För Durtal var historien alltså den mest pretentiösa av lögner, den barnsligaste av bedrägerier. Antikens Clio borde representeras av ett sfinxhuvud med stora fladdrande polisonger och en vadderad mössa, som dem som snorungarna har på sig för att skydda sina dyrbara huvuden när de ramlar omkull. Sanningen var att exakthet var omöjlig. Hur skulle han kunna kasta ljus över medeltiden när ingen hade kunnat förklara ens nyss inträffade händelser, orsakerna till Revolutionen, eller förhistorian till Kommunen, exempelvis? Det som återstod var att tillverka en drömbild, att i fantasin placera sig bland varelser från en annan tid, att inkarnera sig bland dem, att om möjligt ikläda sig deras gamla paltor, att stämma sina tankar efter deras och slutligen, genom noggrannt utvalda detaljer, smälta in i deras värld.ur Là-Bas av J.-K. Huysmans
i Elias Wraaks alltid lika utmärkta översättning
Studieresa i samtiden
Jag brukar inte kommentera samtiden, den intresserar mig föga. Men det händer att också jag kliver ner från mitt avskilda elfenbenstorn att stirra dumheten i ögonen. Det är ett skådespel så absurt att jag måste tillåta mig att förmedla det till de av mina läsare som inte läser kultursidorna. Ni vet redan bakgrundshistorien, man letade fram den största fjant man kunde hitta och satte honom i Kulturrådet, som ett slags statement. Nu avgår han:
”Jag trodde inte att den [kulturvärlden] var så politiserad. Det är inte förenligt med demokrati att kultureliten sitter så fast i sina värderingar. Den har cementerat sin makt. De vill att kultur ska vara något exklusivt för dem, alla andra ska hållas ute. Bara rödvinskommunister går på teater.”
(från dn.se)
Låt oss för all del låta herr Staël von Holstein försvinna från scenen (kanske till Kina, som han tycker är ett föredömligt land). Citatet bjuder jag mest på för att ge er, kära läsare, något att skratta (med bitterhetens dova baston såklart). Men beakta: ”De vill att kultur ska vara något exklusivt för dem, alla andra ska hållas ute.” Alla ska med! helt enkelt. Eller vänta – är inte det snarare sossarnas filosofi? Jag tycker att alla verkar vara helt inne på att kultur är till för alla, ska förstås av alla – helst utan för mycket ansträngning. Staël von Holstein är inte bara en
Allt som kräver ansträngning är per definition uteslutande: alltså icke önskvärt. Att sedan en del av samtidspoesin i sina försök att dekonstruera språkets könsmaktsförtryck eller normativa diskurs blir otillgänglig för andra än de invigda är blott konsekvensen, inte ambitionen. (Ah, generaliseringar! Idag målar jag bara i svart och vitt.) Vad det här landet, den här tiden, behöver är snarare mer elitism. En parnass att sträva emot och stöta sig med. En annan Staël von Holstein (Germaine!) skriver:
”Alltså räcker det med en själens överlägsenhet och den allena för att uppröra samhället. Samhället är skapat för majoritetens intressen, det vill säga mediokert folk: när en extraordinär person uppenbarar sig, då vet de inte riktigt om de ska förvänta sig något gott eller något ont, och denna osäkerhet tvingar dem med nödvändighet att fälla en hård dom.”
(Ur Delphine av madame de Staël i undertecknads översättning som vanligt)
I vårt samhälle är den gode Johan inte en sorglig pajas, han är inte någon som känner rätt personer och satts på fel plats. Man hör allt för ofta liknande tankar stiga från andras munnar: från höger, från vänster, uppifrån, nedifrån. I vårt samhälle är Johan Staël von Holstein ett symptom.
Viktoriansk ambivalens
Gemensamt för såväl Tennysons ”In memoriam” som Rossettis ”Goblin Market” är en underliggande spänning som bottnar i två konkurrerande tolkningar som läsaren tvingas ta ställning till. Å ena sidan kan dikterna tolkas som uttryck för reaktionärt och konservativt tankestoff. De kan också, eller kanske rent av på samma gång, uppfattas som radikala och upproriska mot tidens konventionella idéer.
