Längtan

Jag vågar knappt tro på det. Kan inte förstå det. För snabbt, det har kommit över mig för snabbt. Vägen fram till beslutet har gått precis så hastigt som jag lovat mig att de inte får göra. Det är ett viktigt beslut, sådana skall ges tid att bearbetas. Jag rusar alltid in i saker. Omedelbar behovstillfredsställelse som pappa skulle säga. Men nu har jag skickat ett mail och sagt att vi bestämt oss. Varför dröja när jag vet vad svaret ändå kommer bli. Jag kommer inte att tänka annorlunda om en vecka. För att använda ett slitet uttryck: mitt hjärta valde åt mig.

I början av januari flyttar Malawi in hos oss.

Om allt går som det ska vill säga, man vet aldrig vad som kan hända. Fram tills dess har vi lyckligtvis mycket att stå i med julafton och färd till Stockholm med allt vad det innebär. Det märkliga med detta är att allt annat som inte rör Malawi eller mina två redan inneboende katter är att allt annat känns mindre väsentligt… Allt bleknar jämförelsen med det. Det är så stort, så överväldigande. En liten katt, jag längtar.

Folier

Jag fick VG på tentan jag trodde jag skulle köra på. Det är vansinnigt egentligen, jag hade knappt pluggat. Ändå var jag en av de åtta lyckliga i de två grupperna som skrev och fick VG. Det betyder att jag får VG på hela grundkursen. Det känns helt surrealistiskt, när jag fick tentan i handen trodda jag att jag fått fel. Så var det dock inte och jag skall glädjas över detta fram till nästa tenta.

Ikväll surfade jag lite planlöst och hamnade på blocket där jag sökte på orientaliskt långhår. Vad får jag upp om inte röda javanespojkar. Jag trodde inte ens det fanns någon som födde upp sådana i Sverige. Långhår är ovanligt i Sverige, rött är rätt ovanligt, röda långhår är praktiskt taget obefintligt. De är leveransklara vecka 2, jag undrar om det finns någon chans att få ihop pengar tills dess? Jag har mailat och frågat om priset. De är så förbaskat ovanliga och de är Drömkatten med stort D. Klarar jag av att låta tillfället rinna mig ur händerna? Visst kanske det dyker upp nya röda orientaliska långhår, men det kan dröja år…

http://www.blocket.se/vi/6813486.htm?ca=23_9_s

Idag handlades också alla julklappar utom två. Det tog bara två timmar så vi var riktigt effektiva. Efter att ha varit ute i julstressen unnande vi oss (jag, Malm och min bror) att äta på Theos. Det var ett tag sedan vi var där vilket vår servitör anmärkte på. Vi är nog mer eller mindre stammisar där nu.

Jag har nästan skrivit en roman

Idag kom äntligen termostatgubbarna och fixade elementet. det betyder att jag skulle kunna sova imorgon om det inta var så att jag måste gå på en föreläsning. Det är den sista med den professorn innan tentan så jag behöver verkligen gå. Jag har fortfarande feber och ingen röst, men det skall nog gå det med. Bara jag inte får en hemsk hostattack mitt i föreläsningen. Jag kanske kan ta med mig några kronor och köpa något att dricka.

Förutom termostatgubbarna har inte mycket hänt idag, jag har skrivit 3000 ord och är klar ovanligt tidigt. Det är bra, så får jag lite mer sömn. Jag vaknar oavsett vad nästan alltid vid nio eller tio och efter det har jag svårt att somna om. Idag har jag sovit ett par timmar på eftermiddagen också men det är det jag orkar med. tentan vill jag inte ens tänka på än. NaNo blir jag klar med på lördag, men jag är inte säker på att min historia kommer att vara klar då. Frågan är om jag kommer att släppa det när jag är så nära för att plugga ikapp en månads läsande. I för sig kan jag redan 1700-talet ganska bra. De franska upplysningsgubbarna var med på idéhistoria också så de kan jag ganska bra.

Jag har snart skrivit min första roman. På en månad. Jag har inte riktigt fattat det än. (Och sen spökar den där leopard som skrev sin första roman på fyra dagar…) Men tänk, en roman! Det är hur stort som helst egentligen. Jag har varit så upptagen med at skriva de där orden och det har inte varit överdrivet jobbigt. 2000 ord om dagen är (oftast) en baggis. Hälften är precis lagom om man skall ta det lugnare och göra annat än att bara sjunka ner i skrivandet. Jag tror faktiskt jag kan göra det här, skriva böcker alltså. Och så småningom tror jag att jag kommer att göra det riktigt bra. Det enda jag gör är egentligen att skriva böckerna jag skulle vilja läsa och ha i min bokhylla. Det räcker för mig.

En sak till hände idag. Jag är förälskad igen. Och jag måste verkligen sluta titta på kattungebilder. Den här gången är det en svartvit liten pälskling som jag haft ögonen på ett tag och som det nu kommit nya bilder på. Och han är så söt. Olyckligtvis blir han 12 veckor precis innan julhelgen och sedan är ju jag och Malm helt panka. Jag borde egentligen spara pengar och när jag har dem börja titta igen. Men bara att se och drömma om de små älsklingarna är trevligt. I sinom tid, kanske till sommaren, kan vi börja leta på allvar och då kommer jag att ha stenkoll på vilka uppfödare som har de vackraste katterna.


