspelade sig i Italien (dah, liksom) och inte mitt favoritland Frankrike. Ytligt? javisst. Sen har det inte blivit av. Men. Det jag ville bekänna var min kärlek till förstlingsverket Armance.

Nu var det länge sedan jag läste Armance men handlingen går ungefär såhär: Octave är en ung ädling som bär på en mörk hemlighet. Vad denna hemlighet är avslöjas aldrig för läsaren. Han är av en introspektiv natur och analyserar oavbrutet sig själv. Octave förälskar sig i sin kusin Armance, men låter sig inte avslöja den för henne eller ge sig hän då han ser sig som ett monster. När han såras i en duell och tror sig vara nära döden kan han äntligen bekänna sin kärlek för kusinen. Nu dör han dock inte och känner sig tvingad att gifta sig med Armance vilket han gör. Han lämnar henne dock för en resa till Grekland där han tar sitt liv.

Stendhal målar skickligt upp en bild av sin samtid i Armance, något som han sedan skulle fortsätta med i sina senare verk. Stilen är dock betydligt stramare än i senare romaner. Stendhal skrev hela Armance på 31 dagar, efteråt gick han inte inte tillbaka, ändrade knappt någonting i manuskriptet. Stendhal på många sätt en som låg för tidigt i tiden för sitt eget bästa. Han skrev med insikt i människors psyken och hade dessa till sina undersökningsobjekt långt innan realisterna och naturalisterna. Och som sådan undersökning är Armance förträfflig. Den skildrar en tid och den skildrar en människas inre och yttre kamp. Hemligheten som genom romanen antyds är Octaves impotens. Stendhal intresserar sig inte för dess orsaker utan snarare för följderna. Octave är till skillnaden från Rött och svarts Julien Sorel av aristokratisk börd, och även ädel. Han lever i enlighet med sina ideal, det är det som i slutet leder honom till döden. Också Julien dör som bekant, mer på grund av sina ideal – som inte är speciellt nobla.

Hm, här känner jag att det finns mer att hämta. En jämförelse mellan dessa två hjältar. Det var dock år sedan jag läste dessa romaner, jag tror jag måste läsa om dem. Och Kartusianklostret, såklart. Men det räcker att påminnas om dessa verk för att jag själv skall känns den där lusten. Lusten att väva historier värdiga Stendhal. Han hann ju bara skriva tre romaner och en ofullbordad – världen behöver fler.

Ja, okej. Jag är inte Stendhal. Men satsar man på att nå stjärnorna kanske man når trädtopparna i alla fall.


Axel, Ludwig och Peter

När går solen upp i dessa dagar tro? Jag skulle gissa på runt tio över fem. Det var i alla fall då jag vaknade av att rummet badade i solljus. Jag lyckades att somna om bara för att väckas av väckarklockan kvart i sju. Lyckligtvis fick jag träffa min chef på morgonen så nu har jag ett preliminärt schema inför sommaren, lovely. Sedan fick jag skjuts med far ner till Göteborg, det var också bra. Sedan iväg till föreläsning om Schopenhauer. På väg hem efter både föreläsning och lunch med Malm kunde jag ju inte låta bli att gå in på Wettergrens. Vad upptäcker jag? Halva priset på reapriset! Jag gick därifrån med tre böcker som tillsammans kostat 93 kronor. Jag läste en i eftermiddags. Den var rätt okej, väldigt meta sådär. Egentligen var jag inne för att leta upp den bok jag såg på Torp igår:

Jag vandrar långsamt längs bokhyllorna. Min blick stadigt riktad mot bokryggarna. Jag registrerar blixtsnabbt författare, titel , typsnitt, färg etc. och stannar då och då till för att bläddra i en eller läsa baksidestexten. Om jag gillar det skriver jag upp namnet i min anteckningsbok inför framtida lån eller inköp. Jag går framför en pelare med uppställda nyheter. de brukar jag strunta i, men nu fångar något mitt intresse. Kan det vara…? Kvinnan på framsidan känns vagt bekant och när jag läser titeln vågar jag knappt tro det. Axel och Toine. För den oinvigde Axel von Fersen och Marie-Antoinette. Och, jo visst det är en roman om två av mina favoriter när det kommer till historiska personligheter. Min Fersen-besatthet nådde förvisso sitt klimax i trean på gymnasiet då jag slukade biografier och skönlitteratur. Men min fäbless finns där. Jag såg precis att boken bara kostar 99 kronor på adlibris. Skall jag tillåta mig att ge efter?