Låt oss börja med Tennysons ”In memoriam”. Den har sin utgångspunkt i en älskad väns död och blir således ett monument över manlig vänskap. Ur detta växer dock dikten och kommer att problematisera den religiösa tron. Diktjagets röst blir tvivlarens röst. Vilken övergripande tolkning man slutligen stannar i beror på huruvida tycker sig se tvivlet eller tron segra. Med kännedom av Tennysons ställning som hovpoet kan svaret kännas ganska givet. Väljer man att se hur dikten avslutas i epilogen: That God, which lives and loves,/One God, one law, one element,/ And one far-off divine event,/ To which the whole creation moves. kan frågeställningen kännas ovidkommande, diken tycks resultera i en övertygad och harmonisk gudstro. Ser man närmare på dikten som helhet ser man dock en pendlande rörelse från hopp och tro till tvivel. Det som mattas av är kanske snarare sorgen. I stycke 107 firas vännens minne. Å ena sidan kan man se det som att sorgen gjort en hoppfull position omöjlig för diktjaget. Å andra sidan blir kanske gudstron och hoppet en strategi att överleva sorgen. Den viktorianska eran var en tid av förändring, problematiken i ”In memorian” blir därför på många sätt tidstypisk. Den framväxande naturvetenskapen ifrågasatte gamla sanningar och lämnade människan i en existentiellt utlämnad position. Genomgående i dikten understryks hur trosfrågor är något man inte kan ha någon kunskap om.
För om nu dikten landar i en harmoni och hopp borde den inledande prologen som trots sin position i dikten är skriven efteråt utrycka det. För genom hela dikten, även prologen, finns en dissonans som dröjer sig kvar. Den ligger i språket som är ytterst expressivt. Om exempel kan nämnas bilden av Jesus med sin fot på dödskallen i diktens andra strof som är allt annat än kristet kontemplativ.
Christina Rossettis dikt ”Goblin Market” har också sin utgångspunkt i ett vänskapsband, men till skillnad från Tennyson är det här den kvinnliga vänskapen som ligger i fokus. Också här finns sinsemellan diametralt olika tolkningsmöjligheter. Det kan vara frågan om en enkel moralitet. Hur dygden överkommer lasten. Den fallna kvinnan räddas av den dygdiga och det möjliggör en trygg framtid som gift fru. Detta skulle då vara en konventionell och i sin egen tid ganska oprovocerande tolkning. Att det dessutom finn erotiska undertoner skulle passa bra in i en viktoriansk läsart där kvinnlig sexualitet var något att betrakta som negativt och hotande. Det finns dock ett uppenbart problem med en sådan läsning. Samspelet mellan de två systrarna skildras i ytterst sensuella ordalag. I synnerhet scenen är Laura slickar bort fruktsafterna från Lizzies kropp: Hug me, kiss me, suck my juices/ Squeezed from goblin fruits for you. Men också tidigare finns en intim scen där det sover tillsammans tätt omslingrade: Cheek to cheek and breast to breast/ Locked together in one nest. Den sensualiteten ligger alltså inte i de negativt laddade partierna som ha att göra med ”the goblin men” utan är den kraft som sedan räddar Laura. Man skulle här kunna anföra att saften inte smakar bra, men den intima sovscenen förekommer tidigare – som ett oskuldsfullt ideal. Kanske var tanken på annat en platonisk kärlek mellan kvinnor så främmande i det viktorianska medvetandet att en sådan läsart aldrig ens övervägdes. Mycket av sensualiteten ligger också snarare i språket än i vad som skildras. Den sista strofen bidrar till en mer konventionell läsning, och verkar med sina sista ord ge en slags sammanfattande sensmoral som dock inte helt övertygar.