För den som är intresserad:

Kattunge-feber

Det började med att jag såg att uppfödaren jag köpt Silke av flyttat och nu finns ungefär två timmars tågresa bort, vilket är relativt kort i sådana här sammanhang. Det utlöste en lavin av saknad och längtan. Jag saknar ljudet av små kattunge-tassar. Jag har också kommit fram till att det jag söker snarare är en personlighet än ett utseende. Vilket har lett till att jag återigen överväger maskat. I alla fall när det gäller korthår, och jag har blivit riktigt sugen på en liten korthårig en på senaste tiden. Jag tror det beror på den där pratglade siames-herrn vi träffade på en utställning i början av hösten. Men blir det en siames igen blir det en klassiskt brunmaskad och inget annat, men de är å andra sidan de vanligaste av alla orientaliska raser och färgvarianter. Inte alls som svartsmoke classic tabby som jag drömmer om. Eller en tickad oriental. Nåja, till våren har vi förhoppningsvis råd och för eller senare kommer väl vår kattunge att dyka upp. Men det känns så avlägset. Vissa människor behöver guld och gröna ängar för att vara lyckliga, jag är i sjunde himlen om jag har en eller tre kattmagar att pussa på. Ur den synvinkeln är min lycka ganska anspråkslös.

Skrivandet gick dåligt idag, jag skrev inte ens dagskvoten och tog ännu mindre ikapp det jag ligger efter med. Det beror givetvis på kattunge-febern som ansatt mig ikväll. Likaså det faktum att jag inte har en aning om vad som skall hända. Imorgon får jag sätta mig och planera allt som skall ske. Då lossnar det förhoppningsvis och om jag anstränger mig kanske jag kan skriva fyra eller femtusen ord.

Vi får väl se.


Söndag 6/11

Nå, så jag fick inte skrivet 5000 ord. det blev bara 3000 men det är inte fy skam det heller. Jag ligger i fas med planeringen och det är det som räknas (och att jag ligger några hundra ord före D.) Jag tror jag tar ett ryck imorgon, jag vill i alla fall komma en bra bit på avsnittet om handelstaden. Sedan är jag ju nästan vid berättelsens vändpunkt.

Nu skall jag gå och lägga mig. Att jag inte läst ens hälften av det jag borde läsa tills imorgon tänker jag inte bry mig om.

Jag höll nästan på att glömma. Veckans länktips är:

http://www.geocities.com/zentrys/kattungar.html

med den underbara Uggelguggel!

Om Lucifer och döden

I en skrivbok jag fått av Malm står att läsa: Till min älskling, våren 2005 då fick Lucifer. Det kommer att fortsätta stå så tills boken förmultnat eller bränts, en påminnelse över allt som förlorats och hur enkelt man förlorar. Lucifer, min älsklingskatt. Han kommer att förbli kattungen som aldrig fick växa upp. För mig en symbol för själva förlusten.
Ibland inbillar jag mig att jag älskade honom för högt. Man får inte vara så lycklig – det skapar obalans i världen. Rubbar harmonin. Därför byttes lyckan till den största sorgen. Ett sådant resonemang är givetvis nonsens. Men ibland är det så skönt att ha ett svar på frågan : varför? Att för ett ögonblick avsäga sig ansvaret. Att liksom klappa sig själv på axeln och säga: det är okej. Det var inte ditt fel.

Givetvis är det mitt fel.

Det var mitt ansvar – sexmånaderskattungar dör inte bara sådär. Det är också mitt fel att jag inte bad, inte tänkte på att be veterinären vänta en halvtimme så att vi kunde ta nattvagnen, en taxi eller vadsomhelst så att han fått somna in i min famn. Då hade jag fått se honom en sista gång, hålla honom en sista gång. Det har gått tre månader. Såren har inte läkts, jag river på sårskorpor som inte finns.

Lucifer är livets bräcklighet. Han är allt det vi längtar efter, villkorslös kärlek och tillgivenhet. Men har ni någonsin hört om en sådan kärlek som varar?

Häromdagen vaknade jag med honom i mina tankar. Jag tog fram bilderna på honom och undersökte min egen smärta. Skuldkänslorna som vägrar lämna mig ifred.
På spårvagnen till universitetet åkte jag senare samma dag förbi kyrkogården. Tänk på döden, står det över grindarna. Och då tänkte jag på döden. Jag tänkte att tanten bredvid mig skall dö och att barnet i barnvagnen framme vid föraren också skall dö. Jag tänkte på att de som står mig nära skall dö, min bror, min mor, min far., vännerna, Malm. Jag tänkte på de som redan dött. På de vars blod spillts över ängar, trampad jord eller sand. (Då undrade jag om det finns en plats där ingens blod någonsin spillts. Finns det en sådan plats? Jag skulle vilja finna den.) Jag tänkte på min farmor som dör ensam (dör man någonsin annat än ensam?) Jag tänkte på S:s bror och på en begravning jag en gång varit på. Jag tänkte på samhällsläraren som fick cancer över sommaren och dog.
Och till sist tänkte jag på min egen död. Den skrämde mig inte så mycket. De som skrämmer mig mest är att förlora de jag håller av. Jag kanske inte fruktar döden så mycket som jag borde men den fyller mig med ödmjukhet inför livet. Och den får gärna vänta ett tag. Ett bra tag.