Annars läser jag för tillfället en annan historisk roman. Det är ingen allvarlig sak, en liten pocket vid namn The Masqueraders av Georgette Heyer. Ja, ja, jag vet – den genre som går under namnet historical romance i engelskpråkiga länder är väl inte var man väntar sig finna högklassig litteratur. Men bara för att jag gärna läser klassiker och ”svårare” litteratur betyder det inte att jag aldrig läser populärlitteratur och uppskattar det. Fladdrande kjolar, djärva herrar, lite historia och cross-dressig räcker mer än väl för att jag ska ha roligt.

Hur jag kom i kontakt med denna bok är dock en ganska lustigt. Det började med ett datorspel till den gamla macen: Gabriel Knight 2: The beast within. Ett gammaldags äventyrsspel (peka-klicka, you know). Tusen gånger bättre än Quake eller Duke Nukem eller vad nu de som gillade action spelade då. Jag menar herregud: ett spel med STORY! I alla fall minns jag det så, jag var helt fascinerad. Handlingen kretsade bland annat kring Ludwig den andre av Bayern (1845-1886). Och jag var förälskad. Fersen är ingenting mot Ludwig II. Vid den här tiden intresserade jag mig även för manga och upptäckte snart, till min stora förtjusning, att det fanns en manga om Ludwig II. När jag sökte på internet efter information om denna manga hittade jag en sida med bilder och översättningar. Där tipsade sidans ägarinna även om sina favoritböcker. Masqueraders var en av dem och sedan dess har jag planerat att läsa den.

Idag uppmärksammade Malm att han har en skugga fästad vid sina fötter. Vi stod vid spårvagnshållplatsen och denna till synes banala iaktagelse roade oss mycket. Malm tyckte att om man föreställde sig att man styrde sin skugga fick känslan av att man med foten drog i skuggan. Som om skuggan var något man drar. Paranoid som jag är besvärades jag snarare av att aldrig kunna befria mig ifrån den mer än försvinnande korta ögonblick genom hopp i luften. På planet hem från Bryssel läste jag en liten bok av den franske romantikern Adelbert von Chamisso: Peter Schlemihls sällsamma historia. Det är berättelsen om mannen som säljer sin skugga till djävulen. Thomas Mann nämner i sitt förord att man allt sedan första upplagen diskuterat vad skuggan står för. Mannen utan fäderneland tycks många ha menat. Mann håller inte med utan framhåller att skuggan symboliserar borgerlig soliditet och mänsklig samhörighet. Jag tror att vad skuggan symboliserar tacksamt skiftar med tiden. Vi måste inte göra en tidsenlig tolkning, det kan mycket väl vara så att Chamisso själv inte hade någon större tanke med den, det kan mycket väl bara ha varit förströelse för honom och/eller en väns barn. Men det är inte riktigt intressant, texten inbjuder till tolkning. Är det möjligen ett sedelärande prosastycke som lär oss att rikedom inget är värt om vi inte tillskansat oss det på egna meriter? Eller att vi inte kan köpa oss in i den mänskliga samvaron? Jag måste erkänna att jag när jag läste texten irriterade mig något på att människorna reagerade så starkt på Peters avsaknad av skugga. Vad gör en människa så omöjlig i sociala situationer? Vad skulle skuggan symbolisera idag? Jag vet inte, men jag diskuterar det gärna. (För jag vet att jag hade en poäng, ett halvt uttänkt resonemang om denna skugga, men det föll bort på vägen. Hjälp mig hitta det igen.)