Intressant är kanske också att notera att ”the goblin men” understryks att vara män. De är ett slags naturväsen – vilket är intressant då naturen och dess krafter traditionellt sett är av kvinnlig art, som exempel kan kanske sjungande sirener nämnas. Elizabeth K. Helzinger däremot understryker marknadselementet och påpekar att den enda kvinna som hade tillgång till denna offentliga sfär var den prostituerade. Enligt henne blir Rossettis lösning att skapa en utopisk plats utanför detta system för kvinnor.
Sålunda har vi sett att det i både ”In memoriam” och ”Goblin Market” finns flera rivaliserande tolkningsmöjligheter. Gemensamt är också, intressant nog, att ambivalensen främst skapas i språket. Hos Tennyson sker detta genom ett expressivt bildspråk, hos Rossetti genom ett sensuellt språk.
För att jag inte har några egna tankar just nu
Every reader is a Lady of Shalott, who, secluded in his secret chamber, forgets the hours, as he sits watching the endless procession of human thought and passion and action, as it passes, motley and tumultuous, across the gleaming mirror of literature.
ur The Fine Art of Reading av Lord David Cecil
Jag läser
Idag tog jag så att säga ledigt, stannade inne hela dagen. Målade naglarna röda, de är fortfarande korta efter maxi-tiden men det löser sig. Vilan kändes välbehövd. Att sitta uppkrupen i soffan med ett par böcker. Jag parallell-läser Ola Hansson och Bret Easton Ellis. Notturno och American Psycho. Texterna flyter in i varann, de båda språken, rör sig mot varandra, om varandra, i varandra. Denna märkliga blandning… eggande.
Litet utdrag ur Notturno:
I slumrande gränder det flåsar
så underligt hest och kvävt,
som hade en barm inunder
olidliga tyngder hävt.
I kvalmiga rötmånadsnatten
det jämrar och gråter och gnyr.
Jag hör i mullrande mummel
en revolutionsouvertyr.
(Jag kan inte citera Amercian Psycho, har bara den undermåliga svenska översättningen. Och ändå kan jag inte låta bli att läsa…)
Ola Hansson helt enkelt
Alla dessa kvinnor som jag möter på promenader och i teatrar och var eljest vägen går för sådana livets på-måfå-flanörer som mig, – jag vill icke komma dem nära och vill icke tala med dem, ty då skulle stupiditeten i dessa vackra eller karaktäristiska huvud snart sticka fram och sedan allt det andra eländet och så allt sammans fördärvas för mig, – men jag njuter dem alla, med hela min kropp och med hela min själ, med syn och lukt och känsla och tanke. Jag tager ut var och en för sig ur högen och letar fram hennes innersta jag, aromen i hennes väsen, anletets nyans och gestaltens särkynne och naturellets flyktiga bouquet, griper detta i en gest, en min, ett uttryck i blicken, i sättet att gå, i vilka som helst bagateller, som ingen annan skulle lägga märke till men vari individualitetsegendomligheten röjer sig helt blottad, eller jag lodar djupen i detta dolda personlighetsliv med min skarpsynta tanke; och sedan kvinnan står där framför mig, ensam bland alla med sin ömtåliga men distinkta individualitet i hud och blick och hjärna och hjärta, njuter jag henne. Och vad gör det så, att jag icke har henne sluten tätt intill mig; hon kan ju ändå aldrig komma mig närmare än hon är, och den man som en gång ska hålla henne i sina armar skall icke komma henne så nära, ty jag känner basen i henne, djupen och grunden, känner dem igen i deras skäraste inre och yttre förtoningar, och jag har tagit henne mera helt utan hennes egen vetskap än någon annan man skall kunna göra med hennes goda vilja. Därför kan jag också samtidigt älska och njuta hur många som helst och alla som jag möter, ty det är väsens-nyansen jag älskar och njuter hos var och en av dem och den är olika hos den ena och hos den andra.
