Om Lucifer och döden

I en skrivbok jag fått av Malm står att läsa: Till min älskling, våren 2005 då fick Lucifer. Det kommer att fortsätta stå så tills boken förmultnat eller bränts, en påminnelse över allt som förlorats och hur enkelt man förlorar. Lucifer, min älsklingskatt. Han kommer att förbli kattungen som aldrig fick växa upp. För mig en symbol för själva förlusten.
Ibland inbillar jag mig att jag älskade honom för högt. Man får inte vara så lycklig – det skapar obalans i världen. Rubbar harmonin. Därför byttes lyckan till den största sorgen. Ett sådant resonemang är givetvis nonsens. Men ibland är det så skönt att ha ett svar på frågan : varför? Att för ett ögonblick avsäga sig ansvaret. Att liksom klappa sig själv på axeln och säga: det är okej. Det var inte ditt fel.

Givetvis är det mitt fel.

Det var mitt ansvar – sexmånaderskattungar dör inte bara sådär. Det är också mitt fel att jag inte bad, inte tänkte på att be veterinären vänta en halvtimme så att vi kunde ta nattvagnen, en taxi eller vadsomhelst så att han fått somna in i min famn. Då hade jag fått se honom en sista gång, hålla honom en sista gång. Det har gått tre månader. Såren har inte läkts, jag river på sårskorpor som inte finns.

Lucifer är livets bräcklighet. Han är allt det vi längtar efter, villkorslös kärlek och tillgivenhet. Men har ni någonsin hört om en sådan kärlek som varar?

Häromdagen vaknade jag med honom i mina tankar. Jag tog fram bilderna på honom och undersökte min egen smärta. Skuldkänslorna som vägrar lämna mig ifred.
På spårvagnen till universitetet åkte jag senare samma dag förbi kyrkogården. Tänk på döden, står det över grindarna. Och då tänkte jag på döden. Jag tänkte att tanten bredvid mig skall dö och att barnet i barnvagnen framme vid föraren också skall dö. Jag tänkte på att de som står mig nära skall dö, min bror, min mor, min far., vännerna, Malm. Jag tänkte på de som redan dött. På de vars blod spillts över ängar, trampad jord eller sand. (Då undrade jag om det finns en plats där ingens blod någonsin spillts. Finns det en sådan plats? Jag skulle vilja finna den.) Jag tänkte på min farmor som dör ensam (dör man någonsin annat än ensam?) Jag tänkte på S:s bror och på en begravning jag en gång varit på. Jag tänkte på samhällsläraren som fick cancer över sommaren och dog.
Och till sist tänkte jag på min egen död. Den skrämde mig inte så mycket. De som skrämmer mig mest är att förlora de jag håller av. Jag kanske inte fruktar döden så mycket som jag borde men den fyller mig med ödmjukhet inför livet. Och den får gärna vänta ett tag. Ett bra tag.

Ett svar till “Om Lucifer och döden”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s