Lite om Atterbom och nyplatonism

Om Neckliljan av Atterbom

Neckliljan är ett svar på Stagnelius dikt Suckarnas mystèr. Den dikten men den kommer att nämnas när det krävs för förståelsen av Neckliljan och jag utgår från att läsaren är bekant med den dikten med.

Låt oss först ta itu med själva blomman, näckliljan kallad. Det är ett motiv som är typiskt för romantiken som tyckte om det organiska. Blomman får här symbolisera människan, hur hon å ena sidan sitter fast med sina rötter i mörkret på sjöns botten, å andra sidan kan hon vända sina blad, sitt ansikte, mot solen. Hon har del i både det jordiska och det himmelska. Jag associerar här till nyplatonismen där man tänker sig alltet i tre nivåer. Detta emanationerar ur det högsta, ”det Ena” som Plotinos kallade det. Människan har förmågan att vända sig neråt mot sinnesvärlden eller uppåt mot det gudomliga och ta del av det. Nyplatonismen fogades sedan lätt samman med kristendomen som identifierar ”det Ena” med Gud. Jag läser in detta också för att vatten är så närvarande i dikten och flöde (emanationen) i nyplatonismen. Nyplatonism eller ej är det ingen våghalsig tolkning att se solen i dikten som en symbol för Gud. Det står också i andra strofen att solen ”speglar du dig in i klarblå bölja”, vilket kan läsas just nyplatonskt.

I tredje strofen tilltalas Stagnelius som grubblare och i följande strof talar Atterbom om Suckarnas mystèr på ett allt annat än subtilt sätt. I Stagnelius dikt finns också lite Platon, hans term demiurgen används. Men det är snarare för att illustrera tillvarons kluvenhet. Stagnelius dikt är pessimistisk. Suckarna blir till en slags symbol för alltings kluvenhet, jordelivets lidande och hur allting styrs att två krafter. Denna dubbelhet ser Stagnelius överallt, i själva naturen. Lärkan och näktergalen är blott suckar. Detta svarar Atterbom på, han ser ingen kluvenhet i världsalltet. Lärkan och näktergalen är inte suckar, de är böner.

Detta strävande efter enhet och syntes, en strävan så stark att den inte kunde tolerera Stagnelius antiteser och motsatser får mig att tänka på Schelling vars filosofi har detta som mål. Med Schellings naturfilosofi i tankarna tycks det också lämpligt att välja just en blomma, något organiskt, som symbol.