ur Sensitiva amorosa av Ola Hansson
Varför, oh, varför har jag inte läst Ola Hansson tidigare? Inte blivit av bara, antar jag. Som med så många av de författarskap jag förbisett. Men detta, åh, och så helt i enlighet med min smak! Vilken tur att det bildats ett Ola Hansson-sällskap, och att detta fått mig att läsa. Mitt hjärta jublar.
ur La Culture des Idées
Om det fanns en skrivarkonst, då skulle det vara själva konsten att känna, konsten att se, konsten att lyssna, konsten att använda alla sina sinnen, antingen på riktigt, eller i fantasin; och en teori om stilens nya och allvarliga tillämpning skulle innebära att man söker visa hur genomtränga dessa två åtskiljda världar, sinnesintryckens värld och ordens värld. Det finns där ett stort mysterium, då dessa två världar är oändligt långt ifrån varandra, det vill säga parallella: kanske skall man se det som ett slags trådlös telegrafi: man konstaterar att de två tavlornas nålar påverkar varandra ömsesidigt, och det är allt. Men detta ömsesidiga beroende är långt ifrån perfekt eller lika klart i verkligheten som i en mekanisk liknelse: faktum är, orden och våra sinnesintryck överensstämmer bara mycket lite och mycket illa; vi har ingen möjlighet att, annat än kanske genom tystnaden, uttrycka våra tankar. Enbart i livets omständigheter, där är såväl ögonen, som händerna, som den stumma munnen mer uttrycksfulla än allt tal.ur Rémy de Gourmonts La Culture des Idées,
i undertecknads egen översättning
Att skriva 1800-talspastisch – några tankar
Sommartider är som bekant repristider. Jag har inte riktigt tiden att skriva nytt, men det hindrar inte att jag bjuder på äldre texter som ändå bara ligger och samlar damm.
Att skriva 1800-talspastisch – några tankar
Att skriva pastisch är att härma. Ibland en enskild konstnär eller författare, ibland en hel epok. Innehåll eller stil, helst både och. Termen används ibland nedsättande, för att understryka ett verks efterapande karaktär. Det finns ingen anledning att skriva något som redan skrivits fast sämre. Nå, ordet pastisch fyller dock en funktion, som en sorts subgenre till den historiska romanen. En historisk roman kan mycket väl utspela sig i dåtiden men skrivas på ett modernt språk så att endast innehållet är historiskt. Eller, historiska skeenden beskrivs på det sätt vi skildrar idag. Ta till exempel Jan Guillous Arn-böcker, ingen skulle klassificera dem som pastisch då de inte härmar 1100-talslitteratur. Svenska författare som skriver pastisch idag är annars Carina Burman och Carl-Johan Vallgren. Gränsen mellan ”vanlig” historisk roman och pastisch är givetvis obefintlig, och bör också vara det. Jag har i mitt skrivande inte bestämt mig för att skriva pastisch – snarare är det den termen som bäst beskriver mina texter.
Varför skriva pastisch eller pastischliknande texter? Det kan tyckas vara ett märkligt val, och svårt att motivera. Varför härma tidigare författare i deras språk och motiv? Är inte samtiden allt vi egentligen kan säga något om, och är det inte endast den som ännu inte skildrats i litteraturen? Jag tror inte det. För att trots att pastischen inte handlar om sin samtid, så är den ändå, oundvikligen, skriven i sin samtid. Och däri ligger en del av genrens svårigheter. Man kan helt enkelt inte bortse från det senaste seklet. Viktigast är kanske Freud och psykologin. En pastisch är inte en 1800-talsroman, den ska bara verka vara en 1800-talsroman. Många läsare, även vana sådana, tråkas ut av 1800-talsromanerna. Så var det inte när romanerna utkom, också det kan man försöka eftersträva. Att romanen läses som vore den skriven 1800 och läst 1800.
Kanske kan man säga att en skillnad mellan en säg dokumentär roman och en ren pastisch är att den första försöker skildra dåtiden sådan den var, pastischen härmar inte verkligheten utan litteraturen. Kan man inte I den historiska romanen och I synnerhet pastischen naturligare väva in ett språk och allusioner på andra konstverk och händelser. Det hindrar inte att vara medvetet inkonsekvent och lägga in anakronistiska uttryck och referenser, som givetvis kräver en relativt bildad läsare för att upptäckas. Men detta sker alltid med ett syfte, något som tillför romanen något. På detta sätt erbjuder den historiska romanen en sorts samtidighet.
Det blir en spegelbild av spegelbilden. Nya saker framträda. Bilden blir stiliserad, som ett fotografi med starka kontraster. Motivet blir tydligare, vilket motiv? En seriös pastisch, en som vill vara mer än en elegant bagatell, kan kanske genom att höja sig över sin samtid snudda vid det som var sant 1800 och som fortfarande är sant idag. Genom att stå över (sam)tidsbundna detaljer som förleder läsaren och syftar till igenkänning, skönjas det allmängiltiga. Blicken blir klarare.
Breven var bättre förr, och känslorna kanske större
Från Alfred de Musset till George Sand:
Åtta dagar har gått sedan jag reste. Jag har velat återfå mitt lugn för att kunna skriva till dig. Min älskade, jag vill bara tala med dig om min kärlek. Oh, George, vilken kärlek! Aldrig har någon älskat som jag älskar dig. Jag är förlorad, drunknad, överfylld av kärlek; jag vet inte längre om jag lever, om jag äter, om jag går, om jag andas, om jag talar, jag vet bara att jag älskar dig…
Oh, du mitt liv, min älskade, se på solen, på blommorna, på markens grönska! Du är älskad, säg dig det. Jag älskar dig, du min kropp, mitt blod. Jag dör av kärlek, en kärlek utan slut, utan namn, galen, desperat, förlorad. Du är älskad, dyrkad, in i döden avgudad. Nej, jag kommer inte att bli botad, nej, jag kommer inte försöka leva. Och det är bättre så. Att älska dig och dö är bättre än att leva. Jag bryr mig inte om vad man säger. Man säger att du har en annan älskare, jag vet det, jag lider och jag dör av det, men jag älskar, jag älskar, jag älskar…
George Sand et moi
De flesta av mina personliga hjältar är män. Författare och filosofer, någon enstaka monark vars verk eller liv på något sätt inspirerar mig. Där för är det så förlösande att kunna lägga till en kvinna i denna parad av giganter. Av olika skäl har jag tvingats sätta mig in i 1800-talsförfattarinnan George Sands liv och verk. Jag läser därför en biografi, Paris på de älskandes tid av Knut Ståhlberg. Jag brukar inte läsa biografier, utan intresserar mig i regel främst för författares böcker, så jag kan inte riktigt avgöra huruvida biografin är bra eller inte. Helt okej skulle jag gissa. Jag gillar hur Ståhlberg med snabba drag målar upp dåtidens Paris och jag anar en kärlek till själva staden. Hans kärlek till George Sand är dock helt uttalad och även jag kapitulerar inför denna makalösa kvinna.
Föddes 1804 och blev en av de ledande figurerna i den franska romantiken. Hon lämnade man och barn för en fri tillvaro i storstaden Paris. Hon klädde sig i manskläder och rökte cigarr. Hon skrev böcker och lyckades som författare. Hon hade romantiska förbindelser med framstående herrar som Alfred de Musset och Frédéric Chopin. Man skulle kunna dra några billiga poänger om emancipation och tidig feminism. Och visst, i egenskap av kvinna stötte hon personligen på de begränsningar det täcka könet innebär och hon var inte rädd att kommentera dem. Men att stanna där vore att reducera detta fascinerande levnadsöde. Det ligger inte i könet att lämna tryggheten bakom sig, våga kasta sig in i relationer med risk att få sitt hjärta sargat, att vårda sitt oberoende. Att leva livet fullt ut, helt enkelt. Precis så, precis så, vill jag leva. Ständigt på gränsen.
Hillevi Norburg 